trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 59

Kategori: Allmänt

En perfekt dag
Någon skrev att jag bara skriver om vad han tycker om. Det är sant. Jag erkänner att det är allt mina tankar kretsar kring. Honom. Men det sorgliga är att sakerna jag älskade att göra också innefattade honom. På ett eller annat sätt gjorde de alla det. 
 
I våras när jag var på anställningsintervju fick jag frågan om vad jag allra helst gjorde en helt ledig dag. Vad som gjorde just mig glad och lycklig. Jag svarade följande:
 
Jag skulle inleda dagen med en lång promenad med min pojkvän. Andas och prata om allt mellan himmel och jord. Sen skulle jag bjuda in vänner eller familj på middag. Planera maten i detalj. Bläddra i mina kokböcker. Gå runt länge i matbutiken och plocka på mig goda saker i överflöd. Sen skulle han och jag laga mat och fixa hela dagen. Med hög musik på. Som vi alltid gör. Men det allra bästa, det är när gästerna går hem och vi kan lägga oss i soffan. Le åt hur trevligt vi har haft det, prata om något roligt som har sagts och äta efterrättsrester tillsammans. 
 
Så beskrev jag min bästa dag i våras. En sån dag kommer jag aldrig få uppleva igen.
 
Jag känner mig absolut patetisk som inte kan formulera en enda sak jag älskade att göra som inte innefattade honom. Klart att jag kunde uppskatta en trevlig pratstund med en fin vän. Eller tycka att det var mysigt att titta på film med mina småsystrar. Men inget gav mig den där fullkomliga känslan av lugn, frid, lycka och glädje som jag kände när jag var med honom. Även om jag så satt och åt min favoritefterrätt crème brulée dagarna i ända samtidigt som varenda millimeter av min kropp blev masserad och jag dessutom automatiskt gjorde tusen andra människor glada skulle jag inte kunna framkalla ens ett uns av den där känslan som jag hade när han var nära.
 
Det enda som gör mig riktigt glad och lycklig är att vara älskad och att älska tillbaka. Och hans kärlek betydde allt. Betyder fortfarande allt. Även om jag är den enda som älskar nu. Även om jag inte längre är älskad så betyder den kärleken fortfarande allt.

Kommentarer

  • Linnéa säger:

    Kanske är det just det som är meningen med det här uppbrottet. Du kommer att finna sig själv. Upptäcka ven DU är, vad DU tycker om och vill med livet, oberoende av någon annan. När du kommer ur sorgen så kommer du vara starkare, självsäkrare och mer självständig är du nånsin kunnat ana. Och det kommer vara en oerhörd belöning och du kommer bli lyckligare än innan allt det här hände. Oavsett om din framtid blir med honom eller någon annan.

    Svar: Det är bara svårt för jag var osannolikt lycklig i somras. Jobb. Lägenhet. Bröllop. Kärlek. Det går inte att bli lyckligare.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-28 | 15:15:00
  • Matilda säger:

    Processen att lära känna sig själv igen, att hitta ett nytt jag, en ny identitet och framförallt släppa taget om någon man höll så jävla kär är det allra jobbigaste. Men försöka att behandla dig själv som en god vän som du vill lära känna på djupet. Vem är den här fantastiska människan? Hur får man hen att må bra? I början nu så kommer du bara känna honom honom honom, men efter hand så formas ett ny person, en ny ros växer fram ur askan, sakta men säkert. Livet kommer att bli fantastiskt igen. Även om du inte tror på det, inte ens en liten gnutta så påminn dig själv om det varje dag, eller skriv det på lapp på badrumsspegeln, be någon skriva det i ett SMS varje dag, sätt det som påminnelse på mobilen. Det kommer att bli det. Ett steg i taget, ett andetag åt gången. Du kommer fixa det här.

    Svar: Tack för ditt råd Matilda.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-28 | 16:27:07
  • Linda säger:

    I feel you. Jag känner verkligen igen det du skriver och jag vet att det inte finns mycket som kan lindra den där smärtan när den tar tag i en som värst. Jag kan absolut förstå dig när du skriver att allt du älskade att göra innefattade honom. Och, kanske finns det en mening med det här, precis som Linnéa skriver här ovan, eller så gör det inte det. Då blir det du själv som får ge en mening åt det som hänt. Och någon gång kommer du att formulera den meningen. Någon gång kommer något/någon i din väg som var värt detta, som du aldrig skulle byta mot tiden med den man du nu skrivit om, och då är meningen skapad. Jag har tänkt på en sak ända sedan jag började läsa din blogg, och jag förstår att det här inte hjälper dig, men jag måste ändå få skriva det:
    Det som du beskriver, det ni haft, att han sedan kunde göra som han gjorde... Det är verkligen ovanligt att en människa klarar av att spela på det sätt han gjorde. På riktigt alltså, jag menar verkligen allvar. De människorna finns. Men det brukar annars märkas på de människor vi lever närmast, när något inte stämmer. Även om det kommer smygande så brukar det ändå märkas. Och det är väl så vi vill ha det...? En sådan människa, som kan göra som du beskrivit att han gjort, kommer du en dag sannolikt känna ganska starkt att du inte vill leva med, med tanke på vad du vet nu. Det vore ju som att leva sitt liv på ett minfält. En dag kanske alla de där hemska vetskaperna (i form av sms:en osv) trots allt kommer att hjälpa dig och du kan känna tacksamhet över att du inte fortsatte med honom längre än vad du gjorde. Förmågan att kunna göra på det här sättet fanns i honom, att ljuga och spela så trovärdigt och sedan bara avsluta från det ena till det andra. Jag vet att du ifrågasätter om han verkligen kan ha slutat älska dig så fort, och hur hon övertygade honom? Det måste du få göra. Men tänk också på hur anmärkningsvärt det är att han den sista tiden kunde spela och övertyga dig om att allt var som vanligt, till och med bättre, mellan er. Väldigt obehagligt drag, oavsett alla de år som var bra och han var fantastisk och allt det där innan allt detta. Det har jag funderat på.
    Sen förstår jag att du hamnade i chock, jag har också gjort det och det är hemskt. Det värsta traumat är inte alltid att förhållandet tar slut, ibland är det sättet på vilket det sker och att den människa man lever närmast förändras från en dag till en annan. Det är fruktansvärt. Det är också oerhört energikrävande att leta efter svar och förklaringar, men på något sätt är det så svårt att gå vidare innan man tycker sig hittat dem och innan man också har accepterat dem.
    Du är stark och skriver så bra och vi är många som hejar på dig. Stor kram!

    Svar: Ja. Jag kan bara inte förstå hur han kunde upprätthålla den fasaden. Det känns absolut omöjligt. Och det är läskigt. Om allt bara var lögner förstår jag inte hur han kunde vara så oberörd. Det är därför jag har så svårt att acceptera att han slutade älska mig redan innan han träffade henne. Han säger att hon inte har något med oss att göra men jag kan bara inte tro det. Jag tror att hon har allt med oss att göra.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-28 | 17:09:25
  • Sara säger:

    Kanske är det svårt att älska någon som endast kan älska sig själv & sitt liv när hon är med dig. Lätt att känna sig kvävd då kan jag tänka mig.

    Det här är hårda ord, jag vet. Men jag följer din blogg flera gånger om dagen och jag hoppas du kommit till insikt om att du i 9 år levt hans liv (ert liv) och inget eget. Jag vet att du säger att du endast vill leva det livet, men du kan du sluta fråga dig varför detta hände, hur det kan göra så ont, och hur länge det kommer kännas så. För svaret på alla de tre frågorna är (enligt mig): för att du levt hela ditt liv genom honom och för honom. och gör det ännu.

    Svar: Det är fint att du bryr dig så. Och jag vet att jag inte kan räkna med att alla kommentarer känns som kramar. Men hur kan det vara så som du skriver? Ja, jag saknade alltid honom när han inte var där men jag uppmuntrade honom att gå ut och träffa vänner. Uppmuntrade honom att träffa sin lillebror. Jag uppmuntrande honom att leva sitt liv. Uppmuntrande honom att bli polis när varenda människa i hans närhet skakade på huvudet. De enda vi träffade var mina vänner och min familj. Inte en enda kollega, som verkligen var hans bästa vänner, fick jag träffa. Ser inte hur jag har kvävt honom mer än att älska att vara med honom och värdesätta de stunderna över allt annat.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-28 | 17:21:06
  • Matilda säger:

    Sara: sjukt hårda ord. Du vet ingenting om deras relation och hur han levde i den? Bara sluta. Till dig som skriver denna bloggen: det var INTE ditt fel att han lämnade dig, du gjorde ingenting fel. Man ska vara ärlig mot sig själv och den man älskar och om du vill vara i ett förhållande där ni helt ger er hän åt varandra så ska du vara det. Alla vill olika med sina relationer och det är viktigt att man står för det. Människor slutar vara kära i sin partner, det är hårt, det gör så in i helvetes ont, men det händer, hela, hela tiden. Han hanterade sjukt dåligt och svinigt och det har du ingen skuld i alls. Sen är det viktigt att lära sig saker ifrån ett förhållande till nästa, det är så man växer som människa. Men det är inte ditt fel att han lämnade dig! Det är lätt att lägga skulden på sig själv och bara känna att man kunde gjort saker så mycket annorlunda men det är viktigt att tänka att man är/var två i en relation. Lägg inte skulden på dig själv, lägg den energin på att läka.

    2013-12-28 | 17:35:12
  • Marlene säger:

    Jag förstår Saras hårda ord, eftersom jag också blivit dumpad av just den anledningen. Jag levde hela mitt liv genom min dåvarande partner, och det kommer jag aldrig göra om. Och med det sagt menar jag inte att det var så det bara gick till denna gång, men vad man kan läsa sig till så verkar det som det. Smärtan gör inte mindre ont för det, och vad jag förstod så trivdes han med livet utåt sätt.

    Jag tycker i ärlighetens namn inte att det finns några fina sätt att bryta upp på, det gör fruktansvärt ont hur det än händer. Det är två år sen sist för mig. Och det kommer bli bättre för dig också. Jag lovar det! Smärtan kommer att bli hanterbar till att helt dö ut. Jag lovar!

    Kämpa på kära du, ljuset finns där!

    2013-12-28 | 18:41:44
    Bloggadress: http://melen.blogg.se
  • Marlene säger:

    Jag förstår Saras hårda ord, eftersom jag också blivit dumpad av just den anledningen. Jag levde hela mitt liv genom min dåvarande partner, och det kommer jag aldrig göra om. Och med det sagt menar jag inte att det var så det bara gick till denna gång, men vad man kan läsa sig till så verkar det som det. Smärtan gör inte mindre ont för det, och vad jag förstod så trivdes han med livet utåt sätt.

    Jag tycker i ärlighetens namn inte att det finns några fina sätt att bryta upp på, det gör fruktansvärt ont hur det än händer. Det är två år sen sist för mig. Och det kommer bli bättre för dig också. Jag lovar det! Smärtan kommer att bli hanterbar till att helt dö ut. Jag lovar!

    Kämpa på kära du, ljuset finns där!

    2013-12-28 | 18:42:06
    Bloggadress: http://melen.blogg.se
  • Sara säger:

    Jag ber om ursäkt för mina ord. De var alldeles gör hårda. Antagligen för att jag gått igenom nästa samma sak som du, och blir förbannad för att jag känner igen varenda stadgors du går igenom. Vill bara att du ska komma över skiten och förstå att du din hjärna inte kommer tänka som den gör nu för all framtid. Blir förbannad för jag har kommit ur på andra sidan..

    Svar: Det kan vara så att han känner som du säger. Men hur ska jag veta det? Jag får inte veta ett skit och förväntas acceptera det. Om han kände så måste det rimligtvis funnits saker att förändra till det bättre? Men han ville inte det. Hans exakta ord till mig var att allt hade varit perfekt men att han bara slutat älska mig. Några veckor senare fick jag reda på att han hade träffat någon annan.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-28 | 18:54:01
  • Jenny säger:

    Jag vill börja med att säga att jag egentligen inte tänker spekulera i varför er relation tog slut eller huruvida ni var för beroende av varandra. Det är svårt att få en korrekt bild när man bara hör en sida berätta. Men jag förstår att du mår dåligt och har svårt att ta dig ur detta. Du beskriver det själv som att du fastnat i en nedåtgående spiral. Jag tycker inte det är konstigt att du är ledsen, förtvivlad. Sorgen när ett förhållande går i kras kan ta lång tid att ta sig ur men jag tänkte berätta hur jag valt att försöka tänka runt de jobbiga som händer i livet. Är så pass gammal att en hel del vatten hunnit passera vid detta lag... :-)
    Försök att se ALLT som händer dig i ditt liv som välsignelser. Då menar jag verkligen allt. Att din stora kärlek har lämnat dig på detta sätt, att han bedrog dig, att han lever sitt liv med någon annan. Det är en välsignelse i ditt liv. Det är nämligen nu du har möjlighet att lära dig något som kommer få dig att växa som människa. Du och ditt ex har delat år och liv och kärlek ihop. Det kan ingen ta ifrån er. Nu är det dags för något annat i era liv och du kan antingen välja att stoppa huvudet i sanden och fastna i tårar och bitterhet eller så försöker du tacka för att du får uppleva detta jobbiga som kommer göra dig till en klokare människa. Jag vet att det är svårt. För mig tog det ett år att komma över min första stora kärlek men som alla här skriver, det BLIR bättre. Vi har alla känt som du vid något tillfälle och har vi inte det betyder det bara att det inte har hänt oss ÄNNU. Du är här för att leva ditt liv och lära dig så mycket som möjligt på vägen och (tyvärr) lär vi oss kanske de största sakerna genom de hårda upplevelser.
    Jag tänker rekomendera dig att läsa boken " Du kan hela ditt liv" av Louise L Hay. Försök att hitta tillbaka till dig själv och din egen själ och kanske förstå vilken roll din kärlek till ditt ex spelat i ditt liv och vad du lärt dig av det.
    Allt gott önskar jag dig. Skickar många stärkande tankar.
    /Jenny

    Svar: Tack för tipset och råden Jenny.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-28 | 19:15:20
  • Linda säger:

    Till ditt svar till mig ovan. Det låter som du har rätt, i mina "öron" låter det så. Verkar vara högst sannolikt att hon har avgjort utkomsten, efter allt vad du har beskrivit. Frågan är väl varför han var öppen för henne just när hon kom i hans väg. Jag har funderat en hel på det där, hur personer i förhållanden rör sig mellan öppen och stängd för varandra och yttre omständigheter. Någon klok person, minns ej vem, sa en gång att det som händer efter ett tag i ett förhållande är att man tappar i närvaro med varandra. Det har inte med att göra att den man lever med har förändrats till det sämre (troligtvis tvärtom, tänker jag), man slutar bara vara närvarande hos varandra. Det här hade inte med dig att göra, att du inte längre dög, det är jag helt övertygad om. Jag tror att det rörde sig om processer som inte låg i dina händer, kanske inte ens i hans händer (förutom hur han hanterade det som hände honom). Kanske är sanningen för komplex för att någon av er ska kunna få fatt i den. Men du har inte gjort något fel, att han lämnat dig är inget mått på din "duglighet". Jag är övertygad om att det rör sig om något annat än just det. Det finns nog en del av en som aldrig slutar hoppas att de som lämnat en ska ångra sig och inse hur fantastisk man var. Jag hoppas att du ska komma dit snart, där din självbevarelsedrift tillåter dig att hoppas det utan att önska honom tillbaka. Tvärtom.

    2013-12-29 | 10:33:16
  • Anonym säger:

    Jag är inte en sån som vill låtsas som att allt blir bra, då jag själv genomgått liknande händelse detta förbannade år. Dock lämnades jag utan att han gick till någon annan, eller så gjorde han det utan min vetskap. Efter 6 år tillsammans, så kändes det som att han ryckte bort hela min själ med sig. Jag levde på de gånger han svarade mig när jag hörde av mig, mellan dessa gånger grät jag mig genom dagarna. Jag vart helt handlingsförlamad. Och nu, ett år efter, älskar jag honom fortfarande. Men lärt mig leva utan honom. Jag tror på att det kommer bli bättre en dag. Önskar dig lycka till och hoppas du får ett mycket bättre 2014!

    2013-12-29 | 23:17:45
Kommentera inlägget här: