Dag 20 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Mitt liv, hans liv, vårt liv
Någon skrev igår att mitt liv verkade ha handlat väldigt mycket om honom. Mitt liv handlade väldigt mycket, nästan uteslutande, om vårt liv. Vårt liv tillsammans. Men det var inte så att jag levde hans liv. Följde honom. Tvärtom. De vänner vi umgicks med var mina vänner. Mina vänner och deras respektive. Jag umgicks ensam med mina vänner också. Ibland. När han jobbade och jag var ledig. Men även om mina vänner är fantastiska, var det alltid honom jag längtade efter att få träffa. Hans enda vän, utöver sina kollegor på jobbet, var en av mina bästa vänners pojkvän en gång i tiden. Det var hans enda vän. Sina kollegor träffade han på jobbet. Tränade med. Men han gjorde aldrig någonting annat med dem.
Jag försökte uppmuntra honom att ta sina jobbrelationer och göra något mer av dem. För han älskar sina kollegor. Men han sa att han inte vågade. Att de inte var vänner på det sättet. Jag bönade och bad att han skulle bjuda hem dem och deras respektive till oss. Så att jag fick träffa de människor som i realiteten stod honom närmast. Han ville aldrig. Sa att han inte vågade det heller. Jag erbjöd mig om och om igen att fixa mat så att han kunde ha TV-spelskväll eller sportkväll eller vad som helst med sina kollegor. Men han ville inte. Han tränade när jag jobbade. Fixade hemma. All övrig tid la han på mig. På mina vänner. På min familj. Jag försökte få honom att hålla bättre kontakt med sin familj. Jag ville inte att han skulle ge upp dem för min skull. Jag ville själv ha en bättre relation med dem. Men han orkade inte. Ville inte. Verkade nöjd med att träffa min familj någon gång i veckan, träffa mina vänner ibland och spendera resten av tiden med mig. Laga mat tillsammans. Se någon bra TV-serie. Gå på bio. Göra vad som helst tillsammans.
Jag var verkligt oroad över att vi var så beroende av varandra. Att vi spenderade så mycket tid tillsammans. Det senaste året har jag ansträngt mig hårt för att skaffa fler vänner. Vårda mina relationer bättre. För jag har inte velat vara så beroende av honom. Jag har träffat några underbara människor bara de senaste två åren som idag är några av mina allra bästa vänner. Helt fantastiska vänner. Jag uppmuntrade honom att göra samma sak. Försökte få honom att åtminstone träffa mina vänners respektive. Försökte få honom att lägga tid på sina kollegor och den ende vän han hade. Men han ville inte.
Han har alltid haft vänner i de grupperingar han har rört sig i. Han har varit omtyckt i de lag han spelat. Omtyckt i skolan. Jätteomtyckt på jobbet. Haft människor att prata med. Umgås med. Men bara i den begränsade sfären. Han har aldrig tagit relationen vidare. Aldrig låtit mig träffa någon. Alltid förlitat sig på att jag skulle upprätthålla våra sociala relationer. Både med vänner, min familj och i vissa aspekter också hans familj. Men han har fixat så mycket annat. Tagit hand om mig. Fixat med papper och annat jobbigt. Jag har ett avancerat jobb och borde kanske vara den som ansvarar för såna saker. Men jag tyckte att det var så fantastiskt skönt att han gjorde det. Jag kände mig omhändertagen. Och jag var så oerhört tacksam. Det var okej att jag fick ta hand om den känslomässiga biten. Upprätthålla våra relationer med andra människor. För han tog hand om mig på alla andra sätt. Tog hand om mig när jag var sjuk. Tog hand om mig när jag var orolig. Tog hand om mig såsom ingen annan tidigare hade gjort i mitt liv.
Ja, jag var ledsen för att jag inte fick träffa hans kollegor. I somras åkte vi förbi hans kollegor när de jobbade och jag hävde direkt ur mig att de hade att vänta en inbjudan hem till oss på middag. Med respektive. De verkade överlyckliga. Glad att någon tog initiativ. Den middagen hade jag redan planerat maten till. I detalj. Men vi väntade på soffan. Ville inte bjuda hem någon utan att ha en soffa att sitta i. Och sen hann jag inte. Hann aldrig bjuda hem någon. Hann aldrig få lära känna hans kollegor. Vilket nu gör att han kan gå vidare med sitt liv utan minsta inblandning av mig. För jag har inga band med några av dem han idag umgås med. Alla mina vänner och släktingar har han tagit bort på samtliga sociala medier. Han går bara vidare. Har sett från de förbannade sms:en och hört från hans mamma att han har ansträngt sig till tusen för att skapa bättre relationer nu. Med sina kollegor. Med sin familj. Han anstränger sig hårdare nu än vad han sammanlagt har ansträngt sig under vår tid tillsammans. Fastän jag har bönat och bett. Bönat och bett. Nu gör han allt det. Allt det som jag redan visste att han behövde. Allt det som berikar livet. Allt det som gör att livet blir varmare och bättre. Såsom jag har upplevt att mina nya vänner har gjort mitt liv varmare och bättre det här senaste året.
Jag kommer aldrig få träffa hans kollegor. De som han nu äntligen gjort till sina vänner. Han kanske skämdes för mig. Han kanske nu har parmiddagar och fester med sina kollegor. Med henne. Hon som de redan känner och tycker om för att de jobbar tillsammans. Hon som redan är vän med alla hans vänner.
Jag fick aldrig vara med i hans liv. Jag fick aldrig vara med där. När han var tillsammans med mig brydde han sig inte om att skapa några egna relationer. Han hade sitt jobb. Och han hade mig och min familj. Jag blir så ledsen för att han nu, nu när han lämnat mig, helt plötsligt anstränger sig. Anstränger sig för att göra sånt som jag har bönat honom att göra i alla år. Han försöker nu fixa sin relation med sin pappa, sina syskon, sin mamma. Är så rädd att de ska säga att de tycker att det har blivit bättre. Att de är glada för att vi inte längre är tillsammans. Att de ska tänka att det var jag som gjorde att han inte ansträngde sig förut. Att det berodde på mig.
Jag gjorde allt jag kunde för att han skulle må bra. För att vi skulle ha det bra. För att han skulle ha fina relationer, inte bara med mig, utan också med andra. Köpte presenter till hans familj och påminde om att han skulle höra av sig. Bjöd in hans ende vän på middag ofta för att de skulle få spela TV-spel. För jag ville inte att vi skulle vara så beroende av varandra. Jag visste att det inte var bra. Men han brydde sig inte. Sa att han älskade att bara vara med mig. Med min familj. Med mina vänner. Sa att han inte hade behov av något annat.
Jag gav honom allt jag hade. Men det räckte inte. Det räckte verkligen inte. Tydligen var han inte nöjd. Men jag hade ingen aning. Jag hade ingen jävla aning. Trots att jag trodde att han var nöjd, försökte jag få honom inse att han innerst inne behövde fler människor i sitt liv. Men han stretade emot. Den jävla människan stretade emot. Valde att spendera all tid och energi på mig. Och sen slutade han en dag att älska mig. Jag förstår verkligen ingenting. Jag gjorde allt jag kunde. Nej, jag gav honom inte så mycket sex han ville ha, det gjorde jag inte. Jag kunde inte framtvinga den lusten. Det gick inte och till slut blev det en ond spiral. Men jag gav honom allt annat. Allt jag hade och allt jag trodde att han ville ha. Men det räckte inte. Det räckte inte på långa vägar.
Jag har inget mer att ge. Ja, jag kan klä upp mig mer. Inte sitta och se ovårdad ut i soffan när jag är ledig. Anstränga mig för att fixa mina samlagssmärtor. Men i alla andra avseenden har jag inget mer att ge. Inget mer. Om det inte räckte, hur ska jag någonsin kunna räcka till? Hur ska jag någonsin vara tillräcklig? Jag gav honom allt jag hade. All kärlek. All omtanke. All tid. All energi. Allt. Med det räckte inte. Och det gör så himla ont.
