Dag 20 Fortsättning
Kategori: Allmänt
En förlorad kämpaglöd
Jag hade planerat att gå på volleyboll ikväll. Försökte peppa mig själv. Men nu. Nu orkar jag bara inte. Jag kan inte hitta en fiber i min kropp som orkar. Som kan bära mig när allt annat säger stopp. Det är tomt. Finns ingenting. Jag har ätit rosenrot. Det är effektivt. Det har stoppat ögonlocken från att falla ned. Förhindrat att huvudet faller åt sidan. Men det är för svart i sinnet idag. Jag orkar inte. Det är nästintill omöjligt att le idag. Omöjligt. Le och nicka. Det har jag gjort i flera dagar nu på jobbet. Men det går inte idag. Jag försökte skapa ett leende på mina egna läppar genom att köpa en cola till en kollega. Visste att han skulle bli glad och hoppades helt egoistiskt att jag skulle kunna stjäla lite av den glädjen. Men nej. Det går inte. Jag orkar inte mer. Fake it ’til you make it. Jag vet att det är så. Men jag orkar inte ens fejka idag.
Om bara jag kunde finna den där jävlar anamman. Om jag bara kunde finna den där styrkan. Om jag bara kunde finna den där känslan av att han inte ska få besegra mig, att jag ska gå ur det här starkare än någonsin, att jag ska visa att jag klarar mig utan honom. Om jag bara kunde finna någonting som gör att jag orkar. Jag har alltid trott att jag var en kämpe. Jag har alltid trott att jag var en sån som inte gav upp. Som slet och stred tills blodet sprutade. Som kämpade in i det sista. Jag har gjort det i skolan. Jag har gjort det i volleybollen. Jag har gjort det avseende i princip alla uppgifter som någonsin har ålagts mig. Men nu. Nu finner jag inte den där kämpaglöden. Den där kämpaglöden som förut var ett av mina kännetecken. Jag har helt tappat bort den delen av mig själv.
Det här är mig övermäktigt. Jag har försökt hitta sätt att lösa problemet. Jag har använt all min förmåga för att analysera och hitta en lösning. Men jag hittar ingen. För det enda som skulle göra allt bra igen, är om han älskade mig. Om han ville ha mig. Och jag kan inte fixa det. Jag kan inte få honom att älska mig igen. Jag ser inga lösningar. Jag ser inget hopp. Och det suger ut all min kämpaglöd, allt mitt jävlar anamma, all min styrka och ork. Det är som om ett hemskt odjur har tagit min kropp i besittning och styr och kontrollerar alla mina rörelser, alla mina tankar och alla mina känslor.
Om jag bara kunde hitta någonting att kämpa för. Om jag bara kunde finna styrkan. Då vore det lättare. Då vore kanske inte allt så nattsvart. Då skulle jag kanske orka. Idag finns det inte där. Idag finns bara trötthet och uppgivenhet. En slagen före detta kämpe med en förlorad kämpaglöd.
Jag hoppas så innerligt att jag hittar det där som jag saknar just nu. Det som jag kände lite grann av förra veckan. Det som då i korta stunder lyfte mitt sinne. Jag hoppas, och sänder ut en önskan i universum om att skicka mig lite styrka. Lite, lite styrka bara så att jag orkar. Orkar fortsätta. Orkar leva. Orkar kämpa igen.
