trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

 

På senaste tiden har det kommit en del kommentarer som känns mer som kallduschar och mindre som helande kramar. Jag uppskattar er ärlighet och jag uppskattar att ni tar er tid, men jag vet inte om jag klarar en kommentar till om hur konstigt och märkligt vårt förhållande var. Hur beroende och svag jag måste ha varit. Ja, uppenbarligen var något fel eftersom han lämnade, men jag kan ärligt säga att jag aldrig skulle ha velat haft det annorlunda. Jag skulle innerligt ha velat få en chans att fixa det som han tyckte var dåligt, men allt det andra; sättet vi umgicks på, sättet jag älskade honom på, sättet han älskade mig på en gång i tiden, det skulle jag inte ha ändrat för allt i världen.

 

Det är fruktansvärt att inse att det som jag tyckte var det bästa i hela livet, tyckte han till slut inte var värt något alls. Men det betyder inte att jag också tycker att det var värdelöst. För det var det inte. Det var inte dysfunktionellt. Det var inte en kärlek som mellan förälder och barn. Det var kärlek mellan två vuxna människor som råkade ha träffats i tonåren och därmed vuxit upp tillsammans med de problem som då kan uppstå. Man växer ihop. Man har aldrig upplevt något annat. Och det måste man hantera. Jag trodde att vi hade klarat av det. Vi hade blivit två separata individer. Gått genom olika utbildningar. Valt varsin väg. Vi hade många gemensamma intressen, men också vissa separata. Vi hade blivit våra egna individer men samtidigt delade vi oerhört mycket med varandra. Vi delade trygghet, gemenskap, humor och kärlek. 

 

Men som ni redan vet räckte det inte. Det räckte uppenbarligen inte. Men för mig, var det ändå allt jag någonsin kunnat önska mig. Även nu när jag har analyserat orsakerna till varför det tog slut i hundratals timmar, kan jag ärligt säga att jag inte vill ha något annat. Ja, jag önskar att jag inte hade låtit mig själv falla så handlöst i hans famn, inte förlitat mig så hårt på hans kärlek, men varför skulle jag egentligen inte ha gjort det? När han varje dag tittade på mig som om jag var det bästa som någonsin hänt honom. När kärleken till mig brann i hans ögon och han berättade för mig varje dag hur mycket han älskade mig.

 

Jag önskar något så fruktansvärt att jag hade fått en chans att fixa våra intimitetsproblem. En chans att få komma in i hans polisvärld. En chans att jobba ännu hårdare på att inte vara så beroende av varandra. En chans att visa att jag inte tog honom för given. Men trots det så älskade jag det vi hade. Jag älskar det fortfarande. Och jag hade inte bytt en enda grej i vårt förhållande för allt i världen. För det var allt jag någonsin kunnat drömma om och mer därtill. Det kommer inte att ändras. Inte någonsin.

 

Jag hoppas att ni, om ni har tid, möjlighet och vilja, fortsätter komma med tips, råd och värme. Jag accepterar allas åsikter och givetvis kan det finnas ett värde även i hårda ord, men om ni kan undvika kommentarer som bara gör illa, hur ärliga och välmenande de än är, är jag tacksam. Det är inte censur, det är en vädjan. 

 

Och till sist. Lite ilska. Det är några av er, ett fåtal, som antyder att hans handlingar kan försvaras, att det finns godtagbara förklaringar. Jag älskar honom för den han har varit de här nio åren, men kan inte för mitt liv känna att jag förstår eller accepterar hans handlingar nu. Han inte bara inledde något med en annan kvinna innan han avslutade vår relation, han inledde deras relation samtidigt som han själv skickade ut bröllopsinbjudningar till vårt bröllop. När han jobbade över de där veckorna sa han till mig att det var tungt med så mycket jobb men att det skulle bli bra med pengarna. För vi behövde ju så innerligt de där pengarna till vårt bröllop. Han matade mig med lögner om att han slet för vår skull, när han egentligen ägnade den tiden till att bedra mig med henne.

 

Det var alltså inte fråga om ett svalnat förhållande som hängde på livtampen, utan om ett förhållande som för alla runtomkring såg ut som det lyckligaste i världen. Och så kändes det även för mig. Som att vi var lyckligast i hela världen. Och det sa jag till honom flera gånger under sommaren. Att jag kände en sån fantastisk lycka i kroppen som jag inte kunde förklara på annat sätt än att han och jag hade det så oerhört bra tillsammans.

 

Det finns inga ursäkter, inga godtagbara förklaringar, inte den minsta möjlighet att försvara det han har gjort. Men det betyder inte att jag tycker att han är en usel människa. Jag älskar den person som jag vet finns därinne, men det är en person som just nu helt verkar få stå tillbaka för en annan sida av honom. En sida som han aldrig ens har varit nära att visa mig förut.

 

Jag hoppas att ni förstår min vädjan. Bloggen är offentlig och jag är helt medveten om vad det innebär, men jag har också svårt att värja mig från hårda ord just nu. Enormt svårt.

 

Nu ska jag försöka värma upp min stelfrusna kropp några grader.  Klia min hund litegrann bakom öronen. Och sen klara mig igenom ytterligare en kväll av det här förbannade året 2013.