trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Ett lidande utan slut

Kategori: Allmänt

Jag ligger i min säng och surfar på datorn. Försöker få tiden att gå. Försöker överleva en sekund till. En sekund närmare att kanske få somna in. Få frid från sorgen som just nu fyller varje liten vrå i min kropp. Jag söker på bloggar om sorg. Vill försöka få in i mitt medvetande att det här som har hänt mig, det är långt ifrån de helveten som andra utsätts för. Människor förlorar barn varje dag och överlever. Varför skulle jag då inte kunna överleva det här?

Jag hittar flera bloggar skrivna av just mammor som förlorat ett barn. En mamma skriver om sorgen efter sin döde son. Sonen begick självmord. Det blir svart för mig när jag läser.

Jag döpte min blogg till 365 dagar. För jag insåg att ett helt liv utan honom var oöverstigligt. Det kunde jag inte acceptera. Det kunde jag inte leva med. Men ett år. Ett år skulle jag klara. När jag har kollapsat de senaste veckorna, när det gör så obeskrivligt ont så att jag nästan inte orkar ta ett enda andetag till, då tänker jag på mina 365 dagar. Tänker att jag måste klara de där 365 dagarna bara.

Jag varken tror, vill eller hoppas att jag känner så här när det här året är slut. Men nu. Nu har jag tröstat mig med att när de här 365 dagarna är slut, då får jag avsluta kampen om jag fortfarande vill. Då behöver jag inte kämpa mer. Då behöver jag inte ha ont mer. För då har jag försökt. Ett år av obeskrivlig smärta. Men inte mer.

Jag skäms något så oerhört för att erkänna det, men jag hade redan gett mig själv tillåtelse att avsluta mitt lidande när de här 365 dagarna är över. Jag vill inte känna så här då. Men det har betytt allt för mig att kunna vila i vetskapen om att lidandet har en sluttidpunkt.

Så här har jag tänkt i veckor. Nu läser jag de här bloggarna och inser att jag inte kan göra så mot min familj. Jag kan inte vara så fruktansvärt självisk. Jag kan inte utsätta dem för den sorgen. En sorg ännu större än den jag bär på nu. Jag kan inte göra så mot dem. Det går inte.

Men hur ska jag orka? Hur ska jag faktiskt orka? Jag orkar knappt här och nu. Hur ska jag då orka att år efter år ha så här ont? Även om fejkandet går lättare. Även om jag inser att livet går vidare så gör det fortfarande precis lika ont att tänka på att han är borta. Att alla mina drömmar är försvunna. Jag kan inte sluta älska honom.

Det är ett lidande utan slut. Och jag klarar inte det. Jag vet inte ens hur jag ska klara den här natten. Hur ska jag då klara ett helt liv bärandes på den här sorgen? Jag tror inte att jag är stark nog. Jag hittar inte den styrkan som krävs. Jag hittar den bara inte.

 

 

Kommentarer

  • Michael säger:

    Det gör ont att läsa dina ord. Samtidigt vet jag att du klarat den här natten. Du är just nu i din kanske mörkaste period, men du kommer inte att stanna där för alltid. På sikt kommer du lyftas ur detta tunga. Det finns en kämparglöd inom dig, eftersom du har kraft att skriva. Kram till dig.

    Svar: Jag hoppas det. Jag hoppas att du har rätt Michael.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-01 | 08:58:41
    Bloggadress: http://separation.se/blogg/
  • Johanna säger:

    Det är så hemskt att veta att du verkligen har funderat på att avsluta lidandet om ett år. Fruktansvärt! Men det gör att man blir så glad när du skriver att du inte kan göra så mot din familj. För även om det känns som att du är så långt nere nu, så visar det att du tagit ministeg framåt.

    Sen tror jag att fokus för dig just nu kanske inte ska vara att sluta älska honom utan istället att försöka acceptera att kärleken finns där trots sveket och smärtan. Kanske fokusera på små saker som skulle göra dig glad. Kärleken till honom kanske är ett för stort projekt just nu. Återerövra Stockholm, din lägenhet, ditt liv kanske borde ligga före i tiden. Du verkar vara en så omtänksam person som gärna anstränger sig för andra och det är en superfin egenskap men försök anstränga dig för dig själv just nu. Börja med små saker, vilken färg vill du ha på handdukarna i badrummet? Vilken sorts påslakan sover du helst med?
    Det är snart jul, önska dig saker du vill ha. Erövra din lägenhet genom en middag med tjejkompisar.

    Och kom ihåg, du har så mycket stöd och kärlek från folk runt omkring dig!

    Svar: Ibland tänker jag att jag är omtänksam av egoistiska skäl. För att jag mår bra av att göra andra glada. Jag vet inte riktigt vad jag mår bra av förutom det. Förutom att vara med honom.
    Jag har köpt nya handdukar - turkosa som jag fått dille på. Och nya påslakan igår.

    Stor kram Johanna
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-01 | 11:29:36
  • Anonym säger:

    Vill du utsätta dina familj för det ditt ex utsatt dig för? Förlora någon man älskar? Din kärlek till ex är oerhört stark, men kärleken din familj känner för dig är så mycket starkare. Jag vet att det du går igenom är hemskt, det är tufft att ta sig ur ett hjärtesorg. Men var inte egoistisk som ditt ex, låt inte din familj förlora dig. Utsätt dem inte för det ditt ex utsatt dig för. Du vet vilket helvete det är att fötlira någon man älskar. Offra inte ditt liv för en som inte värdesätter dig. Låt inte en skitstövel

    förstöra din familjs framtid, genom att förlora dig. Ditt mål ska vara att endast bli starkare och ta dig ur detta helvete. Du kommer en dag inte kunna fälla fler tårar för honom. Du kommer en dag inse att han inte är värd den olycka han utsatt dig för.
    Försök att hitta styrka. Tänk inte månader fram. Ta dagen som den kommer. Du är du och inte ni. Du kan hitta lyckan utan honom. Du är starkare än vad du tror. Du gör framsteg, även om dem stegen du tar är små nu. Ge inte upp, en vacker dag kommer du sluta känna de hemska känslor som du idag känner. Jag lovar dig att du kommer bli starkare, bara du inte ger upp hoppet att du ska bli stark. Önskar dig ett stort lycka till



    Svar: Nej. Självklart vill jag inte det. Men varje dag är det jag som måste gå upp, leva mitt liv. Och just nu har jag svårt att motivera det livet. Jag hoppas att det inte är så om ett år. Många kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-01 | 11:48:58
  • Emma säger:

    Jag var nära en gång i mitt liv, att avsluta det. Det var inte det att jag ville dö, jag ville bara inte leva. Om det verkar logiskt.

    Det var då jag bestämde mig för att om jag en dag står där vid kanten av balkongen igen, funderar på att hoppa. Då ska jag förändra allt, för jag har inget att förlora.
    Säga upp mig, sälja lägenheten, resa i väg. Volontärarbeta, upptäcka världen till fots.

    Att slita upp mina rötter på det sättet är inget jag kan tänka mig när jag mår bra, men om jag vill dö, varför inte?

    Till sist vill jag säga dig, du är otroligt stark som skriver om dina känslor. Det kräver styrka att konfrontera det mörka i sig. Dina inlägg hjälper andra, jag till exempel hade aldrig hört om vestibulit innan jag läste din blogg och nu har jag sökt hjälp.

    Du bor i jordens vackraste huvudstad, omgiven av människor -vissa kanske har läst din blogg- som vill dig väl. Tänk på allt stöd du får och att en del av dina läsare går antagligen bredvid dig när du är vid Sergels torg och vi alla vill dig väl. Finn styrkan i att vi är mången fler än deras vänner och att vi finns överallt.

    Svar: Tack Emma. Jag läste det du skrev precis innan jag gick ut på promenad och luften kändes lite lättare att andas då. Är glad att du sökt hjälp för dina problem. Jag vet att det är många som vill mig väl. Bara önskar att jag kunde ta fasta på det istället för det faktum att den personen jag vill ska bry sig inte gör det. Det är ju nåt fel på mig. Jag har också tänkt tanken att jag kanske bara ska bryta upp. Göra något helt annat eftersom mitt liv här ändå är förstört. Men ännu vet jag inte vad jag skulle göra. Men tanken finns hos mig också. Stor kram
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-01 | 12:06:34
  • Camilla säger:

    Det finns människor i den här världen jag skulle dö för, som jag skulle skydda med mitt liv. Men jag skulle aldrig någonsin ta mitt liv på grund av något de gjort, för att de sårat eller lämnat mig. Det finns en skillnad. För mitt liv är värt mer än så, mitt liv är det enda jag har och jag tänker aldrig kasta bort det för någon som inte förtjänar det.

    Du kommer att resa dig igen, kanske tar det längre tid än ett år men du kommer att göra det och att avsluta ditt eget liv på grund av honom är det absolut dummaste du kan göra. Ditt liv är värt mer än hans svek. Snälla glöm inte det.

    Svar: Jag vet det Camilla. Jag vet det. Men samtidigt är det jag som måste gå upp på morgonen, jag som måste leva mitt liv. Och det gör så ont och känns så hopplöst ibland så jag vet inte var jag ska ta vägen. Men jag vet att det är så som du säger. Så klart är det det.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-01 | 12:31:15
  • linnea säger:

    jag lider så otroligt med dig när jag läser din blogg, oxh hur dåligt du verkar må.

    jag tycker att du borde festa oc ha kul med dina fina vänner, gå ut på en krog och få massa bekräftelse av killar hur vacker och snygg du är. jag lovar, fast det känns omöjligt just nu, att du kommer bli en smula glad efter en sån kväll! kanske träffat du en ny kille där som kan göra dig lycklig. fast du vill ha tillbaka din gamla kille så kommer det han har gjort ligga och gnaga inuti dig om ni en dag skulle bli tillsammans.

    köp en vinflaska och gå över til några vänner. jag lovar att du inte kommer att må sämre iallafall:)

    Svar: Jag planerar för den typen av aktiviteter. Men inte just nu. Jag är inte alls där än. Har julfest på jobbet nästa fredag och ber att jag bara ska överleva kvällen. Stor kram
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-01 | 13:22:13
  • Sandra säger:

    Hej på dig. Jag blev tipsad om din blogg av en tjejkompis. Har inte hunnit läsa så mycket än, bara lite snabbt nu. Har heller inte läst kommentarerna ovan så det kan bli upprepande men: det där svarta i dig, det kommer att lämna dig. Jag lovar. Jag tror på dig för att du skriver, för att du vågar känna.

    Kanske kan du försöka "lista" allt det du är tacksam för, det kanske är svårt nu men kanske har du en fantastisk familj? Kanske du har några fina vänner?

    Tacksamhet är en känsla som lindrar allt det onda. Och även kärleken till sig själv. Ditt liv, din kropp, din själ - allt det äger du. Var stolt över och ta hand om dig själv. Nu verkar du rätt klok, och att du skriver är ett gott tecken, tror jag.

    Mitt svarta som lämnar mig nu bit för bit ser jag som färgglada ballonger som lättar, jag står och vinkar hej då och säger: hej då, vi ses aldrig mer, "tack" för det du lärde mig. Ungefär så.

    Du kommer hitta styrkan, viljan och den där kämparglöden kommer hitta dig.

    Svar: Hej Sandra. Jag försöker tänka så. Att jag har saker att vara tacksam för. Men det är som att saknaden efter honom tar över allt annat. Men jag vet, jag vet att det finns mycket att vara tacksam över. Många kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-01 | 13:37:49
  • Linda säger:

    Jag har läst din blogg sedan Elaine länkade och känt igen mig oerhört i din smärta, jag har gått (fortfarande) igenom alla dessa saker. En relation som i jämförelse till din är så o betydelsefull, vi var aldrig uttalat tillsammans, men han sa saker, visade att han tyckte om mig, vi hängde jämt, när han i fuckade ur, vi firade jul tillsammans.

    I ett och ett halvt år. Jag får ont i hela själen när jag stöter på honom, tänker på musikhjälpen, olika serier, hans doft, Känslan när han skedade mig, drog mig närmre när jag vände mig.

    För tio månader sedan ett att ha levt i ett
    "förhållande" sa han så ogenomtänkta saker och vi gick skilda vägar, inte för att jag ville det.

    Det gör fortfarande ont, jag hoppas att han ska komma tillbaka, att saker ska bli bra, att hans psycho ex ska lämna oss, mig i fred.

    Jag skäms för att jag inte kommit över det, vännerna orkar inte lyssna mer, för det är bara sjukt.

    Ja jag vet inte, klyddig kommentar men ville bara berätta. Det blir bättre, man tänker mindre på dem, men dom finns fortfarande där. I alla fall för mig, men jag kanske är störd.

    för min hjärna vet att jag förtjänar bättre.

    Svar: Linda. Jag hoppas så att du snart mår bättre. Liksom jag hoppas att jag själv snart kan må lite bättre också. Stor kram
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-01 | 14:08:11
  • Kattis säger:

    Har läst din blogg fr dag 1 är inne flere ggr/dag, hittade hit fr Elaine. Kan inte förstå att du på allvar planerade att ta ditt liv efter dessa 365dgr.
    MEN att du nu lägger dessa tankar i text visar oxå hur stark du blivit och verkligen känner trygghet i bloggen och vågar blotta ditt innersta.
    Jag blir oxå arg.. blir arg på dig för att du ens kan tänka att utsätta dina anhöriga för den förlusten de som älskar dig mest på denna jord.
    Min moster har förlorat två barn. Varje år då det är min kusins dödsdag går de till olycksplatsen bara för att få se det hon såg sist innan hon dog... Det ska INGA föräldrar behöva göra. Det är omänskligt att behöva utsätta någon annan för det!! Självmord är en egoistisk handling.

    Jag är stolt över dig, att du bestämt dig för att det är en dum idé.
    Att ditt ex är ett gigantiskt rövhål kan jag inte göra något åt, han har förstört din tro på kärleken och framtiden men ska han oxå få ditt liv??? DET är han fan inte värd!!!
    Du är så fin och han kommer en dag att inse vilket misstag han gjort.
    En tanke som slagit mig flere gånger under den tid jag läst dina texter är.... han måste på allvar ha nåt psykiskt fel? Psykos?

    Jag kan inte ta över din smärta, men jag kan bära den tillsammans med dig.

    Kram


    Svar: Jag förstår att du blir arg. Jag blir också arg på mig själv. Men det är så jag har tänkt. För det har gjort för ont. Jag vet inte vad som rör sig i hans huvud. Några har skrivit att det är vanligt sånt här. Att det inte är konstigt. Men jag tycker att det känns helt orimligt. Det var det sista någon förväntade sig. Det fanns inte på kartan. Jag vet ingenting längre. Stor kram
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-01 | 15:35:40
  • Emma säger:

    Du kommer inte ha så här ont om ett år. Sorgen kommer inte vara lika påtaglig om ett år. Smärtan och sorgen kommer finnas, men den kommer inte äta upp dig så som den gör nu. Trösta dig med det, att det som nu är svart kommer bli ljusare. Det är så kroppen fungerar, vi är överlevare och du kommer överleva <3

    Svar: <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-01 | 17:30:44
  • Larah säger:

    Självmord är verkligen en egoistisk handling som en skrev däruppe,,det är sån synd och släcka sitt eget liv,,och inte bara ens liv man släcker utan hela sina nära o käras liv,,tänk aldrig såna tankar,,livet är en gåva som man sa ta hand om på bästa sätt,,livet är ingen garanti på enbart lycka, självklart följer mycket hemskt och jobbigt också,,det kan man inte skydda sig från alltid,tyvärr,,låt inte EN person få väck dig för gott,,gör inte så varken mot dig eller din fina familj,,dom älskar dig,,<3

    Svar: Jag vet. Jag håller med dig till 100%. Det är fruktansvärt. Men det har gjort så ont, det gör så ont, och då har jag gått dit i tanken. För det har varit outhärdligt. Men jag håller med dig. Det är det mest egoistiska man kan göra.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-01 | 18:41:28
  • c säger:

    hej! fina du. det kommer att bli bättre, och ibland handlar det om aktiva beslut. gör saker. slå tillbaka mot de onda tankarna. var arg. thaiboxa, spring för livet. lägg dig ner hårt på golvet i lägenheten och tänk visst fan i helvete ska jag kunna vara här. sov där. gör det!

    2013-12-02 | 15:24:27
    Bloggadress: http://femtiokilogram.blogg.se
  • - säger:

    Jag var så när en gång. Så nära att ta alla de där tabletterna och skölja ner dom med vodkan jag hade gömt i garderoben. Jag var arton, hade vart deprimerad sen innan jag tog studenten två månader tidigare. Jag valde att jobba istället för att plugga, till skillnad från många av mina vänner. Min bästa vän blev äntligen ihop med killen hon var kär i, och sen försvann hon ut ur mitt liv. Jag satt en kväll i mitt gamla flickrum, en fredagkväll tror jag att det var. Mina föräldrar hade åkt utomlands ( jag berättade aldrig hur jag mådde), storebror var ute på festligheter och lillebror var ensam hemma med mig.

    Jag försökte chatta med en vän, som jag då var väldigt tight med. När han klart visade att han inte brydde sig, eller inte visste vad han skulle svara, vad vet jag, så fick jag panik. Panik och kände att jag kan inte klara det här. Det funkar inte, jag kan inte leva såhär.

    Jag gick aldrig och hämtade de där starka tabletterna. Jag kom och tänka på min lillebror, min fina lilla bror som precis hade kommit in i tonåren och skulle vara tvungen att hitta sin syster antingen död eller halvdöd morgonen efter. Som skulle behöva ringa storebror, ambulansen, föräldrarna som var i ett annat land. Och det där, det kunde jag inte utsätta honom för. Han skulle inte behöva må dåligt för att hans syster inte kunde klara ut sitt liv. Så jag grät, gick och la mig, och lovade mig själv att nu skulle det bli förändring.

    Ett par månader senare sökte jag till universitetet i en annan stad och här sitter jag nu. Det har gått ett par år och jag har aldrig känt något liknande igen. Aldrig låtit mig känna så igen.

    2013-12-04 | 23:03:29
  • Caroline säger:

    Vet du, jag håller inte riktigt med alla. Självfallet tycker jag inte att du ska avsluta ditt liv och sluta kämpa efter 365 dagar. Av en miljon anledningar. Men jag tycker du kan få lov att se det på det viset och tänka så. Du härdar ut nu. Ger det ett år. Sedan... Får du göra vad du vill. Det är ditt liv trots allt. Oavsett hur det påverkar andra eller inte. Det är bara du som lever i din kropp. Du har rätt att känna all smärta som är där.

    Jag tycker du kan ge dig själv det året, om det hjälper mentalt. Sedan får du göra vad du vill, ta ett nytt beslut. För ditt liv kommer vara annorlunda då. Inte vara som det är nu. Kännas lite annorlunda. Jag hoppas bara på att blir det ett beslut att du inte orkar så säg till först. Det finns alltid mer hjälp att få. Psykiatrin tar hand om människor i nöd och kan dämpa ens tankar och känslor. Lova dig själv att iaf gå till någon. Få en mega-insats först. Sen välja.

    Jag uppmuntrar verkligen inte. Jag tror bara att man ibland kan behöva få lov att täneka sina mörkaste tankar, för att lugna sig, om man inte är så nära att drastiskt göra dem.

    Kram och all power till dig!

    Svar: Vill bara säga så här en månad för sent att jag håller med dig. Och inte bara för att jag är där jag är nu, utan för att jag vet att det är jag som måste leva mitt liv. Alla måste ju leva sina egna liv. Och jag vet inte om man klarar att leva år efter år bara för någon annan om man inte finner någon annan mening med sitt liv. Men man måste försöka hitta den där meningen. Och jag ska försöka. På något sätt. Kramar tillbaka
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-04 | 23:21:48
    Bloggadress: http://goforcharm.blogspot.com
  • nikki säger:

    Du är jättestark! Och jag blir så berörd av din blogg.. fyfan vilket svin han är... usch!!

    STYRKEKRAM till dig.. du kommer att klara det här.. jag lovar!!!!!

    Om du vill ha tips på en bra bok så heter den:

    När livet stannar. Den handlar om en mamma som förlorade två av sina tre barn och sin man i Thailand under tsunamin. Hon känner att allt är hopplöst i början men kämpar sig igenom sorgen och kommer tillbaka ännu starkare.. Det kan vara ett bra lästips.. så har du ett bra exempel på att livet inte måste ta slut utan har en fantastisk mening :)

    Svar: Ett alldeles, alldeles för sent tack Nikki. Jag ska nog läsa den boken. Har hört om den förut. Tack.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-06 | 14:25:33
  • Nikki säger:

    nar-livet-stannar-en-berattelse-om-att-overleva-9789100119515

    2013-12-06 | 14:29:27
  • nikki säger:

    http://www.adlibris.com/se/bok/nar-livet-stannar-en-berattelse-om-att-overleva-9789100119515

    2013-12-06 | 14:30:23
Kommentera inlägget här: