Dag 4
Kategori: Allmänt
Panik och illamående
Jag vet att jag inte bestämmer över hans liv. Att han måste få leva som han vill. Med vem han vill. Hur han vill. Jag vet att jag inte är mer än en tillfällig besökare i hans liv. Även om jag vet är det som att mitt undermedvetna inte förstår. Inte kan greppa att han är borta. Drömde i natt att han var där. Drömde att hans hand var i min. Jag vaknar och allt kommer över mig. Den där verkligheten. Den verklighet där han håller någon annans hand. Håller om någon annan på nätterna. Kysser någon annan. Och det gör mig illamående. Att han som var min, han som var den jag skulle gifta mig med, han som skulle bli pappan till mina barn, han som jag skulle dela hela livet med, nu väljer att leva med någon annan. Fy fan, det gör så jävla ont. Ondare än vad man kan föreställa sig. Jag får fysiskt ont i bröstet och andetagen vägrar gå ner i lungorna. Stannar i halsgropen. Hur kan han älska någon annan när jag älskar honom så här? Hur kan jag älska någon som behandlat mig vidrigare än vad jag någonsin trodde att jag skulle bli behandlad? Hur kan jag älska någon som har ljugit mig rakt upp i ansiktet? Som har ljugit och sagt att han älskar mig samtidigt som han inleder en relation med en annan kvinna? Som har hållit om mig på natten och när jag somnat skickat sms om sin kärlek till någon annan? Jag vet inte varför, men jag vet att jag älskar honom så att det känns som att jag ska gå sönder. Efter New York-resan där vi tittade på vigselringar, efter lägenhetsköpet och efter att vi gått runt i kyrkan vi skulle gifta oss i, var jag så kär. Kär i den underbara människa jag trodde att han var. Pirrig. Efter nio år tillsammans var jag pirrig och förälskad. Och samtidigt planerade han att lämna mig. Kände inte längre för mig. Men han sa ingenting. Sa ingenting förrän det var för sent. Sa ingenting förrän han redan hade blivit förälskad i någon annan. Och inte ens då berättade han hela sanningen. Hur kunde han göra så mot mig?
Stöd
Hundratals gånger. Hundratals gånger har jag har berättat för människor i min omgivning vad som hänt. Frågat dem hur det kunde bli så här. Berättat om allt vi gjort de senaste månaderna. Spytt ut mina känslor om och om igen. Gråtit i telefonen och tryckt den så hårt mot kinden att jag fått små sår där. Hur mycket jag än ältar, hur förstående min omgivning än är, hur mycket de än försöker ge mig svar, försöker hjälpa mig på olika sätt, så är det som att något i min hjärna inte förstår. Förstår inte att det är slut. Förstår inte att det inte ska vara vi. Förstår inte hur det någonsin ska kunna kännas bättre.
Igår var jag i en djupare svacka än vanligt. Mardrömmarna jagade mig hela natten och fastän jag vaknade och gick upp, förföljde de mig. Lät mig inte vara i fred. Om och om igen hörde jag hans röst: ”Jag väljer henne. Du betyder ingenting för mig.” Paniken sköljde över mig. Jag gick in på Elaines blogg. Försökte se ljuset, känna värmen, få mig själv att inse att jag en dag kommer att må bättre. Jag har läst hennes blogg länge, men har de senaste veckorna inte riktigt klarat av det. Jag vill vara glad för andras lycka, för andras glädje, men det har på något sätt gjort mer ont i mig då. Jag vill inte vara en sån som inte kan glädjas med andra. Jag vill kunna glädjas med dem. Jag gick in på hennes blogg men jag kunde inte mota bort tårarna. Tårarna och paniken. Lämnade då en kommentar där. Jag kände mig som ensammast i hela världen och känslan var outhärdlig. På något sätt kändes det bra att dela med sig. Ensamheten blev lite mindre påtaglig då. Elaine skrev ett svar till mig. Förstår inte att hon tog sig tid att skriva ett svar. Kan inte förstå att det finns människor därute som bryr sig så. Som tar sig tid att hjälpa även en främling. Hon skrev ett svar som ger en strimma ljus. En strimma hopp. Även om jag ofta inte kan värja mig mot ångesten, måste jag tänka på att det finns människor därute som bryr sig. Fantastiska människor, både i min närhet och långt därute i världen, som faktiskt bryr sig på riktigt. Även om den som var min person, den som jag trodde brydde sig mest, inte bryr sig längre, finns det andra som tar sig tid, öppnar sina hjärtan och skickar moln av omtanke som jag försöker ta till mig. Tack till alla er. Tack till Elaine som gav mig möjlighet att se att det finns så många som bryr sig, tack till alla er som kommenterat, tack till alla er som läst min berättelse. Ni kan inte förstå hur mycket det betyder för mig. Jag känner mig så fruktansvärt trasig inombords men den värme som finns därute måste till slut även hitta in i mig, hitta in och långsamt laga det som gått sönder. Nu kämpar vi vidare. Tack för att ni är med mig. Jag vill så gärna svara på alla kommentarer. Men även om jag inte gör det ska ni veta att jag tänker på er alla. Värdesätter alla så högt, så högt. Alla som talar om att de bryr sig, alla som skriver att de skickar styrka och kärlek. Alla som vågar berätta sin historia och delar med sig av sina innersta känslor. Från djupet av mitt hjärta – tack.
Nu finns det inget annat. Jag måste klara det. Vi måste klara det.
