trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 13 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Mäklare, soffa, varför

För några veckor sen hade vi ett möte med en mäklare. Då ville vi sälja lägenheten. (Sen insåg jag med hjälp av familj och vänner att jag ville ha kvar den.) Jag ville se så bra ut när jag träffade honom. Det var första gången vi sågs efter den där dagen efter de förbannande sms:en. Jag har inte träffat honom öga mot öga efter det här mötet med mäklaren. Jag var hos psykologen på dagen. Grät. Skakade. Psykologen ligger mitt i stan. Jag gick längs med Drottninggatan med sminket rinnande i hela ansiktet. Skulle möta min morbror för lunch en stund senare. Gick förbi en frisör och gick in. Hade klippt mig två veckor tidigare så det fanns ingen anledning. Satte mig i en frisörstol, hos en ung tjej, och sa bara – klipp lugg. Satt med tårar i ögonen i en halvtimme tills det rann över. Jag berättade kort vad som hänt. Varför jag såg ut som ett vrak. Frisören klippte en snedlugg och sen lockade hon håret så att jag såg ut som om jag skulle på bal. Jag gick ut från frisören knäckt, men ändå med huvudet en smula högre upp. Gick sen in och köpte kläder. En ny tröja. Med urringning. Han skulle i alla fall bli påmind om vad han kastade bort. Åt lunch med min fina morbror. Och åkte sen för att möta honom i vår lägenhet.

Jag väntade utanför. Det blåste iskalla vindar. Mörkret hade kommit och det var genomrått. Han kom lite sent. Han hade glömt nycklar till lägenheten. Jag hade haft nycklar i min väska varje dag, trots att jag inte ens bodde där – men det var ju mitt hem. Han hade glömt dem hemma hos henne. Bara det sved något så fruktansvärt. Mäklaren kom. En ung kille. Pratade på. Till slut sa mäklaren: Jaha, varför flyttar ni på en gång? (Vi hade ju flyttat in den 1 augusti.) Jag antar att ni har hittat något bättre? Något ni tycker mer om? Allt frös i mig. Jag avvaktade hans svar. Han sa ingenting. Jag tittade då på honom och sa med låg röst: Han har i alla fall hittat något bättre. Visst? Sen var mäklaren tyst. Knäpptyst. Harklade sig och var utanför dörren efter två minuter. Jag vet att det var dumt av mig att säga så. Jag vet inte varför jag sa det. Jag ville bara berätta för någon. Ville att den där himla mäklaren skulle titta på honom och ge honom en sån där blick – vad har du egentligen ställt till med? Vet inte om han gjorde det. Jag bröt ihop inombords efter att jag öppnat munnen. Vi försökte sen dela upp saker mellan oss. Jag var så fruktansvärt svag. Ville att han skulle tycka om mig. Ville vara generös. Och dessutom brydde jag mig inte om några saker. Skulle ju ge allt jag hade för att få honom tillbaka. Jag tog hans hand vid ett tillfälle. Förde fingrarna över hans blodådror. I kanske fem sekunder höll jag den. Vet inte varför. Men jag ville så gärna röra hans hand. Få honom att minnas min beröring. En sista gång.

Sen kom soffan. Den förbannade jäkla soffan levererades till lägenheten den kvällen. Soffan som vi köpte i juli. Som vi prövade ut tre gånger. Som vi spenderade timmar med att välja. Soffan som jag ordnat så att vi fick över 30 procents rabatt på genom att föreslå olika marknadsföringsåtgärder för ägaren av soffbutiken. Den där soffan representerade allt. Vi har haft gammal skit. Vi har haft gammal skit i alla våra lägenheter. I sju år. Saker jag hittat på vinden hos mina föräldrar. Saker jag hittat på landet undanstoppat i nåt garage. Vi har sparat. Sparat till lägenhet. Sparat till soffa. Sparat till att kunna unna oss. När jag fått jobb och när vi köpt lägenhet. Då skulle vi börja. Den tiden var här och vi unnade oss. Soffan var dyr. Men vi ville köpa en soffa för framtiden. Pratade om hur vi säkert skulle ha den där soffan i femton år.

Soffan var försenad. Den skulle ha levererats i slutet av augusti men blev försenad till oktober. Tre dagar innan han gjorde slut fick jag ett mail om att soffan var försenad, om att vi kunde häva köpet om vi ville. Jag frågade honom vad han tyckte. Jag var osäker. Vi hade redan suttit rakt på mattan i flera veckor. Han sa att vi självklart skulle vänta på soffan. Den soffan hade vi valt med sån omsorg, och vi spenderade ju så mycket tid i soffan, den soffan skulle bli perfekt för oss. Det sa han den kvällen, några timmar efter att han hade kommit hem från hennes lägenhet och haft sex. Vad tänkte han då? Det är kanske en trivial sak, men den där frågan jag ställde om soffan, den gnager. Hur kunde han svara så? Hade han redan i tanken gått till att han och hon skulle bo där? Ha soffan? Kan någon vara så kallsinnig? Någon vecka efter att han hade lämnat mig frågade jag vad han ville göra med soffan, vad han ville göra med lägenheten i stort. Han sa att han gärna ville köpa lägenheten, om vi kunde vänta, så att han kunde tjäna ihop pengar till den del av kontantinsatsen som jag hade betalat. Han sa att han gärna ville ha soffan, att han kunde betala resterande del. Planerade han hela tiden för deras liv där? Kunde han verkligen vara så ofattbart kallsinnig?

Världens bästa person. Varför har han gjort så här mot mig? Varför gav han oss inte en ärlig chans? Jag förstår inte. Jag gör bara inte det.

Kommentarer

  • Hanna säger:

    Det är så skönt (men jag förstår att det samtidigt är fruktansvärt för dig) att du är den som har lägenheten. Det hade nog ätit upp dig totalt om han/de hade den. Hur kom det sig att han gick med på att du "fick" den även om han ville ha den?

    Du ska veta att jag tänker på dig så mycket! <3

    Svar: Han har inte pengar att lösa ut mig nu. Han ville sälja omedelbart när han inte längre kunde bo där och veta säkert att jag eller min familj inte skulle komma dit. När han inte längre kunde ta henne dit antar jag. Mina föräldrar har lånat på allt de äger. Min farfar har lånat ut pengar. Så har jag kunnat köpa den. Men klarar inte bo där själv. Inte än iaf.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-12 | 21:20:33
  • Johanna säger:

    Jag tycker så mycket om när du säger lite sånna saker som du precis nämnde. Det visar en glimt av ilska, en glimt av att du någonstans vet att skulden enbart är hans.
    Jag har tyvärr inga svar på dina frågor om hans agerande, det är nog bara han som har.
    Men det är så fantastiskt att du se hur du tar små små steg hela tiden. Du kommer långsamt framåt. Hoppas att du inser hur stark du är!
    Såg precis att du skulle träna, gud vad bra! Fantastiskt sätt att både bli av med aggressioner och bli gladare. Och ta upp volleybollen. Gör vad som helst som ger dig glädje och ljus i livet.
    Förresten, visst kan det kännas starkare att inte gråta ibland. Men det är minst lika starkt att visa sig sårbar och låta känslorna styra. Kramar!

    Svar: Om han bara kunde berätta. Om han bara kunde låta mig förstå. Men det skulle kanske inte göra någon skillnad. Han är inte hos mig, han är med henne, och det är det enda som spelar roll. Ja, försöker göra saker för att leva. Det går sådär. Men ändå. Kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-12 | 21:40:46
  • Hanna säger:

    Förstår inte hur man svarar på ditt svar så jag får kommentera igen helt enkelt..

    Vad fantastiskt bra att din familj kunde hjälpa dig! Jag tror och hoppas att det kommer kännas bra , och kanske lite som en vinst, att få gå vidare i lägenheten sen när du är redo och orkar "boa" in dig på nytt. Om du gör det! Blir du aldrig redo får du ju sälja, du ska ju inte bo där bara för att. Det måste ju i så fall bli DITT hem.

    Det är så himla bra att du spelat volleyboll igen förresten! Och klipper dig. Klipp dig varje dag om du må bra av det! Jag tror inte att du förstår hur stark du är! Underbara människa!

    Svar: Jag ska försöka göra det till mitt hem. Och ja, har en fantastiskt bra familj på det sättet. Är väldigt tacksam på alla sätt och vis. Volleybollen är bra. Bara en del press som kommer till ytan. Och att klippa sig. Jag har gråtit i två frisörstolar nu och tror att jag väntar med att gå en tredje gång tills jag kan sitta mig igenom besöket utan att gråta. Du är underbar själv som tar dig tid att gå in här och kommentera. Tack.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-12 | 22:57:40
  • Emma säger:

    Alltså ditt svar till mäklaren, så klockrent! Det var inte elakt utan bara mitt i prick. Var stolt över det, det är annars nått man kommer på i efterhand att man borde sagt. Hejja dig!

    2013-11-13 | 16:43:30

Kommentera inlägget här: