trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 18 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Det kommer bli bra. Men bara på ett annat sätt.

Det var någon fin människa som skrev så i en kommentar. Häromdagen sa min gudmor exakt samma sak i telefon till mig. Det kommer bli bra. Men bara på ett annat sätt.

Jag hoppas så innerligt att det kommer bli bra. Det måste bli bra. Och det kanske måste bli på ett annat sätt. Det kanske måste det, även om allt i mig skriker nej, det måste bli på samma sätt – jag måste få tillbaka det jag hade. Är jag rationell, logisk, låter hjärnan jobba och puttar bort det skrikande hjärtat, då vet jag att det är så, det kommer bli på ett annat sätt. Det går inte att gå tillbaka till det som varit. För det är draget i smutsen, det är för sargat och törnat för att någonsin kunna fungera igen. Men på något sätt, oavsett om det är med honom, med någon annan eller ensam utan en partner, så måste det bli bra igen. Det måste, måste, måste bli bra igen. Men det måste också bli på ett annat sätt. Jag vet det. Egentligen vet jag det.

Kommentarer

  • Noor säger:

    Jag tycker det är så nyttigt för dig att gå igenom det du gör. Så otroligt mycket du kommer komma till insikt med och så helt sjukt mycket du kommer växa som människa, som kvinna. Jag lovar dig, hur absurt det än låter min vän, så lär vi människor oss vissa saker endast ur just ett brustet hjärta.

    Vi människor funkar sådär. Inte förrän vi verkligen tar andetagen under ytan, under vattnet i andnöd, inte förrän vi inser att vi inte har något annat val än att kämpa, då vännen, då modet och den brinnande viljan att sluta försöka kipa efter luft, och istället med allt vad vi är lyckas ta oss upp över ytan och tar vårat första djupa andetag, då, då och där inser vi hur starka vi är. Vilka förmågor vi besitter. Och ibland, ibland är det endast och just ett brustet hjärta som lär oss om dem förmågorna.

    Den dagen, då du andas fritt igen, ska du inse innebörden av uttrycket "utav allt ont kommer något gott". Håll ut min vän.

    Svar: Jag försöker hålla ut. Jag försöker. Har träffat en vän idag. Grät innan hon kom. Grät efteråt i bilen hem. Men jag försöker hålla ut. Skapa några bra stunder varje dag. Stor kram Noor
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-17 | 21:04:09
  • Anonym säger:

    Stressa inte. För jag vet också att det blir bra. Kanske imorgon, kanske om 10 dagar eller 100 dagar. Men oavsett vad - det blir BRA. Riktigt bra! Jag tror på att han kommer komma tillbaka när han ser hur bra du mår, då kanske du ger det en chans, men i slutändan tror jag att det är DU som kommer att välja en annan väg.

    Svar: <3 Det är bara så svårt att må bra utan honom. Så fruktansvärt jävla svårt är det. Men jag vet att jag måste. Någon dag kommer det att gå. Det måste det.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-17 | 21:12:12
  • Hanna säger:

    Du är så stark!! Det kommer bli bra för dej, det vet jag. Du är en så fin person. Fortsätt kämpa du är så duktig!!

    Svar: <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-17 | 21:21:18
  • Sara säger:

    Tänker på dig ofta. Om du bara visste, visste det som vi vet. Vi som gått igenom samma sak, men kommit ut på andra sidan. Som nu ser ljuset och kan andas igen. En dag är du med oss på den här sidan. Och då kommer du förstå alla de faser du går igenom nu, och som du kommer gå igenom den närmsta tiden. Det närmsta året.

    Svar: Jag hoppas det så innerligt. Har svårt att se det nu. Det är verkligen svårt. Men det värmer ändå någonstans att någon som du tänker på mig. Det värmer någonstans. Kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-17 | 22:22:23
  • Citrin säger:

    Din blogg är fantastisk och jag vet att du inspirerar många som går igenom något liknande.

    Jag hittade bloggen igår och har läst alla dina inlägg. Jag är själv lyckligt kär i ett förhållande, men mitt hjärta har också varit krossat i tusen bitar, så jag känner igen så mycket du skriver om.

    Min historia är lång men kan bara säga att jag nog var i samma skick som du; åt inte, sov inte, skrattade inte, ville bara dö. Jag låg i sängen hela nätterna och ringde upp hans mobiltelefon, som så klart var avstängd. Hans röstmeddelande var lite skrapande ljud och sedan klickade det. Jag lyssnade på det om och om igen, utan att lämna meddelanden, bara för att vid varje uppringning hoppas på att just denna gång skulle han svara. Jag minns det där skrapandet och klicket som om det vore igår, men det var hela 7 år sedan... Wow. Jag minns smärtan. Att bara ligga i sängen och skaka, vara 100% övertygad om att hjärtat skulle brista och jag skulle dö, och hoppas på att det skulle ske så fort som möjligt.

    Men jag överlevde. Jag hittade tillbaks till skrattet, aptiten, framtidsdrömmarna. Det var en fruktansvärd tid i livet. Men idag har jag också en tacksamhet inom mig - att jag fick lära mig så mycket om mig själv då. När jag går igenom skit så tänker jag alltid "Jag klarar detta. Jag klarade min största hjärtesorg och därför kommer även detta att ordna sig." Jag har fått jhjärtat krossat efter den gången, men det har aldrig varit så illa igen, för jag har vetat att jag har styrkan inom mig att klara det. Jag hoppas och tror att du också känner så när allt detta är över! Kram!

    Svar: Tack snälla du. Jag hoppas också att jag hittar tillbaka till skrattet. Någon dag. Men nu, så här på kvällen, gör det bara ont. Stor kram
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-17 | 23:37:09
    Bloggadress: http://nolovestory.wordpress.com
Kommentera inlägget här: