trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 13 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Trött
Första timmen på volleybollträningen gick okej. Jag var tvungen att fokusera. Koncentrera mig hårt. Sen klarade jag inte lyssna mer. Hörde inte vad de sa. Rörde mig som en robot. Det var fysiskt otroligt jobbigt för mig. Är så ofattbart svag i kroppen. Den förstår inte att jag har bestämt mig. Att den måste satsa framåt. Den gör ont. Håller mig kvar i det onda. Håller mig kvar i det sköra tillstånd jag inte längre orkar vara i. Jag försöker äta bra. Sova. Äta går nu. Ibland. Åt kladdkaka igår. Direkt från formen med en lillasyster. Men sömnen. Det går inte att stänga av. Vissa nätter sover jag två timmar. Oftast tre. Maximalt fyra. Hur är det möjligt att kroppen orkar? Vad går den på? Kommer jag snart säcka ihop av utmattning? Hur ska jag klara jobb, träning, socialt umgänge när kroppen aldrig vilar? När hjärnan aldrig låter min kropp vila?
 
Jag är så trött. Och när tröttheten är som värst, då kommer ångesten. Paniken. Sorgen. Saknaden. Det onda i hjärtat tillåts sprida ut sig i min kropp som ett gift. Jag kan inte stoppa det. Orkar inte. Är för trött. Nu ska jag köra bil hem. Måste bara köra framåt. Inte ge efter för den där känslan av att jag kan välja att ge upp här och nu. Ge upp och slippa det onda. Får inte ge efter. Får inte ge upp. Jag vet det. Men jag är så trött.

Kommentarer

  • T säger:

    Underbara, vackra, goda själ. Håll ut. <3

    Svar: <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-12 | 23:42:10
  • A. säger:

    Du är psykiskt trött nu, det är därför det är svårt att "stänga" av. Fortsätt att trötta ut dig fysiskt, då tvingar du din kropp att sova. Känner så väl igen mig, mina första två månader efter att jag blev lämnad bestod av två äpplen per dag och 3 paket cigg. Det kommer, man måste bara hålla ut. För 13 dagar sen orkade du inte ens göra hälften av det du gör nu. Du har tagit dig igenom en hel arbetsdag, umgåtts med släkt plus tränat. Det är skit bra! Du måste bara ta det som det kommer. Det är skit jobbigt att känna sig utmattad som du gör nu. Men det är heller inte konstigt, från att ha vart helt isolerad i dina tankar till allt du gör nu tär på kroppen. Inget fel eller konstigt med det. Fortsätt som du gör nu. Kram

    Svar: Det känns som att jag fejkar när jag gör alla de sakerna. Att det när som helst kommer att rasa. Att alla runt mig ser. Ser att jag håller på att falla ihop. Men hur länge klarar kroppen sig på riktigt? Jag äter rosenrot som om det vore godis för att överhuvudtaget förstå hur jag ska sätta på datorn på jobbet. Lurar hjärnan och kroppen. Tack bästa du för din kommentar. Det är sant. För 13 dagar sen gjorde jag nästan ingenting förutom att ligga i min säng och gråta. Det är sant. Tack fina.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-12 | 23:58:16
  • S säger:

    Ge inte upp fina du! Du är inte den som ger upp. Som ovanstående skrivit, Håll ut <3

    Svar: Jag kom hem. Ligger nu i sängen. Tack bästa <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-13 | 00:03:28
  • Louise säger:

    Minns inte exakt hur jag hittade hit… men jag läser och känner med dig.. men känner mest att jag önskar att du vågar tro på att det blir bättre, det blir det.. jag har gått igenom samma sak för ett par år sedan och du sätter så vackert ner orden på de känslor jag också kände då..

    men de går över, det blir bättre, det kommer en gräns när du inser att du sörjt nog.. du sörjer en framtid och en vision du sett framför dig, hastiga avsked är alltid en sorg..

    MEN, allt har en mening, om man väljer det. du måste bara fortsätta kämpa tills valet blir enkelt, du kommer kunna sälja de här orden sedan, du skriver så fantastiskt bra..

    du kommer i din nästa relation vara så mycket starkare, hur det än är så är det ju faktiskt så att den enda personen man vet att man kommer umgås med tills man dör är sig själv, sig själv och sina egna tankar, det är det enda som man kan vara helt säker på, passa på att investera i den relationen, det kommer han inte kunna göra än, och när du gjort det, när du känner dig själv på ett nytt ärligt och ensamt sätt, då kommer du älska den känslan högre än vad du någonsin älskat någon annan, då blir nästa relation bara en bonus i din fina relation som du har med dig själv..

    och jag lovar!! Din nya kärlek finns där ute, och det är ju så otroligt spännande.. precis så spännande som när du träffade din första kärlek,..

    all styrka och massa kramar sänder jag dig! När du gråtit nog, borsta av, fokusera på vad som spelar roll, bestäm dig för att du varit ledsen nog och kör på! MASSA KRAMAR! /en där ute i cyberspace som känner igen sig otroligt väl….

    Svar: Ja, du har rätt. Jag har mycket att jobba på med mig själv. Det är bara så svårt när allt rämnar runt en. När livet känns meningslöst. Men du har rätt. Du har rätt.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-13 | 00:17:39
  • A. säger:

    Jaa, jag vet. Man känner sig så falsk med ett på klistrat leende. Men det är bara att fejka på. Du måste lura din hjärna. Även om du tappade fokusen på volleybollen idag så glömde du vell bort allt en stund innan det, även om det bara var för någon minut. Det är det du ska sträva efter. Oavsett hur lång tid du får "andas". Resten kommer av sig självt. Hoppas du får sova lite bättre inatt iaf :)

    2013-11-13 | 00:18:00
  • Emma. säger:

    Åh.
    Ligger här i min säng, alldeles för mycket är klockan egentligen men jag känner att jag måste kommentera, att jag måste få ut det jag tänkt då jag läst alla dina inlägg efter att ha hittat din blogg utav en slump.

    Jag är en tjej, några år yngre än dig och har känt en smärta som låter som din, när jag läser dina texter om hur ont du har och hur jobbigt det är så får jag så ont i hjärtat och förstår att det faktiskt finns andra som mig eller ja, jag har äntligen kommit ur min svacka efter 3 år men att det är någon här som äntligen vågar skriva ut vad riktig smärta är, psykisk smärta och ja det gör så jävla ont och man stannar upp och ser ingen framtid och nu känner jag lite hopp efter all smärta.

    Jag har som du gått i terapi, jag har fått mediciner som fick mig att må ännu sämre, jag byggde upp en sjukdom (bulimi som jag fortfarande inte är friskförklarad ifrån) och jag har även lyckats tagit mig ifrån det.

    Och fina du, vet du? Allt kommer bli bra. Även fast du kommer neka det fram till att lyckan knackar dig på axeln men du kommer vägra inse även fast du kanske blivit lycklig en dag för vet du? Man vänjer sig vid smärtan och det blir en vardag att må dåligt. Man vet liksom inte vad "bra" är, för man kan inte förstå i stunden att det är okej att må dåligt, men någon gång måste man ta steget att tillåta sig själv att må bra.

    Det kan ta dagar, veckor men även år att tillåta sig själv det när man är i denna svacka som jag kallar det.

    Jag önskar dig all lycka i världen och att du någon gång kan bli lycklig och må bra. Försöka är det bästa och det är ett stort steg till att låta sig själv må bra igen.

    Kommer fortsätta läsa din blogg fina du, jag tror på förändringar och att allt händer utav en mening och jag tror att även du kommer att må bra. Kram

    Svar: Tack för dina ord. Och ta hand om dig nu. Du är duktig som kommit upp. Jag ska försöka ta hand om mig själv också. Jag ska försöka.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-13 | 00:55:20
    Bloggadress: http://emmacarina.blogg.se

Kommentera inlägget här: