trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Sitter på jobbet. Undrar hur många inlägg jag har inlett med de orden. Det har känts okej idag. Har haft mycket att göra men den mest obehagliga stressen har ändå släppt lite. Har haft mycket varje dag den här veckan så det kanske är en vanekänsla, en känsla av att allt bara upprepar sig. Har stängt ner min rapport. Skriver klart den i mellandagarna. Det är okej. Allt är okej märker jag. Vet inte om det är bra eller dåligt. Att bara ligga och skvalpa där i mitten.

 

Fick precis ett snabbmeddelande från en kollega. Om att jag var en klippa. Känner mig inte som en klippa. Känner mig som smågrus. Som fladdrar iväg vid minsta vindpust. Han är snäll. Jag följer en av hans Spotifylistor. Förra veckan la han till låten Fix you. Den här versionen har jag lyssnat på tiotals timmar. Tror egentligen att det bara var en tillfällighet att han la till just den låten. Men det kändes som ödet. Någon måste vilja fixa mig någon gång. Jag ska göra allt jag kan för att fixa mig själv först, men de sår som har åsamkats mitt hjärta och min själ, de kommer jag inte klara att reparera på egen hand.

 

Jag vill att han, min person, ska vilja fixa mig igen. Trots att det är han som har skurit i mig djupare än jag någonsin kunnat föreställa mig, vill jag att det ska vara han som lagar mig igen. Jag vet att han inte vill det. Men jag tror kanske att jag kommer att vilja det ända till den dagen då någon annan vill vara min person. Jag tror kanske att det är så sorgligt beskaffat med mitt inre att jag aldrig kommer bli sådär riktigt glad, lycklig och hel någonsin igen utan att känna mig älskad av någon. Någon speciell.

 

Jag önskar bara att jag kunde öppna upp mig för någon annan. Men jag ser ingen förutom honom. Jag ser ingen annan. Hans existens i den här världen lägger sig fortfarande som en dimma över allt jag gör. I varje andetag. I varje andetag finns han där i någon form. Förstår inte hur jag kan känna så när han inte har varit där på över tre månader. Han har inte varit där. Men jag känner honom ändå.

 

Jag vill bara ta en genväg. Vill bara att någon ska fixa mig. För jag förstår inte hur jag ska klara det själv.

 

Tårar rinner nerför mina kinder. Det är ingen kvar runt mig längre så jag låter dem komma. Måste försöka ta mig härifrån jag också. Men idag kommer jag inte ha huvudet höjt när jag går till tåget. Jag orkar inte. Kanske morgondagen är en dag då jag orkar. Men inte idag. Idag låter jag tröttheten ta över. Nu längtar jag bara hem.