Ett djupdyk
Kategori: Allmänt
Ibland kommer det över mig. Det går inte att stoppa. Det går inte att trycka bort. Det måste ut. Ut och bort den vägen. Jag klarar bara inte att hålla det inom mig.
Kanske är det ett återfall. Eller bara ett fall ner i dyngan. För återfallen är väl egentligen när jag bara älskar och behöver. Det här är kanske bara ett temporärt djupdyk ner i helvetet.
Ett djupdyk för att få bort allt innan det här året är slut. För den djävulskap han har utsatt mig för vill jag inte ska få följa med in i 2014. Den får bara inte det. Därför måste den ut och bort. Nu.
Här kommer det:
Kan bara inte förstå att du fortsatte ljuga. Att du inte ens hade tänkt berätta sanningen. Det kommer jag aldrig någonsin förstå. Du lät mig sitta hemma hos mina föräldrar söndertrasad, förstörd, knappt levande, medan du fortsatte ljuga. Jag fick inte ens komma till lägenheten för att hämta mina saker, för du var för upptagen med att dejta henne. Det är så vedervärdigt äckligt.
När jag ville komma för att hämta mina kläder sa du först att jag inte kunde komma för att du skulle ha skjutträning. Men givetvis var det lögn. Du bjöd ut henne den kvällen. Nästa lögn var att du var tvungen att sova eftersom du jobbat över. Men du hade inte jobbat en sekund - du hade varit med henne hela tiden. Och när jag väl fick komma hade hon varit där minuten innan och kom tillbaka minuten efter. Fy fan för dig. Fy, fy, fy.
Du tog henne till dyra restauranger som vi hade planerat att gå till - jag har sett kvittot. Du köpte fin mat i oändliga mängder till er som du tog kort på och skickade till henne för att göra henne glad. Samtidigt sa du till mig att du hade det tufft ekonomiskt. Jag tyckte så synd om dig. Frågade din mamma om jag inte skulle erbjuda mig att hjälpa till. Du tog våra julklappspengar som låg i garderoben. Tog dem hem till henne. Samtidigt betalade jag din Spotify som du använde för att skicka låtar till henne. Usch, det är så elakt och uselt gjort.
Du har krävt pengar för tusen saker. Pengar som mina föräldrar i desperation gett dig för att lidandet ska få ett slut. Pengar som jag kommer få slita som ett djur för att kunna betala tillbaka till dem. Du har fått pengar för att kunna lösa de lån som du bestämde dig för att binda i slutet av juli. Då du nu påstår att du redan hade tappat känslorna för mig. Hur har du kunnat kräva de pengarna rakryggat? Det är så fullkomligt vidrigt gjort. Allt du har gjort är så förbannat vidrigt att jag inte förstår att det är dig jag pratar om. Jag kan bara inte förstå.
Jag vet att jag kommer komma på nya saker hela tiden. Jag vet att jag kanske kommer att upprepa samma saker igen. Och det är så tradigt, irriterande och jobbigt att jag inte bara kan sluta. För det tjänar inget till. Jag vet det. Men jag måste leva med dessa tankar, och på något sätt känns det bra att de är nedskrivna, att de finns kvar någon annanstans än i mitt huvud. För då är det lättare att låta dem försvinna. Lättare att inte låta dem blockera andra tankar, bättre tankar.
Jag vill förlåta. Jag kan förlåta. Men jag kommer aldrig att glömma. Aldrig någonsin. Och så länge han är med henne vill jag i ärlighetens namn inte ens det.
