trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 26 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Ett halsband, ett passerkort
Mitt halsband. Det halsband jag fått av honom. Med ett hjärta och förlovningspärlan. Han satte på mig det på morgonen min första dag på jobbet.  Peppade mig. Pussade mig i nacken som han brukade.
 
Mitt passerkort med bilden av mig bärandes det där halsbandet ligger nu här bredvid mig. Varje sekund av arbetsdagen ligger det där. Och påminner. Påminner om en puss i nacken. En ömhetsbetygelse.
 
Samma dag, någon timme efter att kortet togs, fick jag smset där det stod att han längtade tills vi skulle gifta oss. För det var exakt 11 månader kvar. Dagen efter gick han till jobbet och träffade henne för första gången.
 
Jag hade allt. En dag senare triggades något hos honom. Och helt plötsligt hade jag inget kvar. Inget kvar förutom ett liv jag inte vill leva. Jag måste hitta lusten att vilja leva det där livet igen. Och kanske be att de sätter en annan bild på mitt passerkort. Vi får se.

Kommentarer

  • Noor säger:

    http://www.youtube.com/watch?v=z1aWqEa3Ce8&list=FL7tWfGZxsAy-ntq56XdlCKg

    Svar: Tack Noor.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-25 | 15:07:55
  • Noor säger:

    http://www.youtube.com/watch?v=z1aWqEa3Ce8&list=FL7tWfGZxsAy-ntq56XdlCKg

    2013-11-25 | 15:08:26
  • Veronica säger:

    Hej!

    Jag läser din blogg varje dag och blir väldigt berörd. Du är stark! Jag vet att du kanske inte tror på det själv. Du kanske inte ens vill höra det. Men du ÄR det.

    Jag var med om något liknande alldeles nyligen - fast vi har "bara" varit ihop i två och ett halvt år, och ingen situation är förstås den andra lik. Men med det här och andra separationer i bakfickan kan jag bara hålla med några andra kommentatorer här på bloggen. Ska du inte höra av dig, försöka stämma en träff? Jag var så galet nervös för att träffa min före detta pojkvän (vi sågs i helgen!) men det gjorde faktiskt underverk. När man är ifrån varandra, är det så lätt att fastna i tankar och funderingar. Så lätt att projicera olika saker. Förvirringen och förtvivlan växer. Om ni kan ses, får du möjlighet att förklara för honom precis hur han fått dig att känna. Han får möjlighet att svara på dina frågor. Tar han inte den chansen, är det verkligen hans förlust.

    Jag förstår att det känns svårt, kanske omöjligt. Men efter så lång tid tillsammans, efter så många speciella ögonblick och minnen, tror jag att ni (speciellt du, och det är väl det viktigaste för mig som läser här, i alla fall!) skulle må så mycket bättre av att sätta er ner och prata igenom det här.

    Ja, förlåt för en lång kommentar. Jag hoppas att du ser några ljusglimtar idag. Många styrkekramar till dig från mig!

    Svar: Jag förstår vad du menar. Men jag vågar inte just nu. Jag klarar inte att ha den kontakten för det krossar mig fullständigt. Bara jag hör hans namn kommer paniken. Jag är på ett ställe just nu där det gör för ont. Att träffa honom när han är med henne, vilket jag vet att han är, är en omöjlighet. Och jag har ställt frågor till honom förut, men han har inga svar. Inga svar alls. Stor kram
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-25 | 16:29:56

Kommentera inlägget här: