trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 3

Kategori: Allmänt

Sveket

Drygt tre veckor efter att han gjorde slut uppdagades sanningen. Tre veckor där jag varit förkrossad, men hoppet om att han skulle komma tillbaka, inse att han saknade mig, inse att det vi hade vart värt att rädda, höll mig uppe. Höll mig precis över ytan.

Han har träffat någon. Blivit kär. Såsom alla sa till mig att han måste ha gjort. Jag trodde dem inte. Jag litade på honom. Men hela tiden ljög han. Det är en kollega. En ny tjej. De träffades i mitten av augusti, när han kom tillbaka från semestern, inledde något i slutet av augusti.

Hur vet jag det? Av misstag råkade jag få upp hans sms på datorn, vår gemensamma dator som jag hade. Han hade kopplat mobilen till datorn utan att veta om det och jag fick upp alla deras sms, gamla och i realtid. Hela deras otrohet, hela deras svek fick jag uppmålat för mig i detalj. Spydde när jag såg det.

Den 2 september möttes de i hennes lägenhet. På dagen när jag var på jobbet. Den dagen han skulle flytta våra sista saker från vår gamla lägenhet till vår nya. Vår första gemensamma bostadsrätt som vi sparat till i sju år. Den lägenhet som vi flyttat in i 1 augusti. Inrett med iver. Kört rally på Ikea. Han pratade om hur fint det var med lekparken utanför där våra barn kunde leka. Barnen som vi planerat skaffa om tre-fyra år. Barnen som vi redan bestämt namn åt.

De träffades varje dag efter jobbet. Han ljög om att han jobbade över. En natt kom han inte ens hem. Jag gjorde matlådor och tog med till honom som han kom och hämtade på mitt jobb. All den tiden var de tillsammans. Han ljög om att det har varit olyckor som han hjälpt till i, när allt han gjorde var att vara med henne. Bedra mig. En dryg vecka innan han gjorde slut skickade vi ut bröllopsinbjudningar. Han skickade ut dem själv till sin familj. Några dagar innan frågade jag om han ville att vi skulle häva köpet på en soffa vi beställt som var försenad. Han svarade att vi ju älskade den där soffan, att den skulle bli så bra för oss.

Han flyttade till henne så fort sanningen uppdagades. Ville inte bo kvar i vår lägenhet dit han inte längre kunde ta henne. Jag sa till honom om och om igen att han fick bo där tills vidare. Men han visste att det skulle såra mig mer att bo med henne. De bygger ett liv tillsammans nu. Några veckor efter att han och jag skickade ut bröllopsinbjudningar till vårt bröllop.

När han berättade hur han kände lämnade jag lägenheten. Den 6 september. Åkte till mina föräldrar. Han visste att jag skulle åka dit hela tiden. Minuten efter att jag åkt sms:ade han henne. Hon skrev ett sms att hon tyckte att det var stökigt att jag hade nycklar till min egen lägenhet. Där alla mina saker fanns. Han försäkrade henne om att jag inte skulle komma oanmäld. Han visste att jag respekterade honom så mycket att jag inte skulle komma dit utan att han ville. När vi fortfarande var tillsammans, när han höll om mig varje kväll när jag somnade, skickade hon bilder på sina nakna bröst till honom. Och massa andra bilder. Han skickade bilder på sig själv som jag tagit. Han gick upp på nätterna och sms:ade med henne. Efter att han kysst mig. Hållit om mig.

Han har överfört allt som var kärlek i vår relation till henne. Han har låtit henne vara i vår lägenhet själv. Han har gett henne nycklar dit. Hon har tagit sin hund dit. Han har lagat mat till henne som jag handlat till oss och som vi jämt brukade laga, serverat på porslin jag fått av min mamma, dekorerat med mina ljuslyktor i hela lägenheten, legat i vår säng som vi köpt tillsammans i vårt dubbeltäcke som vi hade för att alltid kunna ligga nära med benen över varandras och på den andres arm. De har använt min body lotion. Den stod på min sida av sängen när jag kom dit.  Han har tagit henne till restauranger vi planerat gå till när vi hade råd. Han har dedikerat den låt vi skulle spela på vårt bröllop, Utan dina andetag, till henne.  Den låt vi har spelat hela sommaren. Säger att det var vår låt som blev deras. Allt har de tagit från mig. De har duschat i badrummet där mitt halsband låg kvar på badrumshyllan. Halsbandet med hjärtat jag fick av honom för åtta år sen och med pärlan jag fick i förlovningspresent förra hösten, den 21:a oktober. När vi firade åtta år. När han hade bokat bord på en fin restaurang och var så nervös när han frågade om vi skulle förlova oss på riktigt. Frågade om jag ville gifta mig med honom. Att vi skulle göra det så fort vi hade råd, när vi köpt en lägenhet. Vi vågade inte berätta för någon. Men vi visste vad pärlan betydde. Han har låtit den ligga där i badrummet. I veckor. Han har sett den. Men den har slutat betyda något för honom. För mig betyder den allt. Hade på mig det där halsbandet varje dag. Han satte alltid på mig det efter att jag duschat. Och nu kommer han aldrig sätta på mig halsbandet igen. Jag kommer aldrig ha honom ståendes bakom mig och knäppa spännet och pussa mig i nacken och säga att han älskar mig igen. Jag vet inte hur jag ska kunna leva i den verkligheten.

Han säger till mig att hans relation med henne inte har något med mig att göra. Att han inte älskat mig länge. Den 12 augusti skrev han till mig: 11 månader kvar tills vi ska gifta oss. Längtar… Den 20 augusti skrev han att han älskade mig över allt annat. Den 21 augusti skrev han att han saknade mig och att han älskade mig. Sen träffade han henne.

Minnen

Tittar på gamla bilder. Bilder av oss. Bilder av saker vi upplevt. Jag kan inte se det i hans ögon. Kan inte se osäkerheten. Ser bara kärlek. Vi hade det så bra. Jag älskar honom så mycket. Hur kan det ha blivit så här? Jag vet inte hur jag ska kunna fortsätta. Kan inte sluta gråta. Han har alltid varit där. Varit där med sin famn som jag kunnat krypa in i. Gömma mig från allt det jobbiga. Han har räddat mig så många gånger. Varit där genom allt svårt i livet. Suttit bredvid sjukhussängen. Tröstat mig. Tagit hand om mig när kroppen inte fungerat. Tagit hand om mig när oron, paniken, ångesten vällt över mig. Delat alla lyckliga stunder, när jag klarat något, när jag gjort något bra. Jag har sett honom svag. När hans kropp inte fungerade som den skulle. Suttit bredvid, orolig, när han behövt akut hjälp. Hållit om honom när han inte orkade själv. Vi har delat allt. Smärta, sorg, oro, glädje, lycka, kärlek. Och nu är allt borta. Jag förstår inte. Jag förstår inte alls. Hur kan han leva med någon annan som om inget hänt? Hur kan jag inte längre betyda något för honom? Hur ska jag klara mig nu? När han ger allt som han en gång gav till mig, till någon annan? Jag vill bara hålla om honom. Känna hans värme. Förstår inte hur han kunde göra så här mot mig. Ljuga för mig. Bedra mig. Svika mig så fullständigt. Han är mitt livs kärlek. Och han har krossat mig sönder och samman.

Verkligheten

Jag måste börja jobba normalt. Prestera. Inte kasta bort min karriär. Men det är så fruktansvärt svårt. Min hjärna fungerar inte. Vet inte vem jag är längre. För jag fungerar inte såsom jag förut fungerade. Vet inte hur jag någonsin ska bli den jag förut var. Högpresterande. Produktiv. Snabb. Effektiv. Allt i mig rör sig i slow motion och jag känner mig som en betraktare av världen, istället för att leva i den som jag förut gjorde. Det känns som att alla andra lever sina liv, mina kollegor på jobbet, min familj, mina vänner, men jag står utanför och tittar på. Vet inte hur jag ska ta steget in i verkligheten igen. För det är inte en verklighet jag klarar leva i.

Kommentarer

  • Louise säger:

    Shit. Du är stark! Kämpa på!

    Svar: Känner mig inte stark, bara svag. Men jag ska kämpa. Tack för att du bryr dig, Louise.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 14:44:54
  • Marie Bergman - Om livet på Cypern säger:

    Miljoner miljoner styrkekramar! <3

    Svar: Kram tillbaka till dig.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 15:03:00
    Bloggadress: http://mariebergman.se
  • Amanda säger:

    Det kommer att ta tid att glömma honom men du kommer att klara det!!

    Svar: Blir så arg på mig själv för det är något i mig som gör att jag inte vill glömma honom. Skit är det. Men jag ska försöka. Tack för din kommentar, Amanda.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 15:10:26
  • Cina säger:

    Jag vill bara gråta när jag läser dina inlägg. Gråta med dig. Du måste inte orka varje dag, varje timme. Du får lägga dig ner och bara vila, låta krafterna komma tillbaka. Bara du reser dig upp igen, när du fått vila. Det kommer att komma en dag när det inte gör fullt lika ont. En dag kommer du komma på dig själv med att skratta. Jag vet det, jag har sörjt. Jag önskar bara att du kommer framåt, en liten liten bit i taget. Det finns en bibeltext som säger att allt har sin tid, en tid för att riva sönder och en tid för att sy ihop. Jag tror att det gäller dig också. Många många kramar!!

    Svar: Hej Cina. Usch vad jag gråter. Förstår inte hur en människa kan rymma så många tårar. Förstår inte hur det kan göra så ont. Sorgen river verkligen sönder mig. Jag hoppas att jag en dag, en dag snart, kan börja sy ihop mig själv igen. Tack för dina ord. Kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 15:14:30
  • Lo säger:

    Fy fan vilket SVEK.
    Han grundlurade dig. När du har gråtit färdigt hoppas jag att du blir arg. Så jävla arg att du skäller ut honom om och om igen. Tills du inte har någon ilska kvar.
    Då kan du gå vidare och hitta en man som förtjänar dig.

    Svar: Hej Lo. Jag vill vara arg. Jag är arg, men bara korta, korta stunder. Sen överväldigar sorgen mig. Kan inte förstå hur han kunde svika mig så här. Usch, vad jag önskar att jag kunde gå vidare. Men älskar den jävla människan för mycket. Tack för att du ger mig lite krut i kroppen. Ibland kan andras ilska hjälpa när jag inte kan framkalla någon egen.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 15:22:40
  • Hockeysmurf - Ja det ÄR jag! säger:

    Men fy fan! Alltså, du är en superkvinna! Du är stark och då måste man släppa ut all sorg och ilska, annars går man sönder inifrån.
    Det tar tid att hämta sig från svek men jo, det går.
    Har inte varit med om ett sånt massivt svek men otrohet ändå. Först gråter man, sen vill man krossa hans kulor med en hammare och sen går det över och man sträcker på sig för man inser att man är en så vansinnigt mycket bättre människa än det där aset.

    (Min första spontana kommentar var "Vilket jävla ärkesvin! Hur kan man göra så mot någon?!")

    Svar: Jag vill så gärna bli arg. Någon dag kanske jag blir det. Någon dag kanske jag inser att jag förtjänar bättre. Jag hoppas det. Tack för din kommentar. Det är bra med lite ilska när jag själv inte riktigt kan frambringa den.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 15:25:20
    Bloggadress: http://fibrotankar.wordpress.com
  • Åsa säger:

    Jisses, dina inlägg fick mig att kastas två och ett halvt år tillbaka i tiden och minnas tiden då min pojkvän och sambo sedan fem och ett halvt år helt plötsligt säger att han inte älskar mig längre, att han vill göra slut. Från att ha planerat framtid till ingenting. Mina vänner var övertygad om han träffat någon annan och sa till mig att det måste vara så. Jag sa emot, försvarade honom eftersom han sagt att det inte var så, och hoppades i hemlighet på att han skulle ångra sig. Jag var snäll mot honom, lät honom bo kvar i lägenheten med mig fast den stod på mig, gjorde allt för att det skulle bli lättare för honom, vilket ju är sjukt inser jag idag när det var han som gjorde slut och borde ha velat göra det enklare för mig. Jag gjorde allt det tills jag en dag slog på vår gemensamma dator och sparade msnkonversationer slog emot mig. Det var som mina vänner sagt och trots att jag hade det svart på vitt fortsatte han neka. Idag har jag gått vidare, och jag har träffat någon jag faktiskt kan lita på igen. Jag har varit öppen med vad som hände med mitt ex eftersom det fortfarande påverkar mig och jag kan bli onödigt svartsjuk ibland, men jag får jobba med mina hjärnspöken. Det finns två saker jag ångrar från den tiden när mitt ex gjorde så. 1. Att jag försökte vara snäll mot honom istället för att ta hand om mig själv. Att jag försvarade honom och täckte upp, men det var inte jag som skulle skämmas för att det tagit slut som det gjort utan han. 2. Att jag inte sörjde ordentligt. Jag sörjde men tryckte undan det många gånger och försökte "gaska upp mig". Jag tror det gjorde att det bara tog längre tid för allt att läka. Förlåt för världens längsta kommentar men vill att du ska veta att du inte är ensam! Många kramar

    Svar: Tack Åsa för att du delar med dig. Det hjälper på något sätt. Jag har varit precis så som du beskriver. Snäll. Försvarat honom. Inte velat uppröra honom eller få honom att tycka mer illa om mig. För jag vill så gärna att han ska ångra sig. Jag vet att jag måste ta hand om mig själv. Det är bara så svårt. Jag försöker också trycka undan sorgen många gånger. Försöker gaska upp mig. Men jag är så svag. Jag kan inte riktigt gaska upp mig. Psykiatriker säger precis som du att man inte ska trycka bort det, utan acceptera och sörja. Det är bara lättare sagt än gjort. Det är fantastiskt att ha människor därute i världen som bryr sig. Tack fina du.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 15:30:58
  • isabell säger:

    Känner igen mig allt för väl. var också på botten. Långt nere i ett svart hål med massa ångest i bröstet.
    Livsgnistan var tyvärr borta i flera månader.

    Det tar tid att läka. Det kommer dagar då allt är åt helvete. Då man ligger under täcket en hel dag och bara gråter. Då man hatar sig själv och tänker ut hur man hade kunnat ändra på sig.
    Man får gråta, gråta MYCKET. De dagar man känner sig bättre ska man försöka göra något skoj. Vara med sina vänner, skulle man börja gråta där så ska man få göra det. Man behöver vännerna i sådana situationer.

    Gråt till det inte finns mer gråt kvar. Tills tårarna är slut. Sen ska man bli arg, arg för hur denne kunde behandla dig på detta sätt. Ingen är värd att bli sviken på detta vis som du blivit.

    Det kan ta flera månader för att kunna ta sig upp ur hålet (som jag kallar det). Tills man kan kika upp och se ljuset som finns där uppe.

    Jag gick och pratade med en kurator för att få hjälp med alla tankar som flög omkring. Det var min räddning. Även att jag hade vänner som lyssnade så ville jag prata med någon som inte kände mig. Som kunde ge mig de där raka svaren jag behövde, de svaren som bekräftade min teori. Mitt ex var en idiot och jag hade inte, trotts allt han sade, inte gjort något fel.

    Jag var i samma ålder som dig när jag inledde det förhållandet. Vi var inte tillsammans lika länge, men vi var nästan tillsammans i två år.

    Någon sa till mig att när man en gång blivit så sårad och hjärtat är så krossad. Så kommer man, hur kär man än är, aldrig känna samma hemska känsla igen.

    Jag tror faktiskt på det.

    Hjärtat läker faktiskt.
    Men du får vara ledsen. Glöm aldrig det!
    Det blir bättre, det kommer komma en dag då du känner glädje igen. :)
    Stora styrke kramar till dig!

    Svar: Hej Isabell. Jag känner precis som du beskriver det. Som att jag är i ett djupt svart hål. Ångesten är hela tiden närvarande och pockar på i bröstet. Jag kan inte sluta analysera. Tänka och försöka förstå vad som varit fel. Vad jag kunnat göra annorlunda. Vet att det inte spelar någon roll. Men det är som att hjärnan inte kan sluta. Och framförallt kan jag inte släppa tanken på att jag så gärna vill ha honom tillbaka. Jag har också pratat med utomstående. Professionella. Du har rätt i att de säger många saker man behöver höra. Men oavsett, oavsett vilka jag pratar med, hur rätt saker folk än säger, kan jag inte sluta älska honom. Det är patetiskt. Jag har lovat mig själv att aldrig hamna här mer. Att aldrig göra mig så beroende av någons kärlek igen. Jag hoppas så att jag kan hålla det, och att det innebär att jag aldrig mer kommer falla så här djupt. Men mitt hjärta är så fruktansvärt trasigt att jag inte vet hur det någonsin ska repa sig. Tack för dina berättelse. Många kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 15:46:49
  • Anna säger:

    Kämpa på, du kommer ta dig igenom det här och komma starkare ur det. Men det kommer ta tid. Men du kommer klara det! Kram

    Svar: Tack Anna. Stor kram tillbaka.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 15:50:26
  • Amanda säger:

    Blev så berörd av din blogg och dina inlägg. För en vecka sedan hittade jag bevis för att min pojkvän varit otrogen mot mig så det känns som att vi är i samma förjävliga stadie.

    Är så trött. Så ledsen. Ångesten sliter i mig. Har varit sjukskriven hela veckan och förstår inte hur jag ska orka jobba nästa vecka. Förstår inte hur jag någonsin ska känna mig glad igen.

    Min pojkvän säger att det var ett misstag och att han vill fortsätta vara tillsammans vilket gör allt fruktansvärt förvirrande. Jag vill inte vara en "svag" person som tar honom tillbaka. Som låter mig behandlas så. Vill så tro att det finns någon bättre för mig där ute. Samtidigt älskar jag honom så oändligt och vet inte hur jag ska klara mig utan honom.

    Du får gärna skriva till mig på mejlen. Tänker på dig.


    Svar: Hej Amanda. Det är så fruktansvärt att bli sviken. Det gör så oändligt ont. Jag tror att många tycker att man inte bör förlåta otrohet. Att det inte finns några alternativ. På ett sätt önskar jag att jag var en av dem. En sån kvinna som ofta uppfattas som stark och självständig och som inte tolererar otrohet. Men samtidigt vet jag att kärlek inte är så enkel. Jag tycker att du ska följa ditt hjärta. Det finns inga rätt eller fel. Du är inte svag, du är stark. Följ ditt hjärta. Många kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 16:11:58
  • M säger:

    My god!! Vilken vidrig människa!! Sitter och gråter här medan jag läser dina inlägg. Så jävla stark du är som klarar av att gå igenom detta!! Kramar, M

    Svar: Jag gråter också hela tiden. Känner mig svag. Jag vet inte ens om jag faktiskt klarar det här, men gud vad jag måste försöka. Stor kram och tack för dina ord.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 16:13:36
  • Hannah säger:

    En kram till dig! Vi är många som gått igenom liknande saker & många som tänker på dig & vill stötta dig nu!
    Min erfarenhet är att få relationer som startar på det sätt ditt ex gör nu blir något bra. Men när han kommer på det & skulden nästan äter upp honom då är du borta sedan länge. Och lycklig med någon som förtjänar din kärlek! Att kärleken dör kan ingen hjälpa men att bete sig som en skit väljer man själv! Ditt ex har valt detta & du är värd så mycket bättre!

    Du kommer att överleva & gå vidare! Han kommer alltid behöva leva med det han nu gjort.

    All styrka till dig nu! Kram//H

    Svar: Hej Hannah. Trots att allt är så svart, finns det nu en stor tröst i att det finns människor därute som bryr sig. Som förstår. För åtminstone en kort stund gör det att allt känns lite bättre. Jag hoppas så att du har rätt i att deras förbannade relation inte har bra förutsättningar för att lyckas. Det skulle äta upp mig. Är så rädd att han ska skaffa barn med henne. Gifta sig med henne. Han bor med henne och varje dag är det som att han befäster sitt svek. Jag förstår inte hur han, som jag trodde var världens bästa, och rakt igenom ärlig och snäll, kan leva med det här. Tack för att du bryr dig så. Många kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 16:25:53
  • G säger:

    ännu en som sitter och gråter efter att ha läst dina tre inlägg.
    och just nu är det inget som kan sägas som kan göra saker enklare eller snabba på tiden tills saker känns bättre.
    så jag säger som det är, eller iaf som jag tror det är efter erfarenhet.

    låt mig börja med att säga detta, det viktigaste:
    en dag kommer du se tillbaka på den här tiden och känna ett litet sting, men inte mer än så. en dag lite senare kommer du se tillbaka på den här tiden och inte längre kunna ta in, koppla eller känna det du känner nu. du kommer vara uppfylld av nya känslor för en ny man, och han som just lämnat dig kommer vara lika ointressant som någon du kysste när du var 16.

    men det kommer ta sin tid. och då är det bäst att rusta sig och liksom gå in i striden med huvudet nedböjt och fötterna stadigt och hålla i sig och härda ut. och göra allt det som just i stunden behöver göras för att det just i stunden ska gå att härda ut. gråt när du är ledsen. spring när du blir rastlös. bo hos en vän när du känner dig ensam. gör bara, och verkligen bara det som får dig att härda ut just den här sekunden. och nästa.

    men under tiden, även fast du inte känner det, tror på det, kan ta in det, även fast det studsar bort utan att få fäste i din tankevärld eller dina känslor - bestäm dig för att kallt lita på ett faktum som är helt sant: det KOMMER att gå över! hur otroligt och ologiskt det än verkar. det går ALLTID över. för det är så vi människor är byggda. vi går igenom tragedier. trauman. någon rycker undan vår trygghetsfilt och innan vi gått vidare lever vi i ett fruktansvärt vakuum som känns strippat på allt som gör livet levbart, verkligheten är istället rå, ljuset är obehagligt och fult, musiken låter falsk, du börjar betrakta vardagliga saker med en främlings ögon.
    och så måste det vara ett tag. så bestäm dig, gå igenom det. för att du kan. för att så många andra innan dig och parallellt med dig kan.
    du kan gråta hur mycket som helst, till och med tappa lusten att leva vissa stunder, men låt hela tiden hjärnan vägleda dig när känslorna liksom briserar. och kom då ihåg att saker går alltid över. och alla klarar mer än de någonsin kan föreställa sig.
    även när badrumsspegeln är tom.
    även när solen bara är ful. och alla dofter gör ont. och all musik är outhärdlig. och kroppen inte orkar röra sig.

    så många innan dig har varit precis där du är nu, och är lyckligare än någonsin idag. du kommer komma dit du också. jag är säker på att du inte kan tro på det just nu, men gör en mental notering om det ändå, för det är så det är.
    all möjlig och tänkbar styrka till dig!

    Svar: Allt det du skriver tar jag till mig. Vet innerst inne att du har rätt, även om allt just nu bara skriker nej. Nej till att det finns en framtid, nej till att kommer kännas bättre. Jag vet egentligen att det bara handlar om att överleva i stunden. Men tankarna bara rusar i väg. Hur ska jag klara hela livet? Hur ska jag någonsin känna glädje och lycka utan honom? Som du skriver lever jag i ett vakuum, där ingenting känns som förut, där ingenting känns bra. All musik gör ont, alla dofter gör ont. Jag försöker banka in i hjärnan att det kommer gå över, men det är så fruktansvärt svårt, när ingenting i min kropp indikerar att det kommer bli bra. Jag tar med mig dina ord, även om de just nu är svåra att känna. Tack så oerhört mycket.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 16:33:45
  • Fanny säger:

    Vilken idiot! Kämpa på, en dag träffar du en man som verkligen förtjänar dig! För det gör uppenbarligen inte han då han betett sig på det där viset!

    Svar: Tack Fanny. Jag ska försöka kämpa på.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 16:48:56
  • P. säger:

    Jag läser dina texter. Och läser kommentarerna. Och känner tårarna fyllas och hjärtat dunka. Vi är så många som varit med om samma saker fast i olika former. Känt svek så förlamande och smärtfyllt att varje andetag varit som slag. Och även fast tiden har gått och såren läkt. Slits dem upp varje gång man hör talas om någon som upplever samma sak. Allt jag vill är att få säga att det blir bättre. Även fast det inte känns så. Inte verkar så. Inte går att se. Så kommer det bli bättre. Det kommer komma en dag när andetagen blir dina vänner igen. När du andas djupt för att få liv i din kropp som varit i dvala. Jag önskar dig den dagen, så snart det går. Jag önskar dig det andetaget, när du inser att det värsta är över. Jag önskar dig den glädjen, när du vaknar och inte längre önskar att du fortfarande sov. Kämpa.

    Svar: Det är så som du säger. Varje dag när jag vaknar önskar jag att jag slapp gå upp till det här helvetet. Kan inte andas djupt. Det tar stopp i bröstet. Jag gråter också. Gråter när jag läser om andras öden. Om hur jävligt livet kan vara. Jag önskar så att det där andetaget kunde komma snart. Nu känns det långt borta. Men jag ska kämpa. Tack för dina fina ord.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 16:49:14
  • S säger:

    Usch, vilket otroligt svek du varit med om. Försök omringa dig med människor som du tycker om nu, familj och vänner. Och andas. Just nu vet jag att du lever sekund för sekund, minut för minut. Sorgen känns bottenlös, framtiden är som den torraste öken, men det kommer inte alltid att kännas så. Lita på att ljuset i änden av tunneln finns där, även fast du inte kan se det just nu.

    /från en som också blivit sviken, men klarat sig igenom det

    Svar: Dina ord går rakt in. Så är det. Lever sekund för sekund, minut för minut. Sorgen är bottenlös. Ibland känns det som att man är så ensam, att ens känslor är ologiska och orimliga. Men känner precis som du skriver. Du är fantastisk som klarat dig igenom det. Usch vad jag hoppas att jag också gör det. Tack.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 17:01:32
  • Annaj säger:

    Shit vad fantastiskt du skriver fina starka du. Du kommer klara det här. Jag kommer att följa dig alla 365 dagar! Kram

    Svar: Tack Annaj. Det är så oerhört fint att ha människor med sig. För den här resan hade jag inte klarat själv. Tack.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 17:04:48
  • Nathalie säger:

    Hej vännen! Jag blir så illa berörd när jag läser dina inlägg. Jag vet hur det känns, på ett sånär..

    För nästan två år sedan gifte jag mig med en person jag trodde var det bästa som hänt mig..
    Det var han inte. Redan under sommaren började det gå fel och allt blev bara så fel. Jag vågade inte berätta sanningen för folk och mest av allt kunde jag inte berätta hur dåligt jag mådde. Det var ångest i kvadrat, sorg, tårar och hysteriska attacker där jag förlorade kontrollen över mig själv.
    Jag drack för mycket och rökte alldeles för mycket. Jag satt hemma själv under varje helg och förstod inte hur världen utanför mitt fönster kunde fortsätta gå framåt när jag var i ett vakum.

    Det tog mig lite över ett år tills jag förstod att jag kommit över honom - att jag på något vis bearbetat allt och gått vidare. Jag förstod det under den första helgen i augusti under en weekend trip jag blivit bjuden på av en jobbkompis. Hans familj har ett sommarhus vid en sjö och dit hade han bjudit mig och några av hans närmsta vänner (jag kände bara honom sedan innan).
    På lördagsnatten inleddes någonting alldeles fantastiskt som pågår än idag - med jobbkompisens allra bästa vän :) Jag var inte förberedd, jag hade inga sådana planer, men idag, tre månader senare, är jag väldans lycklig över faktumet att jag träffat en ny och att jag har helvetesåret bakom mig. Att skilsmässan är igång och att jag äntligen står på mina egna två ben och deltar i livet. Att det går framåt.
    Men det betyder inte att jag inte minns, för det gör jag. Det tog mig ett år att komma över och att bearbeta allt. Idag är jag glad och först och främst - så sjukt nöjd att jag slipper slösa resten av mitt liv på honom.
    Så kommer du också att känna. Inte idag, inte imorgon. Det kommer ta sin lilla tid och jag hoppas du är omgiven av människor som stöttar dig och förstår att det kan ta ett tag innan du börjar bli dig själv igen.
    Annars så håller jag med en annan som kommenterat - gå på samtalsterapi. Det kommer bara göra dig gott, lovar.

    Massa kramar, hör av dig om du känner för det <3

    Svar: Tack Nathalie. Tack för att du delar med dig av ditt sargade hjärtas berättelser. Jag är så glad för din skull. Att du kommit vidare. Att ditt liv är ljust igen. Gud vad jag önskar att jag bara kunde snabbspola framåt. Orkar inte vara i det här mer. Jag har sökt professionell hjälp. Har någon att prata med. Men det är ändå svårt. Jag hoppas att det någon gång ska kännas som att det hjälper. Åh vad jag vill ur det här. Stå på mina två egna ben. Massa kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 17:32:38
  • Nadia säger:

    Jag vet inte hur det känns att bli sviken sådär.... Jag kan inte ens föreställa mig smärtan o galenskapen när ens värld förändras så dratiskt över en sekund...!!

    Vilken fruktansvärd idiot

    Stackars stackars dig

    Hoppas du känner att vi som samlas här kan vara en axel att gråta ut mot, en kärleksfull famn, en alltid tillgänglig kärleksfull internet-familj

    Skickar så mycket kärlek jag kan ❤️

    Jag kan relatera till känslan av att stå utanför verkligheten, det är ok, var där tills du är redo att komma tillbaka, låt allt ta sin tid.

    Håller med Elaine, gråt tills du gråtit klart, var arg sen - på honom.. Kom ihåg hur viktig och värdefull du är, du förtjänar inte detta svek och det hoppas jag du vågar/orkar göra klart för honom en dag

    Du är huvudpersonen i ditt liv ❤️❤️

    Svar: "Du är huvudpersonen i ditt liv." Så har en vän sagt till mig många gånger. Det är sant. Det är viktigt. Men det är svårt att leva efter när världen rämnat. Ser människor runt omkring mig hela tiden. De lever i verkligheten. Men den är så fruktansvärt plågsam så jag vill inte ta klivet in där. Det är så vedervärdigt. Jag försöker bli arg. Någon dag ska jag bli så stark att jag klarar säga allt det jag borde sagt på en gång till honom. Någon dag. Tack Nadia.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 17:44:55
  • Li säger:

    Jag känner med dig, finaste du, dig som jag aldrig träffat. Jag känner med dig och skickar dig all styrka, kärlek, omtanke som finns.
    I maj detta år hände exakt samma sak i mitt liv. Ett helvetiskt svart hål öppnade sig och jag föll föll föll...
    Jag grät mer än jag någonsin gjort förut, jag levde mig igenom den gastkramande ångesten, jag låg sömnlös, tankarna malde, känslorna drog igenom min kropp till synes utan hänsyn.
    Jag lovade mig själv en sak när det hände, när det uppdagades: jag ska tillåta mig själv att känna allt det jag känner till 100%.
    Nu är det november - och jag mår bättre; jag tror det beror på mitt löfte till mig själv att faktiskt få känna allt som en otrohet och en bruten relation innebär till fullo. Plus alla vänner som ställt upp för mig 24-7. Och att jag började med kickboxning under sommaren. Och en massa andra saker.

    Nu finns det dagar då jag tänker på X utan att det gör fullt lika ont längre, och det finns dagar då X inte existerar alls. Jag börjar känna mig fri, fri att leva, fri att älska, fri nog att inse att jag dragit vinstlotten (tack gode gud för att han lämnade mig, han är inte värd min kärlek överhuvudtaget!).

    Du är en fighter!
    Jag kommer följa din blogg och ditt år. Du klarar det!

    KRAM!!!!

    Svar: Fina Li. Du är stark som tagit dig igenom det. Så stark som jag hoppas en dag bli. Nu är jag så himla svag. Jag försöker känna allt. Låta det komma. Känna ut det som psykiatrikern säger. Kan inte se att det kommer komma en dag då jag inte tänker på honom. Mitt problem nu är kanske mest att jag inte ens vill att det ska komma en dag då jag inte tänker på honom. Jag älskar honom för mycket. Jag hoppas att du fortsätter kämpa också. Du är så duktig som tagit dig så här långt. För fy vad tankarna maler. Gnager sönder en inifrån. Stor kram
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 17:47:04
  • Anna C säger:

    Det är nog ingen tröst nu, men han kommer att ångra sig och det nya förhållandet kommer inte att hålla. De kommer att svika varandra. En relation som börjar på det viset är förgiftad.

    Svar: Anna. Jag vill så gärna tro dig. Gud vad jag vill tro dig. För det äter upp mig att han är med henne. Han måste så klart få leva sitt liv som han vill. Men fy vad det gnager i mig. Förstår inte hur de kan bygga en relation på det där. Förstår inte det. Tack för att du bryr dig.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 18:16:33
  • Ida säger:

    ❤

    Svar: Tack och stor kram.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 18:42:37
  • Ida säger:

    ❤

    2013-11-02 | 18:42:40
  • Frida säger:

    En fot framför den andra. Ett steg i taget. En timme i taget. Det som funkar för denna minut. Filmer/musik/ löpning/bad/terapi etc etc. Du kommer att komma ut på andra sidan, inte snabbt, men du kommer att vakna en morgon och din första tanke kommer inte att vara hans namn. Ett steg i taget. Ta till varje livslina du har, andas andas andas. Det finns en framtid jag lovar dig. Men jag vet allt för väl att man inte tror det. Andas. Gråt och skrik och försök för Guds skull att äta och sova. Om du inte kan sova så sök hjälp. Stor stor stor kram till dig.

    Svar: Bästa Frida, jag vet att du har rätt. Kan bara inte känna det nu. Men jag ska göra som du skriver. Ett steg i taget. Andas. Jag har sömntabletter. Annars hade livet varit omöjligt. Tack för dina ord och många kramar.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 19:05:57
  • Sofia säger:

    En dag kommer du vakna upp och må bra, men det är en resa dit. Var ledsen, gråt och finn tröst hos dom som finns vid din sida. Jag blev så berörd av dina inlägg, jag kommer följa dig och peppa dig tills du ser ljuset igen. Han kommer inse vilket misstag han gjort, och du kommer hitta han som älskar dig runt jorden och tillbaka. All kärlek till dig!

    Svar: Tack Sofia. Det är så fantastiskt fint att veta att det finns människor som vill vara med. Som vill peppa. Tack fina du.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 20:54:33
  • Michael säger:

    Det gör otroligt ont att läsa om det du blivit utsatt för. Det är ingen tröst här och nu, men kom ihåg att du är värd bättre än någon som gör så här mot dig. Jag kommer att läsa din blogg och var säker på att du inte går igenom detta ensam. All värme till dig. Kram/Michael

    Svar: Tack Michael. Ensamheten är så fruktansvärd. Nu känns den mer hanterlig. Det är så fint att veta att det finns såna som bryr sig. Tack och stor kram.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 21:09:19
    Bloggadress: http://separation.se/blogg/
  • Pernilla säger:

    Styrkekramar i massor

    Svar: Tack och kram tillbaka.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 23:41:29
  • Julia säger:

    Sänder en massa tankekraft till dig!

    Svar: Tack fina du.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 23:49:48
  • Sofia säger:

    Jag tänker på dig! Blir tårögd när jag läser det du skriver och det är ofattbart attt någon kan göra så som ditt ex gjorde mot dig. När jag själv gick igenom sorg fick jag stor hjälp i form av samtalsterapi. Ta en dag i taget, och även om du inte tycker just nu att du är värd något bättre, så kan jag bara säga att det är du visst! Kämpa på! Massa kramar

    Svar: Det är så himla ofattbart för mig också, hur han kunde göra så här. Förstår inte. Jag ska försöka kämpa. Tack för ditt stöd. Många kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-03 | 00:11:14
  • Erika säger:

    Jag tänker på dig. Läser dina inlägg och får en knut i magen och en ilska inombords över hur en människa kan bedra en annan människa så mycket. Vilket oerhört svek!
    Du är inte ensam i det här, jag bokmärker din blogg nu och ska in och titta varje dag. Även om jag inte lämnar ord efter mig varje dag, så lämnar jag en tanke. En tanke om att du snart kan stå på dina egna ben och resa dig upp ifrån skuggan av hans otroliga svek.

    Kram!

    Svar: Tack Erika. Det hjälper att veta att det finns människor som läser, som vet, som förstår, som bryr sig. Tack fina du.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-03 | 00:53:00
  • Kaffehörnan säger:

    Gud vad hemsk läsning. Finner inte ord vad jag ska säga. Kram

    Svar: Kram tillbaka.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-03 | 01:24:29
    Bloggadress: http://www.kaffehornan.se
  • Erica säger:

    Jag var med om samma sak... Vi skulle gifta oss. Skickade ut save-the-date, 28 juli, till över 100 personer... Veckan efter läser jag en jävla chatt mellan honom och en tjej. Där han berättar allt han vill göra med henne. De har träffats när jag varit iväg. Då han sa att han somnat på soffan eftersom han inte svarade. Att han skulle umgås med gamla kursare... Då var han med henne. Han lämnade mig, umgicks med henne istället.

    Jag förstår precis hur du känner! Gråt och var arg... Fy fan vad arg jag varit! Jag tappade 10 kilo. Åt bara tomater och avokado. Vill du ha någon att prata med så maila! Min mail kan du se... Bara maila och spy av all galla. Jag förstår dig mer än vad du tror. Jag vet vad du går igenom!

    Svar: Erica, det gör ont att veta att du också går igenom samma helvete. För det är verkligen ett helvete. Vi skulle ha gift oss den 12 juli nästa år. Fy fan. Vet inte vad jag ska säga. Hur kan människor göra så här och bara leva vidare? Jag hoppas att du kämpar på och tar dig ut på andra sidan. Hoppas att vi möts där. Kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-03 | 01:42:59
  • Karin säger:

    Jag blev lämnad helt oväntat en morgon 8e augusti 2008. Först var jag ledsen sedan arg sen gjorde jag allt för att visa att jag klarade mig utmärkt utan honom. Jag ansträngde mig för att han skulle få veta hur bra jag hade det utan honom... Tillslut började jag gå på det själv. Jag lyckades intala mig själv att han inte var värd mig... När han 6 mån senare kom krypande tillbaka och ville göra ett nytt försök så hade jag intalat mig allt det där så länge att jag faktiskt lyckades säga nej till honom. Åh vad jag är glad för det i dag. Jag var ju värd någon som älskar mig med hela sitt hjärta! Det tog tid och det var ingen dans på rosor. Jag tänkte ofta på bröllopet jag inte fick och barnen som vi skulle ha. Hela tiden kände jag en stress "tänk om jag inte hittar någon ny" " tänk om jag inte kan bli kär igen"... Efter några år började jag internetdejta och hittade då min nuvarande pojkvän och sambo. I dag är jag så lycklig att det blev som det blev 8e aug 2008. Jag önskar bara att jag hade kunnat få åka tillbaka i tiden och ge mig själv en bamsekram och tala om för mig själv att allt kommer bli bra även om det inte känns så just nu.

    Så jag säger det till dig istället: ha hopp! Det kommer lösa sig tillslut. Låt det ta tid. Det är ok att vara ledsen. Han är inte värd dig. Du är värd någon som är 100ggr bättre än honom!!!

    Bamsekram!

    Svar: Tack för att du delar med dig, Karin. Jag ser vad du skriver. Att du är så glad för att du gick vidare. Att du är lycklig nu. Jag vet att det är rätt och jag är så glad för din skull. Men det sjuka, det helt befängda, är att jag bara kan se: han kom krypande tillbaka efter sex månader. Varför kan jag inte se det som andra ser? Förstår mig inte på mig själv. Är en logisk person egentligen. Rationell. Hur kan hjärnan sluta fungera så? Jag vet ju någonstans att det svek han utsatt mig för, det är ett svek som jag inte bara kan bortse från. Men ändå. Ändå bryter det faktum att jag älskar honom igenom och gör att alla andra känslor försvinner... Förstår inte. Men jag tar med mig dina ord i kampen. Tack snälla du. Stor kram
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-03 | 02:30:03
  • Liis säger:

    Vill ge dig en massa massa kramar. Han är en stor skit men jag förstår dig, bara för att han vänder upp och ner på din värld så stängs intr din kärlek av.hur kan man göra så mot en annan människa och vad säger hans föräldrar och vänner? Stöttar dom dig? Jag önskar så att du snart får må bätttre. Du förtjänat inte denna smärta du får genomlida. Sänder dig enorm styrka och kraft <3

    Svar: Hej Liis. Hans mamma stöttar mig. Först var hon arg. Hon var arg för att han ljög henne rakt upp i ansiktet flera gånger om när hon frågade om han hade träffat någon annan. Nu har hon förlåtit honom, stöttar honom. Men hon försöker vara där för mig också. Det är fint, även om jag nu har kommit till en punkt där jag inser att jag inte vill höra hur det är med honom. För det gör bara ont. Hans vänner, ja du. Utöver ytliga bekanta som utgjorts av partners till mina vänner, är det nästan uteslutande jobbkollegor. Jobbkollegor som han inte låtit mig träffa mer än hastigast. Jag fick inte riktigt komma in i den delen av hans liv. Mer om det senare. Tack för din kommentar fina du.
    Sara

    2013-11-03 | 08:41:43
  • Emelie säger:

    Jag kastas också tillbaka, mindre än ett år är det för mig. Läste genom folks svar och ser att många goda råd redan givits, kan bara hålla med. Men en sak som min mamma sa till mig skulle jag vilja dela med mig av, något som blev en väldigt bra sak att ha i bakhuvudet när det kom till situationer då man kände sig ensam, ville söka sig tillbaka till rövhålet be om förståelse, kärlek och ett nytt försök (inget man är så stolt över i ett starkare ögonblick, men det kommer såna ögonblick då man känner sig så jävla ensam att till och med ett as som den föredetta är skulle vara värd att krypa för) - och det mamma sa var:

    "kanske var det bra att du blev lämnad på det här vedervärdiga viset, inte för att du förtjänar det, men för att hatet kommer hålla dig borta från honom." och det var ju liksom helt riktigt, det är en jävla sorgeprocess att förenas med tanken att det inte finns någon återvändo. Men efter vad han gjorde mot dig så finns det faktiskt ingen återvändo, för man förtjänar inte att leva med oron att det skulle kunna hända igen.

    Det finns inga rätt och fel i hur man hanterar ett sådant här trauma, allt är okej. Men jag tog lite stolthet i att "spela snyggt". Inför vänner och familj så skrek jag könsord, baktalade honom, grät och ältande. Men jag visade inget för honom. Han förtjänade ingenting, inte ens mitt hat. Lättare sagt än gjort, men såhär efteråt känns det som en seger, även om jag fortfarande drömmer om att leverera en saftig pungspark en dag.

    Fortsätt skriv, gråt, älta och var arg. Det kommer en dag som plötsligt känns lite mer okej, och sen en till, och en till. Och plötsligt så var det ett helt år sedan och du har växt dig starkare än du någonsin trodde var möjligt. Stor kram!

    Svar: Tack Emelie för din kommentar. Jag bär med mig det din mamma sa. Jag har också satt stolthet i att aldrig sjunka till hans nivå. Men jag måste nån dag berätta för honom vad han gjort mot mig. Just nu lever han sitt jäkla liv som om inget hänt. Nån dag ska jag säga ett sanningens ord till honom. Nån dag när jag kan stå för det. Vi får se när det blir. Kram bästa du.
    Sara

    2013-11-03 | 09:59:37
    Bloggadress: http://emeliestefansson.blogspot.com
  • agnes säger:

    hej finaste medsyster.
    läser dina ord och får ont i hela kroppen, kan inte ens föreställa mig hur jävla vidrigt ont det måste göra.
    men du är inte ensam! du är inte ensam. glöm inte det.

    Svar: Åh, känslan av ensamhet kryper sig på ändå. Jag orkar inte med dessa tankar. Tack för din kommentar. Medsyster. Det är fantastiskt fint. Tack.
    Sara

    2013-11-03 | 11:23:40
  • Therese säger:

    Fy fan på ren svenska.. Sitter och läser med en klump i magen o halsen. Stackars människa! Ingen ska behöva bli behandlad som du blivit behandlad. Ingen!
    Tillåt dig själv att vara arg, ledsen, besviken, sårad, förbannad och uppgiven. Tids nog orkar du ta tag i livet och då kära du, kom ihåg att den bästa hämnden du kan ge är att resa dig upp med huvudet högt och gå vidare med ditt liv. Stora kramar från mig!

    Svar: Tack Therese. Stor kram.
    Sara

    2013-11-03 | 11:25:25
    Bloggadress: http://tezzybump.blogg.se
  • Julia säger:

    Hej vännen. Jag vill skriva det fast jag inte känner dig. Men när jag läser det du skriver kastas jag tillbaka till den tid mitt eget hjärta var brustet. Det gör ont, och man känner sig lost. Vem är man utan den där mannen som man planerat sin framtid med? Vad tycker man själv om osv. Mitt bästa tips till dig är att söka hjälp. Det är så fruktansvärt skönt att få prata med någon utomstående, någon som bara kan lyssna och hjälpa en att sätta ord på ens känslor och sedan hjälpa en att titta över alla pusselbitar i ens liv. Att få alltid på plats igen. Och man kan hitta mål att jobba mot under sitt år för återhämtning. Det fungerade iaf för mig när min värld rasade samman.

    Sen vill jag också säga något som jag hoppas kan sporra dig.
    Du är fortfarande ung. Vägen till ditt mål i livet hade du utstakat för dig. Den vägen tog nu slut, men det finns många andra vägar man kan gå för att nå dit. Det kan bara vara svårt att ta första steget på den nya vägen.

    Jag kommer följa ditt år och önskar dig lycka till. Jag vet att du kommer fixa det, för det finns bara ett alternativ.

    Styrkekramar från en nätvän.

    Svar: Tack Julia. Jag har sökt hjälp. Alla möjliga sorters. Hade dött på riktigt annars. Det är så fruktansvärt svårt att hitta en ny väg. Så oerhört jäkla svårt. Du är stark som tog dig vidare trots det onda som ett krossat hjärta innebär. Kramar
    Sara

    2013-11-03 | 20:34:34
  • Sara säger:

    Fortsätt kämpa! Stor kram

    2013-11-03 | 22:23:22
  • Teddy säger:

    Du fina människa som skriver så makalöst vackert.
    Det gör ont i min själ av dina inlägg som är så fulla av sorg och kan själv relatera till förlorad kärlek.
    Sanna mina ord när jag säger det här.
    Han kommer komma krypandes tillbaka till dig men då kommer du för länge sedan ha stängt den dörren.
    Sveket och lögnerna han utsatt dig för kommer att ha gjort dig starkare än starkast.
    Och du KOMMER överleva och leva vidare.
    Just nu har han en substitut för det han hade innan, därför flyttar han även in hos den där andra kvinnan.
    Och vad är det för en hemsk människa som snor åt sig någon annan som inte tillhör henne?
    De är båda vidriga om jag får säga så, som har klampat in på din privata sfär och levt under ditt tak. Använt dina saker och och ätit din mat.
    Tillåt dig att sörja men att en gräns.
    Det är okey att ta ett steg fram och två tillbaka men kämpa dig alltid alltid fram.

    Bra saker sker sakta min vän.
    Du KOMMER FIXA DET HÄR!!!!!
    Jag lovar.
    Skickar en stor kram till dig.

    Svar: Tack snälla du. Det jobbiga är att när jag läser din kommentar spärras ögonen upp när jag läser att han kommer komma tillbaka. Åh, att det är det enda som hjärnan kan producera nu. Varför? Om du bara visste hur deras intrång har gnagt i mig. Det har känts som att de tog alla mina minnen också. Allt det som var fint. Som att jag inte har något kvar. Stor kram
    Sara

    2013-11-04 | 09:19:09
    Bloggadress: http://caitlin.blogg.se
  • Maria säger:

    Mängder med styrkekramar till dig. Att något så hemskt, så ofattbart kan hända...att någon du älskade svek dig så grymt. All styrka åt dig. Låt inte dina vänner försvinna för långt bort, håll dem nära, kräv kramar.
    Stor kram

    Svar: Tack Maria. Jag måste börja se bättre till mina vänner. Jag bär med mig det. Tack. Kramar
    Sara

    2013-11-05 | 15:50:47
  • Anna säger:

    Man blir både arg och ledsen när man läser vad du varit med om. Det går inte att förstå hur en männsklig varelse kan bete sig så hjärtlös mot någon. Det hjälper inte dig just nu - jag vet.
    Några stärkande små frön som du kan bära med dig när du bäst behöver dem:

    Du är värld bara det bästa som livet har att ge. En människa som inte är ärlig och uppriktig med dig - är ingen person du behöver i ditt liv.

    Verkligheten hinner förr eller senare ifatt personer som gör andra illa. Försök glädjas åt att ni inte skaffat barn, då hade ännu ett litet hjärta krossats.

    Om en människa är hjärtlös, lögnaktigt och manipulerar, kan han vara det mot vem som helst. Det kommer hända igen, tro mig jag vet. Det sitter i hans personlighet och han kommer göra det igen mot någon annan.
    Hur förnuftig du än försöker vara så kommer det ta tid att komma vidare. Låt det få ta den tiden, men sätt gränser för vad du tillåter dig själv tänka. Att förlåta och försöka förstå honom hjälper inte. Det är som att söka förståelse hos sig egen bödel.
    Ge dig själv positiv energi varje dag genom att inte ge honom mer utrymme i ditt liv!
    All lycka till dig!

    Svar: Tack Anna. Jag vet att det är själviskt, men en del av mig önskar så att vi hade haft just ett barn. För då hade den lilla varelsen varit den jag kunnat leva för. Nu är det bara mig själv. Och när allt gör så ont, då ser jag inget värde i det. Stor kram
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-07 | 22:30:03
  • Sara säger:

    Men vilket svin han är! Förstår inte hur den nya tjejen kan vilja vara med honom, jag skulle aldrig kunna lita på någon som kan bete sig så vidrigt mot någon människa. Trots att du säkert omöjligen kan se det nu var det väl ändå bra att du blev av med den här mannen och att visade sitt riktiga jag. En så hjärtlös människa vill man ju inte dela sitt liv med.

    Jag blev själv dumpad rätt hastigt och oväntat i maj 2012. Klarade mig dock ifrån otrohet vad jag vet men kommer ihåg hur otroligt jobbigt det var även utan det så kan bara tänka mig hur förjävligt det måste vara att bli så sviken. Jag var verkligen förkrossad den första tiden och trodde jag aldrig skulle kunna bli lycklig igen om jag inte fick vara med honom igen. men tänk det kunde jag! Nu är jag tillsammans med en ny kille som passar mig mycket bättre. Livet går vidare men det tar tid.

    Något jag tror är viktigt är möta tanken på att det inte kommer bli ni igen för det kommer det till 99% inte att bli. Även om han skulle vilja igen så skulle du nog begå ett stort misstag om du gick tillbaka nu när han visat vad han är kapabel till. Det är den hårda sanningen.

    Det kommer bli bättre! Det kan till och med jag som inte ens vet vem du är lova!

    Svar: ❤
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-12 | 15:39:09
  • Caroline säger:

    hej!

    jag läste om din blogg på bloggkommentatorerna. och nu sitter jag med smak av frukostens kaffe i munnen och en orolig smärta i bröstet. usch, vännen... jag har bara läst tre inlägg men måste pausa nu, läsa vidare sedan. din smärta känns i vartenda ord. jag sänder styrketankar till dig. det går över, dimman, smärtan och utanförskapet. vi människor är skapta så, att kunna komma över, försonas med det hemska som hände en och gå vidare mot ljusare tider. känns nog inte så nu för dig. jag tror att tusentals människor läser, känner och sörjer med dig.

    styrketankar och värme till dig.

    2013-12-03 | 09:14:22
    Bloggadress: http://goforcharm.blogspot.com
  • [Sarah] säger:

    dålig tröst kanske, men otrohet och svek drabbade mig. ett år räcker inte riktigt utan jag säger snarare två år. två år av gråt och tryck i bröstet.. men sen. för det kommer alltid ett sen. ändrades allt!
    jag träffade en annan kille, kände saker jag inte alls känt (kärlek kommer i nya former) han kunde jag lita på, ha roligt ihop med... och nu är vi gifta. Så på nått sätt var allt elände mitt ex gav mig värt de för livet jag fick sen.

    Styrka mod och en ny syn på människor. det får du nu. men de går över, jag LOVAR dig. de går över.

    2013-12-03 | 14:52:12
    Bloggadress: http://sarahlinnealarsson.blogg.se/
  • emma säger:

    <3

    2013-12-04 | 20:17:54
  • Anna säger:

    Fina du! Jag känner med dig. Kan verkligen sätta mig in i din situation. Jag vet hur det är att vara så känslomässigt nedbruten så man kan inte känna någonting, men samtidigt kan man känna allt. När jag läser din blogg blir jag arg och ledsen på samma gång och jag blir förundrad över vad människor gör mot varandra. Jag skulle aldrig för mig liv kunna såra någon annan på det sättet. ALDRIG! Det enda jag kan säga till dig nu är att det kommer bli bättre! För varje dag som går så blir det pytte lite bättre. Även om det inte känns så nu. Ta hand om dig! Massa Kramar

    Svar: Så sent svar men: Tack Anna. <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-04 | 20:38:37
  • Linnéa Johagen säger:

    Jag mår så illa när jag läser det här. Alltså på riktigt fysiskt illa i kroppen av att läsa detta. Kan inte ens föreställa mig. Blir livrädd för alla män när jag läser detta.

    Vet inte riktigt vad jag ska säga mer än att du skriver fantastiskt och att du en dag kommer hitta den riktiga riktiga kärleken. Det är jag fan i mig femhundrasjuttio procent jävla bombsäker på.

    Svar: Jag mår också illa bara tanken nuddar där. Bra att ha skrivit ut det. Då gnager det inte på samma sätt efteråt.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-09 | 16:26:13
    Bloggadress: http://livelearnlove.devote.se
  • Anonym säger:

    Jag hittade din blogg nu. Var precis med om samma sak den 28/11 2013, ett datum som jag hatar. då hela min värld rasade och jag stod ensam kvar. Min pojkvän hade haft en annan bakom min rygg i ett år. Och jag var så jävla naiv. Fick skumma meddelanden på fb om att hon skulle också vara tillsammans med H. Jag frågade han och han blev skogstokig skrek, grät, blev arg. Inte skulle han vara otrogen. Månaderna gick och fick då ett meddelande till och valde att lyssna. Och fyfan ibland önskar jag att jag inte lyssnade. Men den dagen försvann han ur mitt liv, han kunde inte ens säga förlåt. Har inte sett kräket än men är fortfarande ledsen, kanske inte som förut men ändåz. Tack för grym blogg ❤️

    2014-09-01 | 02:19:03
  • Lilly säger:

    Hittade nyss din blogg. Känner igen mig i varenda ord, även om historierna skiljer sig åt. Var tillsammans i 3 år, hela min studenttid. Misstänkte att han kände saker för min bästa vän, var paranoid, anklagande. Och så smäller bomben att de är kära och vill vara tillsammans. Anklagar mig för att inte önska de två att få vara lyckliga. Säger att jag är en hemsk människa som inte vill se honom lycklig. Och min bästa vän väljer honom. Det förbannade jävla aset som gjort mig så illa och hon som skulle vara mitt stöd väljer honom. Hur fan överlever man något sånt?

    2015-02-15 | 15:47:09
  • Ellinor säger:

    Herregud aj orden träffar rakt in i hjärtat. Känner igen mig i så mycket. Känns som så många tjejer inklusive mig själv har liknande upplevelser. Så JÄVLIGT fega män, rädda små skitstövlar, att gå och säga att man älskar någon samtidigt som man gör så, att planera ett liv samtidigt som man gör så är så fruktansvärt så gör man bara inte och ändå har de här männen mage att göra så. Och hon som han bedrar dig med är inte mycket bättre, att ha så lite respekt för en annan kvinna att man går in i hennes hem och gör så med hennes kille. Nä fyfan. Förlåt. Blir bara så jävla arg.

    2021-03-03 | 10:45:33
Kommentera inlägget här: