Dag 54 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Mitt allra bästa jag
Är nyss hemkommen från en tur till lägenheten och ett köpcentrum med min vän från Canada. Det var bra. Det var inte gapskratt och hejdlös glädje, men det var hundra mil bättre än vad jag har mått de senaste veckorna. Jag önskar att hon bodde här. Att hon bodde här och jag kunde få försvinna bort i hennes sällskap oftare.
Men hon gör inte det. Hon åker hem till sin pojkvän i Canada om bara några dagar. Och då återgår mitt liv till det som hittills har varit. Jag vet inte hur jag ska klara mer av det. Jag orkar inte. Jag är så trött. Depressionen står och lurar runt knuten för jag kan inte hitta ljuset i mig själv.
Den här bloggen har bara blivit ett evigt upprepande. Jag skriver inget nytt. Jag ältar samma saker. Jag har samma sorts panik. Jag gråter samma sorts tårar. Jag avskyr honom för det han har gjort. Men jag älskar honom ändå. Och jag vill fortfarande ha honom tillbaka. Det ändras inte. Inte ens lite.
Önskar jag kunde komma med något nytt. Något som både ni och jag ser är ett framsteg. Något som kan glädja och inspirera. Men jag vet inte vad det skulle vara.
Försöker att åtminstone planera för nya tider i det nya året. Det är egentligen kanske det största misstaget man kan göra - att tro att ett nytt år automatiskt innebär bättre tider - men i mitt fall tar jag det jag kan för att kunna hänga upp livet på någonting. Även om det bara är en illusion om att något bättre väntar.
De två första månaderna späkte jag mig själv. Främst på grund av överväldigande illamående och konstant tryck över bröstet. När maten gick att svälja och vissa smaker åter trädde fram, bestämde jag mig för att ätandets tid var inne. Jag försökte finna glädjen i maten igen. Nu har jag ätit i snart två månader. Princesstårta och kladdkaka. Pasta och mackor.
Såg framför mig någon form av "Eat, pray, love". Efter nyår måste det vara dags för en ny fas. Träning. Både fysisk och psykisk. Utseende. Kanske ska jag satsa på att se så bra ut som möjligt. Det kanske är det som måste bli nästa års fokus. Försöka bättra på min sargade utsida och på så sätt i alla fall skapa lite bättre förutsättningar för att läka mitt inre.
Det är det nya jag har i huvudet idag. Även om jag inte riktigt tror på det. Ser inte varifrån jag ska få orken att träna, orken att sminka mig mer än den nödvändiga mascaran och eyelinern som jag nu desperat har använt för att ta bort i alla fall lite fokus från spåren av de eviga tårarna.
Även om jag just nu inte vet hur, är det det som är planen. Planen som jag återkommer till när tiden känns oändlig och allt hopplöst. Innan jag ens funderar på att ge upp ska jag bli mitt bästa jag. På alla sätt och vis. Det måste jag bli. Mitt allra, allra bästa jag.
