Dag 48 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Försöker putta bort saknaden
Är på väg hem från jobbet nu. Trött. Trött. Trött. Känslorna svämmar över. Jag gråter. Saknar. Men vill inte vara ledsen. Orkar inte komma hem med huvudet böjt och livslusten släpandes i ett snöre efter mig. Läser en text jag skrev i lördags när paniken var på topp och jag lyckades frambringa någon form av ilska. Även om det inte är en upplyftande ilska får den avsluta den här dagen. För jag orkar inte med saknaden just nu. Orkar inte sakna. Det gör för ont.
"Hur kan du leva med dig själv? Det undrar jag verkligen. Varje dag befäster du ditt svek hårdare och hårdare. Hur kan du leva med den kvinna du bedrog mig med? Den kvinna du krossade mig fullständigt sönder och samman med.
Jag kravlar på botten. Jag kravlar på botten på grund av det du har gjort mot mig. Du lurade mig att tro att du älskade mig mer än någonsin. Bara för att sen slå till med full kraft. Svika mig på ett så fullkomligt makabert vidrigt sätt så jag inte ens förstår att det är dig jag pratar om när jag berättar det för andra. Förstår inte hur den man jag har älskat, och fortfarande älskar, kan vara kapabel till såna handlingar.
Att känslor tar slut. Ja. Det händer. Men du gav oss ingen chans. Ett förhållande är inte en dans på rosor. Kanske att vi inte kunnat fixa den där känslan du hade, men du gav oss ingen jävla chans. Du lät det fortgå fram tills den punkt då du var säker på att du hade någon annan att ersätta mig med. Det är så jävla lågt och vedervärdigt gjort. Om du sagt något innan. Pratat med mig. Då hade vi tillsammans kunnat komma fram till att vår relation inte fungerade. Om vi inte hade löst det tillsammans. Nu lurade du mig att tro att vi var lyckligare än någonsin. Hur i helvete kunde du göra det? Göra en tatuering. Köpa lägenhet. Planera bröllop. Säga att du älskade mig om och om igen. Om och om igen sa du det. Vad är det för fel på dig? Du har krossat mig. Krossat mig i miljoner små bitar med dina handlingar. Och jag klarar inte att sätta ihop mig själv igen.
Jag älskar dig. Du förtjänar inte min kärlek. Men jag kan inte få bort den. Sakta bryter den ned mig bit för bit. Sakta förintar den kärlek du lät mig tro att vi kände för varandra mig. Varenda minne jag har av de här nio åren har du förgiftat med ditt svek. Jag har ingenting. Du har puttat ner mig i ett djupt hål. Ett hål som jag desperat försöker kravla mig upp ur. Men det går inte. Du såg till att lämna mig i ett tillstånd där jag helt saknar förutsättningar för att ta mig upp. Du var mitt allt. Mitt absoluta allt. Varför i helvete lät du mig tro att jag var ditt allt? Du gjorde allt du kunde för att jag skulle tro att jag var ditt allt. Vad är det för fel på dig?
Hur kan du faktiskt leva med det du har gjort? Jag förstår inte hur ångesten inte kan äta upp dig. Den ångest som du har placerat i min kropp håller på att förgöra mig i detta nu. Gör att jag snart säckar ihop av utmattning.
Även om du har rätt att leva ditt liv som du vill betyder inte det att det du gör är rätt. Du får göra vad du vill men det du har gjort och just nu gör är så vidrigt fel och fruktansvärt. Även om du inte bryr dig ett dugg om mig måste du för alltid leva med att dina handlingar nästan har tagit död på mig. Kanske tar död på mig. Det måste du leva med."
