Dag 60
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kram!
Jag förstår dig och det är sjukt hur folk kan ta sig friheten att säga saker hur som helt bara för att man skriver bakom en skärm. Saken som de inte skulle säga direkt till dig. Du gör bra som säger ifrån. Det var ju ert förhållande och det finns inget rätt eller fel. Er relation var ju ett val som ni hade skapat. Vissa vill ha många bekanta och vissa tycker mer om att vara med varandra. Jag ser inget fel i det. Alla gör ett eget val och vad man än har valt så förtjänar man respekt hela vägen. Er relation var bra. Ni hade kärlek och det är ju vad som räknas. Kämpa på. Du kommer ut på andra sidan tillslut. Det måste vara så!
Om du inte klarar fler kommentarer om ert förhållande kanske du ska fundera på om du ska blogga mer. Eller åtminstone stänga av kommentarsfunktionen om det går. Du berättar ju din version av vad som hänt och då är det ju klart att människor inte alltid reagerar på ett sätt som just du önskar dig. Alla gör olika tolkningar efter sina egna erfarenheter. Jag säger inte det här för att vara taskig utan för att jag vill skydda dig. Hårda kommentarer är kanske inte vad du behöver just nu.
"Jag älskar honom för den han har varit de här nio åren, men kan inte för mitt liv känna att jag förstår eller accepterar hans handlingar nu." Förstår du att du skrev det där idag??? Du FÖRSTÅR inte. Du ACCEPTERAR inte.
Åh, jag blir såååå stolt över dig! Jag blir såå glad, att även om du inte ser framstegen så är dem så tydliga för mig, oss, vi andra. Vännen sådär såg orden och meningarna inte ut för sådär 50 dagar sen, typ. Åh. Blir på riktigt innerligt glad.
Dessutom, du vet bäst själv. Lyssna på dig själv, och inte på dem där "viktigpetterna", besserwisserna, you name it girl.
Kämpa på vännen.
Jag lider så med dig! Mitt perspektiv på det, efter att ha följt din blogg & för att kanske ge en ny synvinkel på vad som hänt den mest fantastiska i ditt liv, din förtrogna. Många kommer nig inte hålla med men jag har en känsla av att du kanske ser en pusselbit falla på plats; den här kvinnan har tummen på honom, jag tror han blivit helt förtrollad /hjärntvättad av henne. Hon talar om vad han skall känna/tycka. Alla som varit utsatt för en person som kan styra en med minsta vink, "ring så kommer jag springande" vet vad jag menar...Jag har känslan av att han är lättpåverkad & har dålig självkänsla så när HON vill ha honom så kan han inte stå emot. Missförstå mig rätt, han har gjort väldigt fel mot dig men jag tror faktiskt att han är i denna kvinnas våld totalt annars tror jag inte att han skulle kunna göra så här. Tror han lider men han har glömt av om ytan är upp eller ner. Hoppas verkligen att detta kan verks som styrkande, du är inte knäpp som gick & trodde ni hade varandra, det hade ni (tror jag) men han kanske är vilse? All styrka önskar jag dig!
Det finns alltid självutnämnda experter vid sidolinjen som anser sig ha svar på allt. Titta åt ett annat håll - ditt håll och var du behöver gå. Du kämpar och jag ser dig. Det kommer att gå bra vännen. Kram
Så jävla bra att du säger ifrån.
Folk skriver kommentarer som dem tror att du kan hantera, men de har aldrig varit i din sits och vet inte hur det känns att få den "kritiken". De tror att de säger något vänligt men egentligen är det hemska saker dem säger. HEMSKA saker. Och jag hoppas att dessa kommentarer kommer minska eller försvinna, för du ska inte behöva hantera sådant.
I detta känner jag igen mig. Jag har skrivit kommentarer här inne hos dig som jag i efterhand insett varit olämpliga och kan ha uppfattats som taskiga, även om de var skrivna i välmening. För jag förstår inte dig, jag har aldrig varit i den situation du är i NU. Och därför kommer jag, och jag hoppas att många fler gör likadant, tänka efter både en och två gånger innan jag kommenterar här - vad skriver jag och hur uppfattas det? Den här bloggen är till för att du ska få ventilera. Kanske få stöd. Inte kritik eller ogenomtänkta kommentarer som skadar mer än dem hjälper.
Om jag någonsin skrivit något som dragit dig ned istället för upp så vill jag be om ursäkt, och du ska veta att jag aldrig menat något sådant, jag vill hjälpa dig upp, upp, upp! Jag förfäras ibland av elaka kommentarer här inne, hur folk kan vara så respektlösa! Tills jag insett att jag kanske fallit under samma kategori när jag skrivit och tryckt på enter utan att tänka igenom vad jag ville få fram.
Glöm aldrig att Du vet bäst i ditt liv. Glöm aldrig att Ni visste bäst i ert förhållande. Ingen annan. Som någon sa här ovan: Det finns alltid "självutnämnda experter".. Men kom ihåg att det oftast är just dem som misslyckas i livet, "konstigt" nog..... ;)
Bra där! Klart man ska säga ifrån. Och det är viktigt att man har en sjysst ton även när man tycker olika och att man inte trycker ner med sina ord. Stor kram!
Jag läser och vill hjälpa dig, den sorg du går igenom just nu kan inte liknas vid någon, jag vill ge dig hopp och jag vill att du fortsätter kämpa, det kommer ta tid men du kommer komma ut starkare än någonsin på andra sidan, shit när du klarat detta klarar du allt. Du har aldrig tidigare varit med om en hjärtesorg och den första är alltid den tyngsta. De positiva tankarna är det som får en att komma ut på andra sidan. Att aktivera sig så hjärnan får tänka på något annat en stund om än det bara är för någon minut, umgås med andra människor hur lite de än kan trösta, res, upplev, boka behandling på spa, slösa pengar, ät gott, med tiden kommer du hitta nya sätt att njuta istället för med honom. Låt det ta den tid det behöver, sluta aldrig hoppas att livet kommer kännas lika bra som då igen!
Har läst din blogg ett tag nu och tänkt kommentera, men inte riktigt vetat vad jag ska skriva.
Nu däremot, gick jag igång lite på det faktum att folk tar sig rätten att säga hårda, sanna eller inte, ord till en människa som uppenbarligen mår bra. Vart ligger logiken? När du mår bättre, och en dag kommer du göra det, kanske du kommer vara mottaglig för andras åsikter men DU har ingen skuld i det han har gjort mot dig. HAN gjorde valet att vilseleda dig, oavsett vad han kände eller inte.
Att läsa hur dåligt du mått, mår och kommer göra ett tag framöver gör ont, även fast jag inte alls vet vem du är. Ingen förtjänar ett sådant svek. Jag önskar dig all lycka och skickar styrka att fortsätta på rätt spår, att hitta tillbaka till livet och att knäppa olämpliga kommentatorer på nosen. Kram
Det finns absolut ingen ursäkt för det han gjorde, precis som du skriver. Folk måste sluta försvara människor som sviker och sårar andra. Det är väl antagligen personer som känner sig skyldiga över nåt liknande de har gjort mot någon och måste rättfärdiga hans beteende för att inte känna sig som dåliga människor. Eller så är det människor som helt enkelt aldrig blivit så pass svikna och inte förstår känslan av att blivit förrådd.
Min åsikt är att det finns inget du kunde ha gjort annorlunda, han valde att kasta bort det ni hade och han valde att göra det på det vidrigaste sättet någonsin.
Att du fortfarande älskar honom är inte konstigt alls, du blev kär i den sidan han valde att visa dig. Den som var fantastisk! Men den andra sidan som förrådde dig är även den, en del av honom. Du verkar som en riktigt fin människa och förtjänar någon som inte har några dolda sidor! Och jag tycker det verkar som att du själv börjar tro det också, vilket är ett oerhört stort framsteg enligt mig.
Vill bara säga att du skriver otroligt bra och jag tror stenhårt att du kan klara av det här! Massa kramar och lycka till!
Jag vet att allt kommer att bli bättre för dig. Kanske vore det bättre att stänga av kommentarsfältet ett litet tag? Du skriver i en tidigare kommentar att du älskar ditt ex och din familj mer än vad du älskar dig själv. Hoppas att du kan älska dig själv lika mycket som du älskar dem för det förtjänar du. Du verkar vara en bra person som råkat ut för ett stort svek. Du förtjänar all lycka och kärlek i livet.
Tycker det framgår rätt tydligt i din blogg att du inte behöver få höra massor av skit från människor som menar att hans handlingar är försvarbara. Det är de inte, och du är stark som går igenom en sån här kris med en öppen blogg där folk ofta kommenterar elaka/onödiga saker, det blir liksom ännu jobbigare. Jag vet att jag inte skulle varit så stark att jag orkat både och, jag beundrar det. Du kommer ta dig ut det här, det lovar jag dig. Ta hand om dig främling.
Hej gumman!
Hoppas innerligt att du slipper dessa kommentarer från och med nu.
Om de fortsätter att komma så skulle jag (om det är möjligt) blockerat vissa som inte klarar av att stötta utan bara vill framföra sina åsikter och inte bryr sig om det svider. Känns ibland som om vissa har glömt att de läser om någons liv och innersta känslor och bara vill debatera om hur hemsk X är eller inte är. Det hjälper inte dig och du ska inte behöva läsa sådant nu. Vi är många som vill peppa och hjälpa dig igenom det här året så jag hoppas att du kommer orkar fortsätta blogga.
Skickar stora kramar och hoppas att du har det mysigt med familjen och hunden.
Kommentarer kommer du att få.
Jag får kommentarer av folk i min närhet och det gör ont att få höra vissa saker men du är STARK!
Glöm inte det!!!
Stora kramar
Jag blev sviken av mitt ex på ett liknande sätt när jag var höggravid med vårt andra barn och vi precis skulle förlova oss. Jag tänkte exakt som du, att jag älskade honom för den han varit under alla våra år tillsammans, inte för det fruktansvärt elaka han utsatte mig för på slutet. Tänkte att den han varit under hela den tid jag känt honom var den han egentligen var, att den personen fanns kvar där inne någonstans och skulle komma tillbaka när han kommit ur denna kris, sinnesförvirring, eller vad sjutton det nu kunde varit som fått honom att agera så känslokallt. Men den han varit kom inte tillbaka. Jag vet än idag inte om allt han varit tidigare var ett spel eller om den personen dog någonstans på vägen. Hur som helst så är han död nu. Han finns inte mer och kommer inte tillbaka. Och det var först när jag accepterade att han inte skulle komma tillbaka som jag kunde gå vidare. Kanske kan din person fortfarande komma tillbaka till den han varit. Det kan man inte veta. Men fram tills hans gamla jag eventuellt visar sig igen är det nog bättre att försöka sörja att han är "död". Att utgå ifrån det och lära sig att acceptera det. Om hans gamla jag sedan skulle visa sig vara tillbaka så är det något du får ta ställning till då. För det är nog som du tidigare skrivit, riva ner för att kunna bygga upp. Det är inte lätt. Det är det verkligen inte. Jag känner så väl igen mig i den där rädslan för att sluta älska, rädslan för att faktiskt gå vidare. Jag hade också haft min sambo sedan gymnasietiden. Vi hade blivit vuxna tillsammans. Skapat en familj tillsammans. Det är oerhört svårt att släppa alla framtidsvisioner, alla minnen som skulle vara för evigt, men för mig kom i alla fall vändpunkten när jag började fokusera på att den han varit inte fanns längre. Och när jag sörjt den saken färdigt spelade det inte längre någon roll om hans gamla jag skulle komma tillbaka eller inte, jag var över honom. Det jag varit så rädd för hade skett; jag ville inte älska honom längre. Och det var det bästa som kunde hända. Alla funkar ju inte likadant, det är bara en tanke. Men det fungerade i alla fall för mig. Jag trodde verkligen att jag skulle dö av sorg men den 5:e januari har det gått ett år och jag är i allra högsta grad levande än.
Vet du? Jag har följt dig i cirka 15 dagar nu, och detta är det första inlägget som känns rationellt. Som du har skapat em viss distans till allt. Som att du kravlat dig en bit upp från botten som han kastade dig ner till. Härligt jobbat tjejen!
Jag tror inte att någon annan någonsin till fullo, trots igenkännelsefaktor och 'samma sak hände mig' någonsin kan förstå. För vi är alla olika, hanterar hjärtesorg, saknad och ensamhet olika. Ingen annan har rätt att döma eller berätta vad eller hur er relation var, även om det är många som vill hjälpa till genom att dela med sig av sina tankar och erfarenheter. Men i alla dessa olikheter och olika erfarenheter finns några likheter. Viljan att återhämta sig, gå vidare och låta livet ta vid. Det går inte att förutsäga hur den processen ser ut för någon annan, men det finns bara en riktning, och det är framåt. Ditt mod, öppenhet och välskrivna ord i den här bloggen är många steg på vägen. Kämpa på, fortsätt framåt.
Hej fina du!!
Har nu läst din blogg i flera månaders tid, vill säga att du verkar vara en mycket, jordnära, ödmjuk och klarsynt tjej!! Dina texter är fantastiska ( förstå mig rätt), du uttrycker dina känslor och tankar så innerligt, äkta.
Jag såg på Malou "efter tio" för några veckor sedan, psykoterapeften Egil Linge var där och de pratade om olika personligheter och hur man agerar i sina parrelationer. Under diskussionen nämde Egil just det att samhällets norm premierar den oberoende människan dvs. som klarar sig själv och vars lycka inte hänger på någon annan. Han poängterade dock att det behöver inte vara det RÄTTA!! Personligen tycker jag det är en styrka att vara beroende av sin partner, tänk att vara modig nog att lägga sitt hjärta i någon annans händer, att visa sig sårbar, att blotta sina innersta tankar och känslor. Som sagt, styrka och trygghet i sig själv är vad det är!
Olyckligt nog förekommer dessa svek och tyvär tror jag det är vanligare än vad man tror. Av den anledningen tror jag det är viktigt att man någon stans vet inom sig själv att "jag kan i värsta fall leva utan denna person" MEN jag anser det är stor skillnad mot att sträva efter förhållanden där man är oberoende, vad ger det? Jag tror inte det ger den sanna lyckan. Livet innebär upp och nedgångar, hur skulle livet vara om man skyddade sig från allt som kan bli för jobbigt? Jag tror iaf. inte man kommer uppleva samma lycka, samhörighet, meningsfullhet om man inte ger sig hän i en parrelation.
Snälla du som upplevt detta hemska svek, försök lyssna till ditt hjärta och magkänslor om vem DU är och hur DU vill ha det i din kommade parrelation ( ja, för jag är övertygad om att du i framtiden kommer göra en man till världens lyckligaste och tvärt om). Snälla! Försök inte låta denna händelse ändra på den du är och dina värderingar, för du verkar ju onekligen varit väldigt lycklig! Sen kan man ju alltid tänka på vad man kan göra bättre till nästa förhållande, men att ändra på djupt rotade värderingar för att det inte "höll" i förra förhållandet tror jag inte man blir lycklig av.
Ta det bästa från detta förhållande och försök i framtiden finna det i någon annan.
Snälla du! Välj dig själv nu! När jag läser dina texter verkar du i grunden verkligen älska dig själv, du kommer gå extremt stark ur detta, ibland måste man nog bara bestämma sig för att acceptera det som inttäffat och den situation du befinner dig. Att förtvivlat i för stor utsträckning leta svar eller få svar tror jag bara kan förstöra fin läkningsprocess. Var snäll mot dig själv nu och försök fokusera på det positiva du har i ditt liv nu och lämna alla frågetecken åt sidan.
2014 kommer bli ditt år!!
Stoora kramar
Det är bara försöka att ignorera de dumma kommentarerna och läsa de positiva flera gånger i stället! Ingen av oss har rätten att döma dig förrän vi upplevt det du har upplevt, vilket jag hoppas aldrig kommer att hända någon annan, men fortsätt kämpa, vi hejjar på dig!
Fortsätt kämpa på, du kommer klara det även om det känns hur tufft och avlägset som helst. Jag genomgår en liknande resa som du gör just nu. I våras tog det slut mellan mig och mitt livs kärlek. Vi träffades första året i gymnasiet när vi var 16 år gamla och han gjorde slut med mig åtta år senare. Han var den jag levde för och jag gjorde precis allt för honom. Jag förlorade många vänner under tiden eftersom jag bara ägnade mig åt honom och hans intressen. Vi växte ihop och formades tillsammans. Nu är jag helt vilsen och har ingen aning om vem jag är, vad jag har för intressen mm. Han var mitt allt och jag känner igen mig något otroligt i allt det du skriver. Du sätter ord på det som jag känner och brottas med varje dag. Jag knaprar idag mängder av antidepressiv medicin och sömntabletter för att klara av att fortsätta kämpa. Varje dag är en utmaning och vissa dagar kan jag faktiskt se ljusglimtar mitt i allt mörker. Jag förknippar precis allt med mitt ex och mår vissa stunder så otroligt dåligt att jag inte längre vill leva, men dessa dagar tänker jag att jag väntar tills imorgon och känner jag likadant då så gör jag slut på det här eländet. Men det går framåt och det kommer det göra för dig också, fortsätt kämpa! Jag tänker på dig och går igenom samma saker så du är aldrig ensam. Styrkekramar!!
Elakt eller ej men sanningen är ju att du om han kom tillbaka aldrig skulle kunna lita på honom igen. Han har ju sabbat allt det ni byggt upp...Om du skulle ta tillbaka honom nu så skulle det vara som att trampa på dig själv. Den enda vägen framåt är att glömma honom och fokusera på en annan framtid. Att inte någon i din närhet har mod nog att säga det är för mig obegripligt. Jag blir förbannad av att läsa dina inlägg - du måste väl för tusan skaffa dig både självrespekt och självförtroende nog för att bli förbannad och be honom dra åt h-e? Om du inte har det efter rätt många månader så tycker jag att du ska söka hjälp hos en psykolog så att du kan släppa dessa nästan tvångsliknande tankar. Det är omänskligt och orättvist att du ska behöva må så här - det är ingen människa värd. Och om någon manar på dina romantiska tankar om att kanske, ja kanske kommer han tillbaka en dag - be dem dra någon annanstans också. Livet är ingen hollywod-film med lyckliga slut där saker ordnar sig bara för att man är en god människa - det är du som ansvarar för sin egen lycka och ser till att saker blir bättre. Och jag förstår att det känns bra att folk skriver snälla saker här...men det sätter dig i en offer-position. Och det kan aldrig vara bra. Alla människor hamnar i dåliga situationer, det är så livet är. Du lever, du är ung, du verkar ha ett bra jobb, du verkar ha en fin familj och du verkar ha fina vänner. Släng inte bort det för en person, ditt ex, inte var den person du trodde.
Tyvärr märker man i kommentarerna att bittra personer letar sig in som har en egen bestämd uppfattning om hur saker ska vara, ofta grundat på deras egna upplevelser och egna erfarenheter. Många känner kanske igen sig i honom och känner nog ett behov av att hävda sig, klanka ner på dig, klanka ner på ert förhållande etc. Jag har själv märkt det på internet när jag gick igenom liknande och vände mig till olika forum. Att man stöter på många olika människor med olika upplevelser som kanske inte är ute efter ditt bästa. Internet är kanske därför inte alltid den bästa "terapin" då det finns väldigt många där ute med skeva verklighetsuppfattningar som gärna tar sin chans att trycka ner en sårbar människa, för att känna sig bättre själv. Menar inte att du ska sluta skriva, och du får mycket fina kommentarer. Men i efterhand kan jag känna att det för min egen del stjälpte snarare än hjälpte, med okända människors kommentarer. Du är i en sårbar position och en sådan upplevelse du varit med om kan göra att man blir osäker. Man blir som en svamp och tar åt sig just av det negativa eftersom man redan är nere på botten. Så det bästa är att du omringar dig med människor som stärker dig och inte en sekund åt vissa andra som mest är här för egen vinning =/
Ett tips är att låta någon annan som du litar på, läsa igenom kommentarerna och ta bort de som är mest negativa och liknande så du slipper att läsa dessa.
Håller mer Mia!
MA*
Jag lyssnade mycket på denna låt när jag gick igenom min separation med mitt otrogna ex:
http://www.youtube.com/watch?v=OqeKV2UYq1Q
Den gav mej ilska och styrka :)
Fortsätt kämpa på, det kommer gå.
http://www.youtube.com/watch?v=AgqWelrvkwQ <3
Men du.
2013 är snart slut.
Det är det faktiskt.
Kram på dig, fina människa.
:)
kom att tänka på en sak. jag blir så himla glad när jag läser det här kommentarsfältet. det finns många sammanhang i livet där vissa människor "bryr sig" för att skapa en slags image. här finns ingen sådan. här är alla anonyma. men lägger ner tid och kraft i att skriva peppande, insiktsfulla kommentarer. DET är kärlek.
ger mig massa hopp!
människor är ju så retarded.
Alla är olika. Men alla kan inte acceptera olikheter.
Du kämpar för fulla muggar och gör allt du kan för att komma tillbaka. Hur långsamt och hur små myrsteg det är må vara så är de framsteg som borde hyllas till skyarna. För de om nåt är du värd. Du är värd allt positivt i hela världen.
Men majoriteten av alla dina läsare är guld värda och låt inte bittra människor ta över det.
Det spelar ingen roll hur många gånger du skriver ett inlägg som liknar ett annat, för varje gång finns där en skillnad. Tro de eller ej. Jag tror enbart att bloggen kan hjälpa dig uppåt, jag tror det är bra att skriva av sig. Jag har alltid gjort de jag med fast i en hemlig blogg. Det hjälper. Om några år kommer du kolla tillbaka till dessa dagar och känna "usch vad jag mådde skit här, värsta tiden nånsin, men oj vad stolt jag är över mig själv som tog mig ur de, hur långt ifrån mina känslor är ifrån det där nu. Hur bra jag mår nu, hur bra jag mår utan honom, han som fick mig att må sådär"
Ibland är det svårt för bloggläsare att hålla distansen, även för mig. Jag vill bara ta ditt huvud och hålla om det, ropa gå vidare då! GÖR DET BARA!
Samtidigt som jag gömmer mig i vad du upplever, som en flykt ifrån allt som svider i mig.
Alla har sin egen takt.
Och vi, anonyma läsare, måste respektera din.
Det är en balansgång i varje förhållande - detta med närhet och distans. Är distansen för stor skyddar man sig kanske mot att hamna så djupt ner som du är nu om något skulle hända, men man missar så många magiska stunder! Vad som är normen nu, alltså självständighet, att man i princip bara ska dela semester, barn, bostad och säng men i övrigt vara "sin egen", är inte den enda rätta vägen. Jag skulle kunna förvandlas till dig om samma sak hände mig, för jag har gett mig hän på samma sätt till min man, men vet du? Det är kanske lätt att säga nu... men det skulle vara värt det. Jag vill ge 100 procent, annars kan jag lika gärna vara själv. Jag tycker att man missat en dimension om man medvetet håller distans för att hålla så stenhårt på sin självständighet. Man behöver inte hänga upp hela sitt liv på den andre, det blir nog sällan bra, men att ge hela sitt hjärta... finns det något finare egentligen?
Det finns ABSOLUT INGA ursäkter till hans beteende, det han gjorde mot dig, det gör man inte. Han är feg! Så himla feg.
Jag önskar dig all lycka och du kommer finna den, kanske tar tid, men en vacker dag har du den igen.
Ta hand om dig kram Emmelie
Jag förstod nästan att det skulle komma ett sånt här inlägg efter det du skrev i inlägget tidigare. Kommentarerna där gjorde mig så himla upprörd. Jag tycker inte du ska stänga ner din blogg bara för att det finns några läsare som tror att de vet bättre. Sanningen är att ingen kommer kunna förstå hur du mår, känner eller de exakta detaljerna i ett förhållande som ägde rum i nio år. Det är just den delen som stör mig. Nio år av ett förhållande och här berättar du allt från din synvinkel och det är så jäkla bra gjort av dig. Varför skulle du inte få göra det? Varför skulle du vara tvungen att berätta från hans sida också? Hela bloggen handlar ju om att du ska få tillbaka din styrka och inte om vad dina läsare tycker du ska skriva. I detta fall ska du bara tänka på vad som känns bäst för dig, för i slutändan är det du som ska gå vidare - inte vi.
Klart man får utrycka en åsikt. Men är det verkligen värt att göra den åsikten negativ? Jag tycker istället att kommentarerna ska vara neutrala och stötande. Inget dömande, inget: det där var rätt, det där var fel. Bara ödmjuka kommentarer som kan få dig att se en liten glimta av solsken borta i horisonten, för den finns där, om du kollar noggrant.
Tänk på vad ni skriver. Hon är redan tillräckligt sårad.
Ta hand om dig tjejen, och gott nytt år på dig.