En systers perspektiv
Kategori: Allmänt
Texten nedan har min syster skrivit. Vi har pratat på skoj förut om att hon ville skriva ett gästinlägg på min blogg. En blogg som av en slump kommit att läsas av många och dessutom kommit att betyda ofantligt mycket för mig. Jag visste inte vad hon egentligen ville skriva. Läser hennes ord själv för första gången nu när jag lägger upp dem. Världens bästa systrar har jag. Och han har förlorat dem också.
För 9 år sedan var jag 10 år. För mig har det har alltid varit de två tillsammans, de två mot världen. Han var min systers familj men han var även min familj. Så många minnen som rör honom, så mycket som jag nu försöker trycka undan långt inom mig för att det gör för ont att tänka på. Trodde alltid att han egentligen var min riktiga broder, att han var familj. Och jag trodde att han kände likadant. Det gör så ont att någon som man tror att man känner så bra helt plötsligt inte är den man tror. Vem kan man lita på? Han var som min bror och svek mig värre än någon annan människa gjort i hela mitt liv. Och det värsta är att han inte verkar bry sig. Svarar inte på sms. Fortsätter med sitt liv. Kommer inte ihåg sista gången vi sågs. Gav honom förmodligen inte en kram. Sa kanske inte ens hejdå. För jag visste ju att vi skulle ses igen. Vem kunde veta att det skulle vara sista gången? Ett avslut så abrupt, ett avslut som ingen förtjänar. Allra minst min syster. Förstår inte hur han kunde avsluta som han gjorde. Betydde vi inte mer för honom än något som kunde kastas bort på en sekund?
Känns som om jag borde gjort mer, ansträngt mig mer. Hjälpt till mer. Sett att de varit för beroende av varandra. Men precis som ni vet, verkade allting perfekt utåt sett. Såg fram emot att vara brudtärna. Hade redan tittat på tärnklänning med min syster och tänkt ut ett tal. Ett tal som skulle handla om första middagen hemma hos oss en dag för ca 9 år sedan.
Vet inte hur jag ska förhålla mig till situationen. Hur gör man när någon annans smärta är så mycket större. En smärta så stor att den ibland hotar att ta över henne. Det är så svårt att visa sin kärlek. Jag ser hur hon vacklar ibland. Men att hon alltid lyckas vara stark. Så stark
För det vill jag tacka de som kommenterar här. Som sprider sin kärlek och visar omtanke och medmänsklighet. Det betyder mer än ni tror, det kan jag lova er.
Känner hur min sorg börjar ersättas av ilska. Men även hur tron på kärleken krymper och muren mot omvärlden växer. Trots detta känner jag, mitt i all denna smärta och förtvivlan att ett hopp spirar. En dag. En dag kommer vi att inse att livet har gått vidare. Och han är inte längre med. Och det är okej.
