Dag 15
Kategori: Allmänt
Att älska någon
Dessa tågresor jag åker varje dag. Dessa tågresor där livet utspelar sig framför mina ögon. Där människor pratar, tittar på varandra. Lever. Igår satt jag bredvid ett par. De var ungefär i min ålder. De var inte nyförälskade. Hennes kinder brann inte. De följde inte varandras rörelser med blicken varje sekund. De pratade om vardagliga saker. Hon var trött. Han skojade med henne, puttade till hennes arm. Hennes ansiktsuttryck sa: sluta. Då böjde han sig fram och pussade henne. Och ett litet leende bröt fram i hennes ansikte. Hon suckade lätt och torkade bort lite blött ovanför sina läppar som hans puss hade lämnat. Hon tittade på honom. Och log. Med hela ansiktet log hon. De skrattade tyst. Det var en ordlös kommunikation. Som bara människor som känner varandra utan och innan och som älskar varandras allas små egenheter, även de mindre bra, har. Det brann inte mellan dem. Men det strålade glödhet värme ändå. Två människor som älskar varandra. Älskar varandra med allt vad det innebär. Bli puttad lite lätt på armen, få en för blöt puss eller till och med bli suckad åt. Man älskar allt.
Jag älskade allt. Jag älskade verkligen allt. Hans oförmåga att se när mjölken snart var slut. Hans lockar som täckte min kudde varje morgon oavsett hur mycket jag skakade och borstade bort. Hans besatthet vid ett par fula byxor som han jämt brukade ha hemma. Hans ofta lite blyga och bortkomna sätt bland nya människor. Hans alldeles för blöta pussar som han placerade överallt på min kropp. Jag älskade allt. Men han älskade inte mig. Han älskade inte någonting hos mig. Den verkligheten gör förbannat ont. Den verkligheten är svår att ta in. Men det är den verkligheten jag måste leva i. En ny dag. En ny dag att ta mig igenom. En ny dag att återerövra.
