Dag 13 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Mäklare, soffa, varför
För några veckor sen hade vi ett möte med en mäklare. Då ville vi sälja lägenheten. (Sen insåg jag med hjälp av familj och vänner att jag ville ha kvar den.) Jag ville se så bra ut när jag träffade honom. Det var första gången vi sågs efter den där dagen efter de förbannande sms:en. Jag har inte träffat honom öga mot öga efter det här mötet med mäklaren. Jag var hos psykologen på dagen. Grät. Skakade. Psykologen ligger mitt i stan. Jag gick längs med Drottninggatan med sminket rinnande i hela ansiktet. Skulle möta min morbror för lunch en stund senare. Gick förbi en frisör och gick in. Hade klippt mig två veckor tidigare så det fanns ingen anledning. Satte mig i en frisörstol, hos en ung tjej, och sa bara – klipp lugg. Satt med tårar i ögonen i en halvtimme tills det rann över. Jag berättade kort vad som hänt. Varför jag såg ut som ett vrak. Frisören klippte en snedlugg och sen lockade hon håret så att jag såg ut som om jag skulle på bal. Jag gick ut från frisören knäckt, men ändå med huvudet en smula högre upp. Gick sen in och köpte kläder. En ny tröja. Med urringning. Han skulle i alla fall bli påmind om vad han kastade bort. Åt lunch med min fina morbror. Och åkte sen för att möta honom i vår lägenhet.
Jag väntade utanför. Det blåste iskalla vindar. Mörkret hade kommit och det var genomrått. Han kom lite sent. Han hade glömt nycklar till lägenheten. Jag hade haft nycklar i min väska varje dag, trots att jag inte ens bodde där – men det var ju mitt hem. Han hade glömt dem hemma hos henne. Bara det sved något så fruktansvärt. Mäklaren kom. En ung kille. Pratade på. Till slut sa mäklaren: Jaha, varför flyttar ni på en gång? (Vi hade ju flyttat in den 1 augusti.) Jag antar att ni har hittat något bättre? Något ni tycker mer om? Allt frös i mig. Jag avvaktade hans svar. Han sa ingenting. Jag tittade då på honom och sa med låg röst: Han har i alla fall hittat något bättre. Visst? Sen var mäklaren tyst. Knäpptyst. Harklade sig och var utanför dörren efter två minuter. Jag vet att det var dumt av mig att säga så. Jag vet inte varför jag sa det. Jag ville bara berätta för någon. Ville att den där himla mäklaren skulle titta på honom och ge honom en sån där blick – vad har du egentligen ställt till med? Vet inte om han gjorde det. Jag bröt ihop inombords efter att jag öppnat munnen. Vi försökte sen dela upp saker mellan oss. Jag var så fruktansvärt svag. Ville att han skulle tycka om mig. Ville vara generös. Och dessutom brydde jag mig inte om några saker. Skulle ju ge allt jag hade för att få honom tillbaka. Jag tog hans hand vid ett tillfälle. Förde fingrarna över hans blodådror. I kanske fem sekunder höll jag den. Vet inte varför. Men jag ville så gärna röra hans hand. Få honom att minnas min beröring. En sista gång.
Sen kom soffan. Den förbannade jäkla soffan levererades till lägenheten den kvällen. Soffan som vi köpte i juli. Som vi prövade ut tre gånger. Som vi spenderade timmar med att välja. Soffan som jag ordnat så att vi fick över 30 procents rabatt på genom att föreslå olika marknadsföringsåtgärder för ägaren av soffbutiken. Den där soffan representerade allt. Vi har haft gammal skit. Vi har haft gammal skit i alla våra lägenheter. I sju år. Saker jag hittat på vinden hos mina föräldrar. Saker jag hittat på landet undanstoppat i nåt garage. Vi har sparat. Sparat till lägenhet. Sparat till soffa. Sparat till att kunna unna oss. När jag fått jobb och när vi köpt lägenhet. Då skulle vi börja. Den tiden var här och vi unnade oss. Soffan var dyr. Men vi ville köpa en soffa för framtiden. Pratade om hur vi säkert skulle ha den där soffan i femton år.
Soffan var försenad. Den skulle ha levererats i slutet av augusti men blev försenad till oktober. Tre dagar innan han gjorde slut fick jag ett mail om att soffan var försenad, om att vi kunde häva köpet om vi ville. Jag frågade honom vad han tyckte. Jag var osäker. Vi hade redan suttit rakt på mattan i flera veckor. Han sa att vi självklart skulle vänta på soffan. Den soffan hade vi valt med sån omsorg, och vi spenderade ju så mycket tid i soffan, den soffan skulle bli perfekt för oss. Det sa han den kvällen, några timmar efter att han hade kommit hem från hennes lägenhet och haft sex. Vad tänkte han då? Det är kanske en trivial sak, men den där frågan jag ställde om soffan, den gnager. Hur kunde han svara så? Hade han redan i tanken gått till att han och hon skulle bo där? Ha soffan? Kan någon vara så kallsinnig? Någon vecka efter att han hade lämnat mig frågade jag vad han ville göra med soffan, vad han ville göra med lägenheten i stort. Han sa att han gärna ville köpa lägenheten, om vi kunde vänta, så att han kunde tjäna ihop pengar till den del av kontantinsatsen som jag hade betalat. Han sa att han gärna ville ha soffan, att han kunde betala resterande del. Planerade han hela tiden för deras liv där? Kunde han verkligen vara så ofattbart kallsinnig?
Världens bästa person. Varför har han gjort så här mot mig? Varför gav han oss inte en ärlig chans? Jag förstår inte. Jag gör bara inte det.