trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Krig

Kategori: Allmänt

Ligger i min säng. Borde ha somnat för länge sen. Men det är omöjligt.
 
Tanken på att han mycket väl kan fortsätta vara lycklig med henne för evigt förgör mig. Maler sönder mig inifrån. Gör att jag mår fysiskt illa här och nu. Vet inte vad jag ska göra av mig själv, vet inte var jag ska ta vägen, vet inte hur jag ska få mig själv ur den här krigszonen jag har hamnat i.
 
Jag vet att jag inte rår över hans liv. Just nu rår jag inte ens över min egen kropp. Just nu pågår full krigföring och jag är blott en betraktare av helvetesscenerna som utspelar sig i mitt huvud. Hur har jag hamnat här? Varför kan jag inte bara ta mig härifrån? Jag försöker verkligen. Men det går inte.

Kommentarer

  • Emeli säger:

    Inget jag säger kommer göra någon skillnad just nu. Men jag tänker på dig och skickar en kram❤️ Håll ut, det kommer en bättre morgondag.

    2013-12-26 | 03:08:19
  • Johanna säger:

    Kan det vara så att kärleken till honom är det enda du har kvar av det som var er. Att släpper du den så måste du stå på egna ben. Du kanske inte är redo Att släppa taget riktigt än. Du kanske behöver klamra dig fast lite längre. Det är okej. Ta det i din takt. Men ge inte upp! Försök att göra saker som kan ta dig lite framåt. Som din farbror (?) sa, återerövra ditt liv lite i taget. För det är nig så att den enda som kan ta dig från det ställe du är nu det är du. Med stöd, styrka och hjälp från andra såklart. Men du måste ställa dig själv. Långsamt och i din egen takt!
    All kärlek och värme till dig, hoppas att du inser att du har kommit någonstanns på vägen under den här tiden du bloggat, även om det kan vara svårt för dig att se. Du kommer klara det här!

    2013-12-26 | 07:53:58
  • Camilla säger:

    Hej,
    Det är tragiskt att läsa din blogg och se hur du sänker dig allt längre ner i självömkans träsk.
    Och sänker dig i ångestdimman när insikten om den välregisserade tillvaron som krackelerade tar över.

    Vilket sensationellt i-landsproblem. Tänker på det? Har du några perspektiv.

    Wake up girl! Get a Life.

    Svar: Vet du hur mycket jag avskyr mig själv för att jag har blivit den här personen? Självömkan och ältande är plötsligt det som definierar mig. Det är fruktansvärt. Jag blir så arg på mig själv för att jag inte lyckas få till något perspektiv överhuvudtaget. Arg och trött. Den som är tröttast på mina tankar och känslor är inte du, det är jag själv. Om jag kunde skulle jag radera varenda ömkande tanke och leva vidare. Men det går inte. Känner mig svag och patetisk. På alla sätt och vis. Men han var mitt allt i nio år och jag hittar inte livsglädjen utan honom. Hur tragiskt och patetiskt det än är.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-26 | 10:12:35
  • Viktoria säger:

    Camilla:

    Jävla tönt. Att kläcka ur sig att vad andra går igenom och upplever som problem är ett "i-lands problem" är så sjukt dumt så jag smäller av. Om du inte tycker det är värt och skriva om hennes känslor och tankar, varför lääääser du då?

    Har aldrig förstått mig på andra människor som sparkar på de som ligger bara för att de själva ska känna sig bättre och starkare för stunden. Du borde må väldigt dåligt innerst inne.

    Ett hett tips till dig är att genast sluta läsa denna blogg och sluta bajsa ner med onödiga kommentarer. Ingen har bett dig säga ett jävla skit om "hur man ska må" efter en förlust av någon närstående. Hade du sagt samma sak till någon som sörjer en avliden person?
    Du har säkert en nördig blogg nånstans. Länka oss adressen här så du kan berätta för alla här hur man "tar tag i sig själv" och "skaffar ett liv".
    Troll.

    Till dig som skriver denna fantastiska blogg.
    Blir verkligen tagen av dina ord. Går in varje dag och läser, gråter och känner med dig. Du skrev att det inte känns som du någonsin kommer kunna gå vidare. Jag var där, jag var du.. I ett år grät jag, ringde honom, låg och stirrade in i väggen och var apatisk. Tillslut växte jag och mår idag bra. När du träffar en annan (vilket du gör, det lovar jag) så kommer du inte kunna se dig själv med någon annan än den nya.
    Jag önskar dig allt bra som finns i denna värld. Kram

    Svar: Tack Viktoria. <3 Ser det bara inte nu.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-26 | 11:27:18
  • I säger:

    Camilla..du har tydligen aldrig varit med om ett brustet hjärta. Var snäll och kalla aldrig hjärtesorg för ett i-landsproblem igen. Är det någon som inte har perspektiv så är det du. Du borde veta att man kan ha det i princip hur bra som hest utan att vara en gnutta lycklig. Det är ingenting man bestämmer. När man har blivit lämnad är det väldigt lite som är logiskt. Man mår så fruktansvärt dåligt att man inte kan äta,sova eller arbeta. Det är ingenting man bara tar sig ur för att det finns människor på andra sidan jorden har det värre ställt. Och oavsett om man bor i Afrika, Sverige eller Kina så kommer ett trasigt hjärta alltid göra fruktansvärt ont och tar tid att läka. Så snälla ha respekt för dom människor som kämpar för att bli hela..

    2013-12-27 | 13:08:33
  • Erika säger:

    Du har hamnat där för att en självisk och elak handling av en person du älskar sårat dig så fruktansvärt. Det är inte ditt fel, du har inte gjort något fel.

    Du är en bra person som jobbar och orkar med livet trots det är tungt. Du är stark och står med bägge fötterna på jorden märker jag.

    Du tar dig framåt och håller huvudet högt anser jag.

    2013-12-28 | 11:31:06
    Bloggadress: http://rabarberkalas.blogg.se
  • Josefin säger:

    Till Camilla: Vem fan tror du att du är? Har du ett telefonnummer eller något så jag kan kontakta dig? Det känns som att du inte alls vet vad du pratar om, och det du säger kan ge förödande konsekvenser för någon annan. Skulle vara kul att höra om du står för det du säger när du inte gömmer dig bakom en datorskärm. "Självömkan", "ilandsproblem" Alltså om någonting är ett ilandsproblem så är det just att alla ska må så jävla bra jämt. Att det är jobbigt att släppa på garden och visa känslor. Knappast att vi visar för mycket känslor. Men en sak ska du veta - att just ventilationen, oavsett om det är via en blogg, via skapande eller någonting annat, har räddat en jävla massa liv.

    Utmattning och depression är ingenting som är påhitt. Det vet du va? Det är ingen slump att detta ökar i i-länder. Vi får inte utrymme att andas. Vi ska må bra jämt, och alltid vara redo att jobba och klara vardagen. Det finns ingen plats för personliga tragedier och känslor som medföljer. Man kan ju alltid ställa allting relativt till någonting annat för att förminska andras problem. Känslor är känslor, sorg är sorg, oavsett om det är någon som sörjer en borttappad nalle, en död person eller ett avslutat förhållande.

    2013-12-28 | 11:46:25
Kommentera inlägget här: