Dag 25
Kategori: Allmänt
Fokusera på fötterna
Gårdagen var okej. Jag ville inte göra några planer, bara göra det som för stunden kändes rätt. Var ute på en promenad, vände ansiktet mot solen och försökte vara i ögonblicket. Åkte en tur för att handla mat med min familj. Det var okej.
På kvällen hade jag ett samtal med en nyfunnen, olycklig vän. Det rev upp saker. Saker som jag hade lyckats trycka bort för ett tag. Jag försökte låta tankarna komma, och sen låta dem försvinna. Det gick inte så bra.
Jag var trött och somnade mitt i en film jag och min lillasyster tittade på. Sov i många timmar. Är glad för det. Det är jag. Men när jag vaknade var det återigen med ett tryck över bröstet. Jag kastades i extremhög hastighet mellan bilder av dem, honom, oss, hans pappa, hans syster, hans mamma, hans mormor och morfar. Bilderna slutade inte spinna i min hjärna. Jag försökte fokusera på fötterna. Jag vet att det inte är så enkelt. Men allt jag kunde komma ihåg där och då av vad sjukgymnasten sagt till mig, var att jag skulle fokusera på fötterna. Så jag låg där i sängen, svettig, med puls, och la allt mitt fokus på fötterna.
Jag vet inte om det fungerade, men på något sätt dåsade jag till igen. Denna gång med mardrömmarna väntandes i kö för att riva i min kropp.
Till slut vaknade jag. Gick upp. Och nu sitter jag här. Med en obehaglig känsla i magen. Det kommer inte att lösa sig. Det kommer inte att bli bättre. Så känns det verkligen. Jag ser ingen framtid. Ingen glädje. Ingen lycka.
Försöker tänka på det jag sa till den ledsna vännen igår. Just nu får jag inte bry mig om vad han gör. Just nu är den människan jag älskar inte där. Just nu kan jag bara överleva. Göra det bästa av det här ögonblicket. Det finns inget annat.
Men det är svårt. Det är svårt när jag vet att hans syster hälsar på i helgen. När jag vet att sannolikheten är skyhög för att han introducerar henne för sin syster, sin mamma, sin lillebror. Det är ohyggligt svårt.
Jag älskar honom fortfarande mer än möjligt.
