Macarena
Kategori: Allmänt
Fick precis två "jibjab-kort" på mailen av min äldsta och i många avseenden också bästa vän. Hon hade satt in våra ansikten i dels en jullåt med tillhörande dans, dels "Macarena-låten" med diverse märkliga moves iklädda älgdräkter. När vi var små dansade vårt volleybollag till Macarena. Uppträdde och hade oss. Barndomsflashback skrev hon. Kanske försöker hon plantera andra tankar, andra minnen, i min förtvivlade hjärna. Det är fint. Hon är fin. En av de finaste.
När marken försvann under mina fötter och allt ljus försvann var hon den jag automatiskt tydde mig mest till. Vet inte varför. Vi pratar egentligen väldigt sällan. Hon bor nu i Canada och innan det har hon varit två år i Australien. Men hon är min äldsta vän. När vi var två år flyttade vi till samma område. Och hon har varit min vän, ofta min bästa vän, sen dess. Hon har känt mig i många år när jag bara var jag och inte en del av en tvåsamhet. Hon är kanske min enda länk till ett självständigt jag. Den som kände mig bäst innan han kom in i mitt liv. Samtidigt var hon också den som kände honom bäst. Den som gav honom brevet som startade allt, den som såg mig bli kär och börja älska.
De första veckorna kunde jag ligga gråtandes i min säng hela nätterna och skriva till henne. Hon är åtta timmar efter oss och ägnade varenda ledig stund till att svara på mina desperata frågor. Om och om igen frågade jag henne om det verkligen kunde vara så att han inte hade älskat mig på länge. Jag frågade hur han kunde göra som han gjorde. Hon hade svar på allt. Ibland var det saker som inte gick att förklara. Men hon lyckades oftast styra in mig på ett annat spår, ett lite mindre destruktivt spår. Hon visste det nog inte själv. Men hon betydde allt under en tid. Jag har sagt det till henne. Men vet egentligen inte om det nådde riktigt fram.
I somras när vi träffades satt vi mest och tittade på ringar och brudklänningar. Hon var så himla glad åt att få komma hem och gå på bröllop. Jag berättade för henne först av alla. Hon skulle fixa möhippa. På ett sätt känns det som att det var evigheter sen. Som att det var i ett annat liv som vi satt där i vår soffa och surfade. Han satt bredvid, till synes nöjd och glad. Han fixade streaming av film på TV:n och jag tog fram miljoner godsaker att äta. Livet var perfekt. Trodde jag. Men tänker nu att han redan då måste ha börjat sin resa bort från mig. För det var bara två månader senare som han kastade bort mig som en bit betydelselöst skräp.
På söndag kommer hon hem igen på besök. En vecka bara. Men jag hoppas att vi hinner vara i min lägenhet en dag. Placera nya minnen där. Kanske dansa Macarena igen. Det känns väldigt långt borta. Det känns som att jag kommer att gråta. Sitta med tom blick. Men för stunden försöker jag glädjas åt att vi i alla fall har möjlighet att dansa Macarena. Vi har i alla fall möjlighet.
Jag inser att jag har möjlighet att göra många saker. Många spännande och bra saker. Jag hoppas att jag en dag också kan hitta orken, viljan och lusten att ta tillvara på alla dessa möjligheter. Jag hoppas verkligen det. Även om det känns alldeles för långt borta nu. Alldeles, alldeles för långt borta.
