trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 46 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Tusentals mil
Det är konstigt. Jag skriver om och om igen att jag är så trött på mig själv. Ändå går jag in här hundra gånger om dagen och ägnar timmar åt att bara fundera på mig själv och det liv jag lever. Jag ägnar verkligen så otroligt mycket tid åt att fundera på just mig själv. Man kunde tycka att jag bara borde sluta. Bara borde bestämma mig för att sluta vara så förbaskat självcentrerad och försöka se saker från ett annat perspektiv än det jag nu har. Än det perspektiv jag nu har som inte gör mig något gott, som bara innebär att livet ser ut att vara slut här och nu. Man kan tycka att jag bara borde kunna sluta bete mig så här.
 
Men vet ni. Jag vill inget hellre än att slippa må så här, tänka så här, vara så här. Vill bara vara en varm, ödmjuk, omtänksam, trygg och glad människa som fokuserar lagom på sig själv. Som tar hand om både sig själv och andra.
 
Den jag är nu är en person som inte klarar av att ta hand om någon, varken mig själv eller någon annan. Och jag blir verkligen så ofattbart trött på mig själv. På den här förbannande personen jag har blivit. Gud, kan någon göra så att jag slipper ha dessa destruktiva tankar. Dessa jäkla tankar som inte leder någonstans. Jag är verkligen mest av allt bara så innerligt trött på mig själv. Men det hjälper inte. Jag kan inte sluta. Jag är besatt av mina egna känslor och min egen situation. Det är nästan lite läskigt. Och framförallt är det tusentals mil från den människa jag trodde att jag var. Tusentals mil från den människa jag vill vara.

Kommentarer

  • A säger:

    Det som har hänt mig är att jag har förändrats. Jag trodde att jag skulle hitta tillbaka till den jag var men nu med facit i hand så är jag någon annan. Jag kan fortfarande gå ner mig, vara så som du skriver men de stunderna blir bara kortare för varje dag. Konstigt nog så mår jag bra. Mycket terapi, bra vänner, familj medicin har hjälpt mig.
    Jag finns här om du vill ösa ur dig då jag precis nästan har varit där.
    Stor kram

    2013-12-15 | 19:27:52
    Bloggadress: http://motnyalivet.blogg.se
  • Erika säger:

    Ge det tid, hur svårt det än är så ge det tid. Det är jobbigt och det tar en himlarns massa tid det gör det.

    Och som ovanstående skriver så förändras man faktiskt. Jag själv kan känna att jag är trygg i mig själv och vill inte ha någon som behandlar mig illa. Man blir starkare och står på sig mer.

    Och du har kommit långt det har du och du kommer fortsätta framåt. För tiden går aldrig att stoppa och den går alltid framåt. Det hade jag i tankarna att tiden må gå sakta men den kan aldrig gå bakåt.

    Massa kramar till dig.

    2013-12-15 | 20:35:46
    Bloggadress: http://rabarberkalas.blogg.se
  • Lilly säger:

    Du skriver: "Men vet ni. Jag vill inget hellre än att slippa må så här, tänka så här, vara så här." och "Jag är besatt av mina egna känslor och min egen situation"

    Jag tror inte att dina känslor/tankar/beteende är pga att du är självcentrerad eller någonting i den stilen. Något väldigt traumatiskt HAR skett i ditt liv, någonting som många innan dig tyvärr ha fått gå igenom och många efter dig kommer få gå igenom(självklart inte på exakt samma sett men samma princip av att bli lämnad på ett hemskt sätt) och det är inte konstigt att du känner som du gör.

    Jag tror att det som är ditt hinder för att ta dig vidare från det här inte är rädslan/ångesten av att vara själv, ledsen, arg och alla andra känslor som du känner i den stora sorgen. I början var det kanske det men nu har du varit i dem så pass länge att hela du som person har blivit ett med dem. Utan ditt största hinder är rädslan för att du faktiskt ska lyckas känna dig glad, lycklig UTAN honom. Alldeles på egen hand. Antingen medvetet eller undermedvetet eftersom du inte är helt över honom(vilket såklart är förståeligt)

    Och det är inte konstigt eftersom det är det som är det främmande för dig nu efter att ha varit och delat allt med någon som du hållit så kär så pass länge.

    Alla människor är olika och behöver sörja på olika sätt och olika länge. Utan att stressa dig själv genom sorgen så tycker jag att du ska hitta redskap som kan hjälpa dig att övervinna rädslan och besattheten att hålla fast vid situationen du exakt nu befinner dig i.

    Skriv en lista för varje månad, där du tex har en "challenge" för varje dag eller vecka som du måste uppfylla. Läsa klart en bok(förslagsvis självhjälps böcker det finns så många bra!!), träna x antalet ggr i veckan, volontärarbeta (att hjälpa andra i behov när man själv går igenom svåra saker kan verkligen hjälpa till att sätta allt i perspektiv). Sen kan du hitta på roliga belöningar till dig själv när du avslutat/uppnått målen.

    Ta hand om dig/Kram

    Svar: Du har säkert rätt. Men jag kommer inte ur det. Och är så trött hela tiden. Många kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-15 | 20:49:46
  • tove säger:

    När min man var deprimerad och hade ångest sa psykiatrikern att han hamnat i en negativ tankesnurra. Att ju mer han tänkte samma tankar desto djupare blev hjulspåren och svårare att ta sig ur. Kanske ngt liknande hänt dig? Att ju mer du tänker samma desto svårare att sluta? Väldigt bra då att skratta med syrran!!!

    2013-12-15 | 20:53:07
  • Emeli säger:

    Det är en fas du måste igenom gumman.
    Det är ok att älta allt som hänt och hur du känner ett tag för att senare komma till nästa fas när du kommer bli förbannad på honom och hela situationen. Det är ok det med.
    Tillåt dig att känna, älta och vara ledsen. Det är din kropp och ditt psyke som försöker laga det som gått sönder. Du är inte jobbig utan du reagerar normat för en som sörjer. Skulle du säga till någon som förlorat sin partner i döden att den var jobbig om den personen sörjde? Nej. Du sörjer ert förhållande som inte finns mer, det är samma sak. Så tillåt dig det och klanka inte ner på dig själv för att din kropp och psyke försöker läka.
    Sen kommer det komma en vacker dag när du inte tänker på honom alls. Då du läkt helt. Det kommer kanske ta ett tag men den dagen kommer❤️
    Kram

    2013-12-16 | 01:17:03
  • a säger:

    Jag tror att det bästa är att bara låta sig känna vad som helst, tills man till slut inte har de där känslorna kvar. Jag sitter i Melbourne just nu (I MELBOURNE) och kan inte sluta gråta eller ta mig ur sängen, eller någon aning om hur jag ska ta mig ur det här. Innan han gav upp, var mogen att säga det till mig, har det gått dagar då jag brutit ihop vid vagnarna i mataffären, i omklädningsrum men han ska inte förstöra min drömstad och allt jag tänkt även om han bröt precis alla löften han hade, och var precis lika feg som din och inte sade det, utan förhalade det tills igår. Ja, Jag är i hans stad (okey, inte enbart för hans skull men..) och han säger att han träffar någon ny, vill vara vänner, vill inte och gav det inte en ärlig chans och jag bokstavligt dör för jag räckte inte till men din blogg ger mig också styrka i att vi klarar det, båda två, det måste vi. Det finns inget annat val egentligen. Vi klarar det, hur svårt det är att inse, men det de har gjort, det är inte de killar vi föll för, och utan det måste vi ju klara oss, vi bara måste det.

    Svar: Kämpa, kämpa, kämpa.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-16 | 03:11:06
  • Maria säger:

    Hela den här natten som varit har jag suttit uppe och läst din blogg. Försökt komma på nåt peppande att skriva, men jag förmår inte inte hitta orden. Kanske för att jag själv fokuserar för mycket på min egen smärta. Varför älskar han inte dig och varför älskar inte min han mig. Sveket mot dig var värre, men jag går sönder av hans mindre svek. Jag vill vara stark och tro att jag kommer att må bättre snart, men jag tror inte det. Jag vill ha honom tillbaka!

    Svar: Kämpa på fina du.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-16 | 11:38:52
  • Erika säger:

    Det kommer att ta tid... På gott och på ont... Jag har kommenterat förut och insett att det jag då skrev om att det tog tre år för mig att komma över min separaion kanske låter som ett otroligt hemskt mörkertal. Det konstiga är att i dag ser jag det som att jag "behövde" den tiden. Även om jag aldrig någonsin vill gå igenom det igen. Aldrig!
    Jag försökte sätta upp mål för mig själv. Jag blev lämad i september och mitt första mål va att jag skulle ha kommit över allt till jul :) Jag har nog aldrig mått så dåligt på en jul och nyårsafton någonsin... Men jag kunde iaf vara med. På nyår kommer jag ihåg att jag uppdaterade min status med - Äntligen nytt år!! och kände mig nästan överdrivet positiv. Mitt nyårslöfte var att jag skulle ha glömt honom till sommaren. Det hade jag inte. Men jag mådde iaf lite bättre.. och jag var så fruktansvärt less på min egen röst och på mina egna tankar så jag höll på att kräkas. Det kändes rätt bra på nåt vis. Jag började fokusera på andra saker. Vid ett tillfälle då vi var ett gäng tjejer ute och åt så sa jag något om at jag vara singel då vi satt och pratade.. Då så en väldigt god vän till mig som oxå gått igeom samma sak. -Du är inte singel. För det första så tar det ett år att förstå vad som hänt, sen tar det ytterligare ett år att inse och lära sig att leva själv och hitta sig själv.. Sen kan du säga att du är singel. Jag tog henne verkligen på orden och på något vis så kändes det mkt bättre. Mina "mål" blev inte så svåruppnådda på något vis..
    Nu i efterhand vet jag oxå hur otroligt många människor som är i denna situation. Och som överlever. Man hittar tillbaka till sitt rätta jag.. Skratten och leendena blir hjärtliga och ärliga igen... Sen har man såklart en hel del extra erfarenheter i ryggsäcken. Vi är så många som tror på dig och som vet att det kommer att bli bra. Tid, tid, tid.. är tyvärr den enda medicinen.. tror jag. Den hjälpte iaf mig. KRAM!!!

    2013-12-16 | 16:43:54
Kommentera inlägget här: