Dag 58 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Tvingar i mig en gnutta positivitet
Har grävt ner mig totalt idag. Suttit och gråtit i timmar framför datorn. Men jag inbillar mig att jag åtminstone har försökt. Jag har i korta stunder ansträngt mig till tusen för att i alla fall få ihop något som liknar en färdig rapport. Jag har bokat in träningspass för de nästkommande veckorna. Jag har ätit lunch med de enda två kollegor som är på kontoret. Trots det så pekar kurvan fortfarande nedåt. Åh, om ni visste hur innerligt jag hoppas att morgondagen blir en bättre dag. En dag med lite mera ljus. Med lite mindre tårar. Med lite mera glädje. Jag hoppas och jag väljer att tro på det.
Imorgon åker jag till fjällen med min familj. Det är något som jag har fruktansvärd ångest inför. Han älskade att åka till fjällen. Mest av allt älskade han det. Han var som ett barn på julafton när det talades om att åka skidor med min familj. Hans skidor ligger ännu kvar bredvid mina på vinden. Det och hans gamla hockeyutrustning är det sista jag har kvar av hans grejer. Han tänker sig att hans mamma ska hämta dem åt honom. För han skulle aldrig våga åka ut till mina föräldrars hus själv.
Under de här nio åren har jag aldrig åkt skidor utan honom. Han var alltid med. Gladast av alla. När jag blundar ser jag honom vurpa i backen. En vurpa som vi har skrattat i timmar åt. Jag ser honom ta av sig skidglasögonen och titta på mig med en överlycklig blick. Jag vet inte hur jag ska kunna åka skidor och känna något annat än saknad. Men det måste gå. På något sätt måste det bara gå.
Imorgon måste bli en bättre dag. Imorgon ska bli en mycket bättre dag. Det finns inget annat.
