trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 50 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Groggy men uppåt
Tog en till smärtstillande för någon timme sen. Höll på att skrämma slag på mina chefer under vårt sista möte. Min mage skrek på riktigt. Om och om igen. Och fy vad jag skämdes.
 
Nu sitter jag på tåget och är helt groggy. På ett konstigt bra sätt. Satte på hög popmusik i lurarna och gick med bestämda steg från kontoret. Sträckte på huvudet. Tänkte att jag skulle försöka lura kroppen. Normalt sett börjar jag gråta på kommando när jag kliver ut genom dörrarna. Mörkret, ensamheten, tomheten är alltid överväldigande. Idag bestämde jag mig för att utnyttja den där avslappnade känslan som tabletterna hade gett mig. 
 
Har varit alldeles för ledsen de senaste dagarna. Alldeles för trött. Folk har tittat på mig med medlidande i blicken och frågat hur det egentligen går. Jag har övervägt att ringa psykakuten igen. För det har känts som att jag har halkat ner. Halkat ner för långt. Men jag känner nu att jag inte vill ge efter. Jag vill inte halka ner mer nu. Jag måste kämpa hårdare.
 
Är lite för rädd för att jag har behövt använda så mycket smärtstillande. Är lite rädd för att jag längtar efter den där avslappnande effekten som tabletten ger.  Men det får vara okej för nu. För nu är det krig. Krig för att inte halka ner i avgrundshålet där jag bara skakar och gråter varje sekund. Det hålet jag befinner mig i nu räcker. Det räcker.
 
Uppåt ska jag. Alltid uppåt.

Kommentarer

  • Anonym säger:

    Du är jätteduktig. Du är en inspiration ska du veta. Starka fina du.

    Svar: ❤
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-19 | 22:37:38
  • E säger:

    När jag befann mig i avgrunden efter ett uppbrott sa en klok kvinna till mig : "Antingen blir det bra, eller så blir det bättre". Hakade först upp mig på orden, tyckte de var konstiga. Men jag tänkte på dem ofta, tills jag en dag insåg vad de betydde - för mig - och att de verkligen stämmer. Antingen blir det bra. Eller så blir det bättre. Jag vet att du kan. Det vet du också!!

    2013-12-19 | 23:23:43
  • Anonym säger:

    Du är så himla stark. Jag beundrar dig. Tusen miljarder kramar.

    Svar: ❤
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-19 | 23:24:59
  • S säger:

    Heja <3

    2013-12-19 | 23:27:54
  • J säger:

    Kämpa på!

    2013-12-19 | 23:30:11
  • Anonym säger:

    Det är okej att sörja, kom ihåg det! Det är okej att vara ledsen och sakna. Men jag tror verkligen inte att tiden läcker alla sår. I slutändan kommer du få behöva FÖRLÅTA vad dessa personer (ditt ex och hans nya tjej) har gjort mot dig. Du måste förlåta dom för att kunna gå vidare. Inte för deras skull, utan för din egna. För att du ska på riktigt ska kunna må bra igen utan hat och allt vad detta har lett till.
    Han gjorde sitt val, och du kan visa att du är så mycket bättre. Och just nu idag kan de låta omöjligt, men jag lovar att hat och ilska leder ingenstans.

    Tänker på dig helatiden nu förtiden och hoppas verkligen du mår bättre så snart som möjligt! <3

    Svar: Jag har inte ens kommit till den punkten där jag kan vara riktigt arg. Jag vill bara förlåta honom. Henne vill jag bara inte ta in i mitt medvetande. Hoppas att jag aldrig behöver det. Hoppas att han någon gång vill älska mig igen. Det är det jag vill. Så jag kan förlåta. Det tror jag verkligen. Älskar honom så mycket.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-19 | 23:47:51
  • Jessica säger:

    Jag har inte hunnit läsa alla dina inlägg än men länkade till din blogg i min här om dagen för att jag på så många sätt känner igen mig.

    Jag träffade "mitt livs kärlek" när jag var 18 år gammal. Jag kunde aldrig tänka mig att vara med någon annan och jag var helt övertygad om att han inte kunde det heller. Vi höll ihop i drygt 5 år och fick två barn tillsammans. Vi tog oss igenom allt tillsammans. En oväntad graviditet, min panikångest, förlusten av båda hans föräldrar... Vi skulle klara allt ihop. HADE klarat allt ihop. Gått från tonåringar till vuxna. Alltid sida vid sida. För ett år sedan kom det fram att han under minst 1,5 år varit otrogen. Med många olika tjejer vid många olika tillfällen. Jag vet inte om det pågått hela vårt förhållande, han erkände såklart bara det jag hittat bevis för. Han hade ljugit om... i princip allt. Jag är idag övertygad om att han har någon form av personlighetsstörning då han totalt krossat mitt liv. Ljugit, utnyttjat, stulit. Stulit från sitt eget barn. Från sin syster. Från mig. Helt utan minsta lilla dåliga samvete. enbart självömkan över hur jobbigt det blev för honom när saker och ting kom fram. Allt vi byggt upp var en lögn. Hela hans person var en lögn. Jag hade levt med en påhittad person i fem år och aldrig misstänkt någonting. Ingen annan hade misstänkt någonting. Allt detta kom fram två veckor innan vårt yngsta barn föddes och jag var i total chock. Jag känner så väl igen mig i att vilja förlåta och bygga upp något nytt med den som svikit en något så fruktansvärt. Idag är jag dock oerhört glad och tacksam över att det inte blev vi igen. Någon som sårat en så är inte värd att slösa bort sitt liv på. Det fick jag höra så många gånger. Han är inte värd det. Men det skiter man i. Man har ju alla de där fantastiska åren bakom sig som man vill falla tillbaka på. Alla framtidsvisioner. Jag vet precis hur hopplöst det känns. Hur tacksam man är över alla som bryr sig men samtidigt inte orkar höra på "strunta i det svinet" när man är så kär att man dör om och om igen inuti för varje gång man tänker på att leva sitt liv utan honom. Jag trodde aldrig att jag skulle sluta älska honom. Trodde aldrig att jag skulle kunna känna för någon annan. Men jag träffade någon ny efter bara några månader. Tyvärr gick det åt helvete det med och jag är tillbaka i ett hänsynslöst olyckligt tillstånd då jag efter allt jag gått igenom lyckades träffa någon som gav mig nytt hopp om mänskligheten. Hopp om lycka. Och så sket det sig igen. Men har man tagit sig upp ur en avgrund så kan man ta sig upp ur en grop, eller hur? Jag vet att jag kommer ta mig upp den här gången också, trots att jag känner mig så ohjälpligt tillintetgjord. Och det kommer du också göra. Du kommer ta dig upp ur din avgrund och väl uppe väntar ett hel nytt liv. Försök bara. Sluta aldrig föröka. Det ger utdelning tillslut.

    2013-12-20 | 00:37:06
    Bloggadress: http://thetruthandotherdisasters.blogg.se
  • Nadja säger:

    Hej. Jag är inte typen som följer bloggar, och jag är verkligen inte typen som kommenterar.. Men din blogg, dina dagar, ditt fall, det har bara fastnat i mig. ¨

    Jag blev helt chockad när jag började läsa din blogg, förstod först inte meningen med namnet, gick tillbaka till de första inläggen och blev helt paff. Helt besviken. Att du bokstavligen lagt ditt liv i hans händer, och han bara spottade dig i ansiktet som tack. Jag kan inte ens tänka mig vad du känner, eller hur du mår. Det gör mig ledsen att ens tänka på vad du går igenom. Jag är själv gift och bor tillsammans med min man. Han är hela mitt liv. Tanken att han skulle göra något sådant mot mig bara krossar mig. Hur kan personen man litar på mest av alla levande personer på jorden visa sig vara den värsta? Den enda man behövde va den enda som inte ville ha en. Jag lovar jag blir helt tagen.

    Tänker på dig ibland och tycker så synd, känns så overkligt. Ser ibland killar med blont lockigt hår, och tänker, tänk om det där är han? Ni verkade ha det så bra. Han verkade vara så trogen. Så vändes allt upp och ner.. Jag kan omöjligen tro att han ville gifta sig med dig, köpa en lägenhet med dig och tatuera in ditt namn bara för att "hoppas på att känslorna skulle bli bättre". Ingen gör så, det är bara ren idioti. Han ljuger, inte bara för dig utan även för sig själv. Han hade till synes allt han behövde hos dig förutom en sak, och det var det han fick hos henne. Vi kvinnor kan aldrig inse hur viktigt umgänge är för män, vi har inte samma behov som dem. Därför kommer vi aldrig förstå, men det är aldrig något man kan bortse från i ett förhållande. De behöver det. Och han fick det inte, så han hämtade det från någon annan.. När han gjorde det visade han vem han verkligen är. Istället för att kämpa, för att be dig gå och boka tid hos läkarn, så tog han bara den enkla vägen. Fy på honom. Och fy på alla män som gör så. Det får mig att må illa.

    Du påminner mig lite om mig själv. Du sa att ni brukade sitta i soffan, du brukade ha håret i en knut o pyjamas på dig. Du föredrog att vara bekväm för du tog honom för given, du trodde inte han hade något emot det. När jag läste det där stannade nästan mitt hjärta. För jag känner igen mig i det. Jag brukar också föredra bekvämligheten. Men när jag läste det där önskade jag nästan att jag skulle förbli obekväm hela mitt liv bara för att jag skulle få behålla min man. Min själsfrände, mitt liv. Jag vet inte vad du heter, men jag önskar jag fick chans och prata med dig. Jag ser hur krossad du är, du mår verkligen inte bra. Du borde verkligen vända dig till dina närmaste och rakt ut be dem om hjälp, du behöver det.. Se hur han behandlat dig, se hur enkelt han valde bort dig, se hur lite han bryr sig. Har han tagit sig ens en minut att skicka iväg ett litet sms för att se hur du mår? Har han ringt en signal? Svarat på ditt mail? Nej.. Han är alldeles för upptagen för att bry sig om dig. Han har glömt dig. Han har valt bort dig. Han vill inte leva med dig eller vara pappa till dina barn. Jag är ledsen om jag sårar dig eller går in för hårt. Men jag vet inte vad människorna omkring dig säger till dig, och jag vill att du ska inse, han förtjänar inte dina tårar. Han gör inte det. Var stark! Ge honom ingen chans att komma tillbaka. Gå vidare. Ta din egen väg. Glöm honom. Glöm allt som har med honom att göra. Det är det bästa du kan göra för dig själv jag lovar. Han förtjänar bara inte dina tårar

    Svar: Hej Nadja. Och tack. Jag är ledsen att det här svaret kommer så sent. Han kanske inte förtjänar mig, men jag älskar honom ändå. Jag får liksom inte bort det. Och ta hand om dig. Man får sitta i soffan och vara bekväm. Kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-20 | 00:44:25
  • kerstin säger:

    bra där=)

    2013-12-20 | 04:55:00
  • Saragunmarie säger:

    Fortsätt kämpa, du är på rätt väg nu!

    2013-12-20 | 09:19:53
    Bloggadress: http://saragunmarie.blogg.se/
  • Therese Sundström säger:

    För lite morgon inspiration till hälsa och framgång!
    Kika in!


    Kram T, http://theresesundstrom.blogg.se

    2013-12-20 | 09:26:49
    Bloggadress: http://theresesundstrom.blogg.se
  • Sarah säger:

    Skitsnack Nadja. Du får det att låta som om ingen kvinna kan ha samma umgängesbehov som en man och att alla män därför kommer att vara otrogna. Well newsflash; varken det första eller det andra stämmer.

    2013-12-20 | 09:29:50
  • Carro säger:

    Du är så himmla stark! Har varit igenom liknande händelse och det är bland det mest traumatiska jag någonsin varit med om och säkert samma för dig. Vill bara ge dig en kram för du försöker så mycket! Så stark du är, finns inga ord.<3

    Svar: Tack Carro. <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-20 | 11:52:59
    Bloggadress: http://packedinplastic.blogg.se
  • kerstin säger:

    Ville bara önska dig en fin fredag=) Du kommer att fixa detta, det vet jag.Du är påväg åt rätt håll men utrusta dig med tålamod bara. Kram

    2013-12-20 | 12:40:33
  • Apan säger:

    Jag har nu sträckläst alla dina inlägg. Och det är precis som att det är jag själv som skrivit det! Skrämmande, men sant... Fast jag ligger ett år före dig. Jag trodde aldrig att jag skulle överleva. Men jag gjorde det! och nu efter snart 1½ år har jag äntligen äntligen börjat må bra igen.

    Så häng kvar, kämpa på! Han satt hemma i soffan när jag kom hem efter en träning förra året. Han sa att det inte funkade, han kunde inte leva med mig längre... Hela min värld rasade samman! Vi som köpt bostadsrätt 5 månader tidigare, vi som pratade om barn, vi som hade resor inbokade, vi som älskade varandra... Men icke...

    Dagen efter satt jag på ett tåg hem till mor & far som bodde 50 mil bort. Sjukskrivning, panik, ångest... Idag, 1½ år senare, bor jag fortfarande hos mor & far, sa upp mig från mitt jobb, men efter påtryckningar från andra sökte jag nytt & nu har jag en fungerande vardag igen.

    Jag älskar fortfarande honom, men inte alls på samma sätt. Under de första 9 månaderna ville jag bara att han skulle ta mig tillbaka! Jag grät mig själv till sömns dagligen, jag skipade sociala aktiviteter för att jag inte orkade, jag svimmade för att jag varken sov eller åt... Det var ett riktigt riktigt tungt helvete.

    Men sen hände något. Det blev lättare, allt blev lättare... Men jag skulle aldrig vilja att han tog mig tillbaka idag. Vi har kontakt, vi äger trots allt fortfarande en bostadsrätt tillsammans... Till våren känner jag mig redo att göra mig av med min halva, han får köpa ut mig. Sen efter det tror jag att jag kommer kunna stå på egna ben igen. Då vågar jag hoppas på att jag inte kommer behöva mor & far längre!

    Är väl kanske inte mest stolt över att vara 30+ & bo hemma hos mor & far & faktiskt känna mig lite beroende av dom. Men blir livet ett helvete får man ta all hjälp man behöver!

    Men iaf, häng kvar, för en dag blir det bättre. Det tar tid, det tar fruktansvänt lång tid & det gör så vansinnigt ont. Men det finns hopp, det finns en framtid!

    Kramar till dig!
    Vill säga att jag vet vad du går igenom, men det gör jag inte, men jag kan ändå relatera till något väldigt likt!

    Svar: Hej. Jag är ledsen att det här svaret kommer så sent. Tack för dina ord. Och jag önskar dig all lycka. Jag vill också egentligen bara bo hos mina föräldrar, klarar inte riktigt bo själv-biten. Många kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-20 | 14:18:55
Kommentera inlägget här: