Dag 20
Kategori: Allmänt
Inse och acceptera
Johanna skrev så här igår:
Det här är bara en teori, men den här paniken du har börjat få ibland. Det kanske är för att du långsamt börjat acceptera att allt är förstört. Att även om han skulle ändra sig nu så skulle inget ändå vara som förr. Det är en läskig känsla. Det måste vara så överväldigande. Om det är så, så kommer kanske paniken från att du inte vill inse, inte vill acceptera och stretar emot. Som sagt är det här en gissning,men om det stämmer bara lite i alla fall så det som ett steg på vägen. Att veta att inget kommer bli som förr är ett steg framåt, oavsett hur jobbigt det steget är. Ingen vet hur ditt liv kommer se ut. Kanske kommer ni om ett år bearbeta allt och bygga något nytt , eller så står du stadigt på dina egna ben eller kanske till och med med någon annan. Men jag tror att alla jobbiga känslor som kommer nu är för att du tagit ett steg framåt och upptäckt nya utmaningar. Det betyder att du har hanterat och kommit förbi de första utmaningarna. De som handlade om att äta, gå till jobbet, överleva. Nu står du inför nästa fight, den som handlar om att bygga ett nytt liv. Du klarar den fighten också!
Ja det är säkert så det är. Till slut måste jag inse. Acceptera. Jag vet inte. Men just nu är jag inte beredd att släppa taget. Är inte redo. Klarar inte att släppa det vi har haft. Vet inte hur jag ska kunna leva i en värld där det är helt borta. Där det inte bara är borta för stunden, utan faktiskt borta på riktigt. Jag klarar inte det. Såna tankar gör att jag kollapsar. Och även om jag vet att det kommer att komma en dag då det inte går längre, är det just nu viktigare att hålla mig ovanför ytan. Jag kanske intalar mig själv osanningar. Jag kanske ljuger för mig själv. Men jag klarar inget annat just nu. Jag klarar inte en verklighet där det vi har haft inte finns kvar någonstans i hans hjärta. En verklighet där allt vi har delat är borta. Det går inte. Jag kan inte tro att det är så. Det är idiotiskt och patetiskt. Jag vet att bevisen för att verkligheten inte är den jag vill, för att det inte kommer att bli såsom jag hoppas, brer ut sig framför mig. Piskar mig i ansiktet till och med. Jag vet det. Men jag klarar inget annat. Just nu klarar jag inte att släppa taget om vår kärlek.
Bloggadress: http://separation.se/blogg/