Dag 55
Kategori: Allmänt
Julafton och kampen går vidare
Världens bästa småsystrar, de nittonåriga tvillingarna, låg i min säng till sent igår kväll och tittade på Ugly Betty. Sen sov min ena syster kvar bredvid mig. Det var bra. Vaknade stressad och orolig klockan sex. Det verkar som att jag bara inte kan sova mer än drygt fyra timmar i sträck utan för många sömntabletter. Låg vaken och vred mig i några timmar tills ångesten blev outhärdlig och jag inte kunde stå emot. Kved till av gråt. Tappade andan. Min syster tog min hand och gjorde att jag överlevde ytterligare en gång.
Vi har precis varit vid mormors grav och tänt ljus. Hon dog för elva år sen. Endast sextiofem år gammal. Hon rycktes från oss i förtid. En dag stannade hennes hjärta när hon var på väg hem från bussen. Jag var femton år då. Kommer ihåg att sorgen var förlamande. Kommer ihåg att jag grät hejdlöst. Men kommer också ihåg att det till slut gick över.
Mormor brukade vara hemma hos oss flera gånger i veckan. Tog hand om mina systrar. Hon var en del av mitt liv och när hon försvann lämnade hon efter sig ett stort tomrum. Hon var en stor del av mitt liv men även om hon gick bort alltför tidigt var hon inte min framtid.
Han, min person, lever och andas, och kanske borde sorgen vara mildare då, men det är den inte. Han var inte bara en del av mitt liv, han var mitt allt. Och han var min framtid. Han lämnade mig med ett helt liv framför mig att uthärda utan honom. Jag har gråtit lika hämningslöst som jag gjorde för elva år sen. Men skillnaden är att tårarna inte tar slut. Och paniken och ångesten är helt annorlunda. Den tar över hela mig och gör att precis allt känns hopplöst. Över. Slut. Lika bra att ge upp.
Men vänner. Jag har skrivit det förr. Idag är inte dagen jag ger upp. Idag är inte dagen vi ger upp. Idag är dagen vi kämpar lite extra.
Tack för att ni har funnits där i dessa 55 dagar. Jag hoppas att ni får en fin julafton, hur den än ser ut. Ta hand om er.
