Dag 31 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Återerövra
Jag associerar allt med honom. Allt, allt, allt. En dag för några veckor sen satt jag och min morbror och åt lunch. I Kulturhuset satt vi, med utsikt över hela Sergels torg. Såg människor passera, såg människor mötas, såg hur livet gick vidare därute i verkligheten. Plötsligt kör en polisbuss in i mitt synfält. De är ju där jämt, så jag borde inte ha blivit förvånad. Borde inte ha fått en klump i magen. Men det fick jag. Varje gång jag ser en polis, en polisbil, hör en nyhet på TV:n som innefattar polisen, vilket är nästan alla, får jag en massiv klump i magen. När ska det försvinna? När ska sådant som jag associerar med honom sluta göra så vedervärdigt ont? Sluta skapa berg av ångest i min kropp? Jag har just nu ingen kontroll över ångesten. Men jag vet att även om den påverkar mig, får mig att känna saker, måste jag försöka att inte låta den göra att jag undviker saker som jag vill göra, saker som jag förut tyckte om att göra.
För en tid sen var jag och världens finaste vän i lägenheten. Lägenheten som jag numera äger, men som jag fortfarande inte klarar att bo själv i. Vi drack te och funderade över vad jag skulle hänga på väggarna. Vad jag skulle hänga upp för att göra lägenheten till min. För att göra den fin.
Det finns redan en massa saker där. Tavlor, ljuslyktor och filtar vi har köpt tillsammans. Dubbeltäcket som jag fått av min farmor och farfar och som vi spenderat många nätter under. Sängen som vi provade ut särskilt till oss. En byrå och en matta vi köpte i somras. Alla de här sakerna. Alla de här sakerna associerar jag med honom. Får mig att tänka på honom. Minnas. Sakna något så fruktansvärt. Vissa säger till mig – kasta skiten. Men jag har inte råd att kasta allt och köpa nytt. Och dessutom sa min morbror en sak till mig den där dagen när vi satt och åt med utsikt över Sergels torg. Polisbussen kom. Ut hoppade kvinnliga poliser med ett utseende som gjorde att det mycket väl kunde ha varit hon som stod därnere. Den där klumpen i magen blev gigantisk. Instinktivt tänkte jag att jag aldrig mer skulle sätta min fot på det där torget. Min morbror sa: "Du kan inte gå runt hela livet och undvika allt som har med honom att göra. Alla saker som du associerar med honom. Alla platser där han kan vara. Du måste vara drottning i ditt liv. Återerövra platserna. Återerövra sakerna. Flytta in i lägenheten och gör den till din. Den var er, och minnena av honom finns där, låt dem vara där, men låt dem inte påverka dig, låt dem inte begränsa dig och ditt liv." Jag måste ta till mig det. Vissa saker är för smärtsamma. Vissa saker klarar jag inte av. Vill inte titta på foton av oss. Vill inte läsa de kärleksbrev han en gång skrivit till mig. Vill inte laga hans favoritmat. Vill inte ha på mig den t-shirt som ligger i min garderob och som en gång var hans. Men jag kan återerövra det som en gång också var mitt. Jag kan återerövra mitt liv. Jag måste återerövra mitt liv. Jag måste det. Även om det nästan känns omöjligt. Jag måste bara klara det. Det finns ingen annan väg att gå.
