Dag 16
Kategori: Allmänt
Ett namn
Jag hade redan mentalt bytt namn. Jag vet att det låter dumt, men jag hade det. Beställde namnskylt i somras när jag började mitt nya jobb och jag tänkte för mig själv att den här kommer jag bara använda någon enstaka gång. Han visste det. Min familj brukade skoja om att de ville att han skulle ta mitt namn. Jag ville inte det. Inte för att det är något fel, inte för att man måste ta mannens namn, utan för att jag hade längtat i flera år efter att få ta hans namn. Hade längtat efter att vi skulle bli en egen familj med ett eget namn. Ett eget namn fritt från mitt gamla namn. Han brukade prata om att det var så fint att vi skulle bli en egen familj. Att han var överlycklig över att jag ville ta hans namn.
Nu, nu vill jag helst inte kännas vid mitt efternamn. En kollega på jobbet tilltalade mig igår med bara mitt efternamn. Direkt kom kalla kårar krypandes längs med ryggraden. Jag hade redan mentalt bytt namn. Jag hade redan sagt till mina kollegor på jobbet att jag var glad över att snart slippa mitt gamla namn. Jag hade redan bytt namn i huvudet och nu sitter jag här. Med mitt gamla namn. Det namn som förvisso varit mitt hela livet, men som aldrig har känts rätt. Som jag för länge sen slutade identifiera mig med. Jag måste börja identifiera mig med det nu. Jag måste låta mig själv vara den personen. Jag är inte längre den som ska bli hans fru. Bli hans familj. Ta hans namn. Jag måste vara min egen. Med mitt eget namn. Ett namn som jag inte vill ha just nu. Men som jag måste börja lära mig älska.
Att något sådant som ett namn blir en stor sak i mitt huvud kan tyckas konstigt. Det kan tyckas märkligt och helt enkelt dumt. Men det är så jag fungerar. Jag hade målat upp hela livet. Stora, stora drömmar som inte längre får finnas kvar. Att påminnas genom att bli kallad för mitt efternamn, det efternamn jag redan hade bytt mentalt, det sätter sig som en nål i mitt bröst. Jag börjar inte gråta där och då. Det gör jag inte. Men det planteras ett frö. Det planteras ett frö av oro, panik och sorg. Några timmar senare, när kvällen nästan blivit natt och fröet har fått husera fritt i min kropp hela dagen – då gråter jag. Då gråter jag mig svullen i hela ansiktet över ett förlorat efternamn. En förlorad framtid. En förlorad kärlek. Sorgen griper tag i min kropp och jag har återigen fallit.
Ja, jag föll. I natt föll jag igen. Men i morse när klockan ringde klev jag upp. Klev upp trots ett svullet ansikte, trots en dunkande huvudvärk och trots ett sinne svartare än mörkret utanför mitt fönster. Jag klev ändå upp. Och just nu, hur patetiskt det än låter, är det en seger i sig.
