Dag 29
Kategori: Allmänt
Kommentarer och tårar
Jag ligger varje kväll och läser igenom de kommentarer som har lämnats under dagen. Jag läser dem en första gång så fort de kommer in. Sen läser jag igen på kvällen. Suger åt mig av människors omtanke, råd och stöd. På kvällarna försöker jag också ofta svara. Försöker svara något meningsfullt. Ofta blir det inget särskilt. Jag vet inte hur jag ska återgälda det stöd som ni ger mig. Vet inte hur jag ska visa min tacksamhet.
När hela huset har lagt sig och jag ligger i sängen och läser era kommentarer gråter jag. Under några minuter släpper jag alla de spärrar som jag gått och burit på under dagen. Spärrar som förvisso ändå inte alltid har klarat av att hålla vissa av tårarna borta.
Ibland är det bara några få tårar som kommer på kvällen. Ibland forsar de nerför mina kinder och lämnar svullna spår i mitt ansikte på morgonen när jag vaknar. Jag vill tro att åtminstone en del är bra tårar. Läkande tårar. Tårar som rinner sakta, sakta nerför min kind. Ibland är det tårar framkallade av minnen. De är kraftigare, svårare att hejda. Ibland är det tårar av sorg. De tårarna leder ofta till panik. Jag gör allt jag kan för att undvika paniken, för jag vet att den medför en sömnlös natt och mardrömmar som jagar mig in i morgondagen. Jag märker ofta när det går åt det hållet. Då sätter jag på en låt och försöker föra mitt sinne i en annan riktning. Bort från det onda. En låt spelar jag om och om igen. Den har blivit mitt neutrala läge. Dit jag återvänder när jag varken klarar att vara ledsen eller peppad. När orken är slut och kroppen inte orkar känna mer.
Den här låten spelar jag då. Min syster har spelat den för mig. Den betyder inget särskilt egentligen. Den har bara råkat bli min gråa zon. En grå zon jag verkligen behövde.