trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

 

Jag undrar vad de pratade om. Vad hon sa till honom. Hon hade en pojkvän som verkade finnas med i bilden några dagar till. Jag undrar vad hon sa som ändå fick honom att ta steget. Som fick honom övertygad om att han skulle lämna mig. Trots att han hade gjort allt han kunnat för att upprätthålla fasaden. Jag mår illa när jag tänker på det. Jag mår illa när jag tänker på att det var med henne han diskuterade vår framtid. Det var med henne han diskuterade sina känslor för mig. Jag var inte ens värd det. Jag var inte ens värd att få vara med en smula i beslutet att krossa mig, att förstöra allt som vi byggt upp hela vårt liv kring.

 

Det har vid ett tillfälle varit dåligt mellan oss. När jag var nitton år, började Handelshögskolan och träffade massa nya spännande människor. Önskade då att jag hade träffat honom några år senare istället. Så att det kunde bli vi i slutändan men jag inte skulle behöva gå genom livet och undra hur det kändes att få den där uppskattningen och bekräftelsen igen. Han bodde i mitt flickrum, jobbade hos min pappa och var allmänt trött på livet. Jag kände mig fruktansvärd som hade de känslorna. Men de fanns där och därför berättade jag också för honom om dem. Det har jag alltid gjort. Berättat hur jag känner för honom. Han har aldrig behövt undra vad som försiggår, vad som rör sig i mina ibland förvirrade och märkliga tankar. För hur jobbig sanningen än är har jag berättat.

 

Kan inte för mitt liv förstå varför han inte kunde göra detsamma för mig. Varför han inte berättade att något kändes fel så att vi haft en chans att rätta till det. Trodde att jag kände hans allra innersta såsom han kände mitt. När jag har vandrat på villostigar bort från oss, har jag alltid hittat hem igen. Insett att det vi har är så fint och unikt att jag inte kan önska mig något bättre. Insett att jag älskar honom mer än livet självt och att han inte är värd att offra för något. 

 

Tror att han kände så också. Att något kändes fel men att han ville att det skulle bli bra för att han älskade det vi hade. Och istället för att prata med mig om vad jag tror var en känsla av brist på passion och spänning, valde han att trycka bort det tills han en dag hittade det han saknade hos någon annan. Utan att jag visste, utan att jag visste att han saknade något. Jag hade kunnat ge honom det. Men jag visste inte. Och jag var så bekväm. Älskade vårt liv så mycket att jag inte hade en tanke på att jag skulle anstränga mig. Anstränga mig för att han skulle få känna den där passionen. För vi hade det inom oss. Det sa han själv.  Det var bara orimligt sällan jag tyckte att det var värt att plocka fram det. För i bakgrunden lurade alltid rädslan. Rädslan för att det skulle göra för ont och jag skulle behöva göra honom besviken. Som så många gånger förr.

 

Men vi hade det inom oss. Jag vet det. Sättet han tittade på mig bara några veckor innan. Det brann i hans ögon. Men jag fick så sällan till glöden i mina egna ögon. Den var kvävd av smärtor och så svår att få till. Även om jag ville. Även om det inte fanns något jag hellre ville så fick jag inte till det.

 

Jag önskar bara att jag hade fått chansen. Fått chansen att ge honom mitt allt. Inte bara omtanke, omhändertagande och kärlek, för det fick han i drivor, utan det där extra. Den där passionen som hade gömt sig i min kropp och var så svår att få fram. Jag hade kunnat ta fram den. Om det hade gett mig honom för livet hade jag struntat i allt annat och lagt ner min själ i att bli av med det onda. Tända glöden i mina egna ögon igen.

 

Jag älskar honom oändligt mycket. Idag och varje dag älskar jag honom oändligt mycket. Har staplat hans vidriga handlingar på hög men den högen är så låg i jämförelse med högen han skapat under de nio föregående åren. Den högen sträcker sig till himlen och tillbaka och jag vill inte släppa taget. 

 

Igår skickade jag ett långt mail till honom. Ville inte tänka på det, ville inte låta det förstöra min julafton. Gjorde det från jobbmobilen och gav den sen till min syster. Skrev att han krossat mig fullständigt sönder och samman, att hans handlingar var vedervärdiga och sen frågade jag varför. Varför han gjort som han gjort. Hur han kan vända blad och aldrig se tillbaka. Jag förväntar mig inga svar. Är arg på mig själv för att jag skickade. Hade bestämt att jag inte skulle. Men vaknade i panik och tårar, och ville inte att han skulle få trycka undan vad han har gjort ännu en dag. Det var dumt gjort av mig. Så dumt. Men nu är det gjort. Och nu måste huvudet ner i sanden. På något sätt måste det ner till en plats där jag inte låter min kärlek till honom förgöra mig.

 

Juldag idag. En dag då jag går promenad, jobbar lite, tittar på film och umgås med familjen. Så måste det bli. Ner i sanden.