trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 50 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Magens plågade skrik

Jobbar även denna kväll. Har rekordont i magen och har så haft de senaste timmarna. Tarmarna vrider sig i plågor och det känns som att något konstant sliter och drar i mitt inre. Magen ger ifrån sig fruktansvärda vrål som för att tala om för mig att något är allvarligt fel. Mina stackars kollegor, som i och för sig säkerligen har vant sig vid det här laget, har varit tvungna att uthärda dessa jäkla läten hela dagen. Kommentarerna har haglat. Och jag har överdoserat mina smärtstillande i ett desperat försök att få tyst, i ett desperat försök att dämpa smärtan.

Min kropp håller på att falla sönder. Blir så förbannat trött på mig själv och all djävulskap jag drar på mig. Jag var fullkomligt pinfrisk fram till den dagen då min mage började kollapsa. När jag var arton år. Innan det var jag hälsan själv. Och sen kom vestibuliten. Maginfluensor i mängder. Åkte på körtelfeber som gjorde att jag blev inlagd på sjukhus förra året. Jag drar på mig allt nu för tiden.

Jag har sett till att vara stark. Stark så att jag klarar de påfrestningar som någon verkar vilja att jag ska utsättas för. Jag var stark fysiskt. Och han var där för att fånga mig när mitt psyke inte klarade mer.

Nu förväntas jag klara dessa prövningar själv. I ett tillstånd svagare än jag någonsin har upplevt förut. Inte bara ska jag bekämpa hjärndemonerna utan nu inser jag verkligen att det finns en massa andra demoner som har tagit fäste i min kropp. Jävla demoner. Försvinn.

Kommentarer

  • Annika säger:

    Nu har jag flöjt din blogg en månad, utan att kommentera... men nu måste jag. Jag har en gångi tiden gått igenom en riktigt smutsig skilsmässa med barn inblandat, men aldrig, adlig någonsin att jag tänkt som dig, oavsett hur tufft det har varit ( o tro mig, det har varit tufft, med flera vändor i tingsrätten). Skärpt dig, väx upp.... du går igenom något tufft, MEN hela världen kretsar inte kring dig. Jag lider bokstavligen med dina närmaste, faktiskts. Ta tag i ditt liv och sluta ältra det som var, det finns inte längre!

    Svar: Jag gör allt jag kan för att mina närmsta ska slippa min ledsamhet och min panik. Allt jag kan. Det mesta, inte allt, men det mesta kanaliserar jag här. Du är duktig som klarat dig igenom dina svårigheter. Jag är kanske inte lika stark. Men du får mer än gärna sluta läsa om min smärta och ångest. Mer än gärna.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-19 | 21:31:08
  • Anonym säger:

    Men herregud.
    Annika, att be någon att skärpa sig pga att du själv inte gick igenom detta är rätt så fult. Vi alla är olika och det är naivt att förvänta sig att alla andra är precis som en själv. Om du inte har något bra att säga så kan du faktiskt skippa att kommentera. Riktigt fult av dig att sparka på någon som redan ligger ner.
    ''Tycker synd om din närmsta'' som måste stå ut med en person som dig. Slår vad om att det inte är kul att vända sig till dig när man får dåligt.

    2013-12-19 | 21:39:02
  • Therese Sundström säger:

    Lycka och framgång!
    Läs mer och inspireras!

    Mvh, Therese
    http://theresesundstrom.blogg.se//

    2013-12-19 | 21:43:50
    Bloggadress: http://theresesundstrom.blogg.se
  • L säger:

    Jag tycker inte att Annika har rätt, men våga prova att vara vuxen själv i din egna lägenhet . Fördelen med att bli vuxen själv är att man lär sig. Allt möjligt lär man sig. Från hur man besiktar trasiga bilar till hur msn lägger klinkers . Bästa valet jag nånsin gjort är valet att vara vuxen ensam några år.

    Svar: Absolut. Det är nog bra. Är bara så rädd för att hamna i paniken och vara ensam.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-19 | 22:15:11
  • Jossan säger:

    Har du funderat på varför du har ont i magen? Själv blev jag, trots min ringa ålder, så stressad att jag fick magsår och då jag inte visste och försökte fixa det med värktabletter så blev allt i längden bara mycket värre.

    Svar: Har en inflammatorisk tarmsjukdom. Och så alla störningar man kan få till följd av det. Magkatarr har jag också haft två gånger. En skitkropp har jag.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-19 | 22:25:34
  • Anonym säger:

    Lyssna inte på Annika. Alla är inte lika starka.
    Det är en helt annan grej om man har barn eftersom det är barnen som gör att man orkar, att vara stark, att kämpa.
    Min mor har haft ett jävligt äktenskap, men hon orkade igenom det pga hennes barn. Så Annika ska rent ut sagt hålla käften och inte uttala sig om något hon inte vet om som du går igenom för alla går inte igenom samma sak. Fan så arg jag blir på henne. Lyssna inte på henne. Dina närmsta står ut med dig? Verkligen inte. De älskar dig för den du är och de förstår att du är ledsen. Man får vara ledsen.

    2013-12-19 | 22:35:40
  • Emelie säger:

    What don't kill a heart
    Only makes it strong

    The end where I begin - The script
    En låt som på något märkligt hörn hjälpte mig när jag trodde jag nått botten!

    Du kommer klara det! På ett eller annat sätt, och en dag kommer det vara hans förlust, det lovar jag. Kram

    Svar: Tack Emelie. <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-20 | 00:41:32
  • Anna säger:

    Jag tycker att du är stark som vågar känna och vågar gå igenom hela plågan. Tror inte att man vinner något alls i slutändan på att bita ihop och vara "tuff". Har man en svår sorg behöver man få släppa ut allt och gå igenom den, annars kommer det att explodera till slut. Det är snarare du som är stark som vågar kämpa dig igenom varje dag. Du kommer gå helare ur det här i slutändan! Dessutom tror jag att dina nära och kära gör allt för att du ska må bra och gärna finns där för dig. Det är ju liksom det man har de närmaste till. Man kan inte bara finnas där för varandra när allt är bra, eller hur?
    Många kramar till dig!

    2013-12-20 | 08:52:43
  • A säger:

    Annika, jag hoppas för dina barns skull, att dom ALDRIG hamnar i det svarta hål som kalkas depression. Vilken empatilös kommentar du valde att skriva, snacka om att sparka på någon som redan ligger ner. Det finns inget mer man vill, än att ORKA ta tag i sig själv, men man orkar inte. Tyvärr är dessa känslor inget som syns utåt, vilket medför att ens omgivning inte alltid tar det på lika stort allvar, då det blir mindre konkret.

    Jag hoppas att du som bloggar här, kommer ur det svarta hålet och hittar tillbaka till dig själv, hur lång tid det än tar! <3

    2013-12-20 | 10:37:06
    Bloggadress: http://www.ifvresantillettbarn.blogg.se
Kommentera inlägget här: