Dag 5 Fortsättning
Kategori: Allmänt
De förbannade sms:en
De förbannade sms:en som jag önskar att jag kunde radera ur min hjärna. Som jag önskar att jag aldrig sett. Åh, varför, varför, varför, varför, varför var jag tvungen att läsa dem? Räckte det inte att veta att han hade träffat någon, bedragit mig och nu var med henne? Varför plågade jag mig själv så? Det var tusentals sms. Tusentals.
Med små, korta andetag med några sekunders mellanrum bläddrade jag mig igenom dem. En efter ett. Vissa saker gjorde så ont så jag var tvungen att blunda. Vända bort huvudet och försöka hitta kraften att fortsätta andas. Anstränga mig för att inte bara lägga mig ner och dö där och då. Jag skummade det mesta. Men det riktigt vedervärdiga, det fastnade ändå. Det etsade sig fast i min hjärna som klister. När plast smälter fast i något, då går det ibland inte att dra bort utan att rycka med sig även underlaget. Jag försöker få bort de fastetsade orden ur min hjärna men ju mer jag drar och sliter, ju mer av mig själv drar jag bort och ju ondare gör det.
Den dagen när jag fick upp sms:en på datorn satt jag hemma hos hans mamma. Hon har varit ett stort stöd. Lyssnat och delat med sig av sina erfarenheter. Givetvis har hon även varit där för sin son, men samtidigt kunnat hjälpa mig i svåra stunder. Jag satt och skrev på ett brev till honom. Ett kärleksbrev. Tårarna rann och jag började planlöst trycka mig runt på skrivbordet. Ville hitta spår av honom. Ville hitta något som skulle göra att jag förstod. Det finns tydligen en meddelande-funktion på macbooks. Som används när man kopplat sin mobil till datorn. Den råkade jag trycka på. Först förstod jag inte vad det var. Sen såg jag att det var hans sms. Det låter kanske som en efterhandskonstruktion men jag tänkte att jag inte ens skulle titta på dem. Men fastän det kändes så fruktansvärt fel, så integritetskränkande, ville jag så gärna trycka upp sms:en han hade skickat till en kollega. Den kollega han sagt till mig att han hade pratat med den kvällen han kom hem och sa att det var slut. Jag ville förstå vad de pratat om som gjorde att han beslutat sig för att vi inte ens skulle försöka, när inget i hans handlande eller hans sätt att vara mot mig ens hade antytt sådana känslor. Jag var ju helt säker på att han älskade mig mer än någonsin. (Så här i efterhand vet jag ju att han inte pratat med kollegan, utan varit med henne.)
Helt plötsligt ploppar det upp ett meddelande med en massa hjärtan högst upp i meddelandelistan. Från en X. Jag trodde att X var en av hans kollegor. Förstod först ingenting men när jag klickade upp meddelandeslingan såg jag fler hjärtan och uttryck som ”jag saknar dig”. Där, där brast det. Magen vändes ut och in och jag skrek. Skrek rakt ut.
Hans lillebror som också var hemma kom springande. Hans mamma kom springande. Jag gav datorn till hans lillebror och stammade fram att han var tvungen att kolla, kolla vad det var. Innerst inne visste jag. Innerst inne visste jag hela tiden. Men jag ville inte tro det. Kunde inte tro det, trots att bevisen stirrade mig rakt i ansiktet. Hans lillebror skrollade genom sms:en och bekräftade allt. Ungefär två veckor innan han lämnade mig hade deras relation inletts enligt sms:en. Jag hade blivit grundlurad. Grundlurad och bedragen.
Smutsig. Jag kände mig så oerhört smutsig. Fastän det var hans handlingar, hans agerande, fick han mig att känna mig så fruktansvärt smutsig. Som att det vi en gång hade delat också var smutsigt. Som att han hade förstört, inte bara här och nu, utan även det som en gång varit; vår historia, vår kärlek.
Förutom det jag redan har berättat, att hon skrivit att hon tyckte att det var stökigt att jag hade nycklar till lägenheten, och var orolig att jag kunde komma oanmäld, fick jag miljoner andra vedervärdiga saker uppmålade för mig.
Jag vet att jag redan har skrivit att hon skickat bilder på sina nakna bröst till honom. När jag såg bilden komma upp blundade jag. Hårt. Men aldrig har en bild fastnat så i mitt minne. Jag har något som lite liknar ett fotografiskt minne och fy, fy vad jag hatar det nu. Får inte bort den jäkla bilden ur huvudet. Får inte bort den.
Det fanns bilder på honom från vår New York-resa. Bilder som jag tagit. Där han ser förälskad ut. Förälskad i mig. Det fanns bilder på hennes hund inlindad i min fina filt, liggandes på mitt fårskinn i vårt vardagsrum, där hon skrev att hon saknade honom och undrade när han skulle komma hem.
Efter att de hade haft sex i hennes lägenhet skickade hon ett sms där hon frågade honom hur det var att ha sex med henne jämfört med mig. Han svarade att det kändes lite fel, men samtidigt helt fantastiskt. Att han hade fått hjärtklappning. Att det var mer hårdhänt som han älskade men inte fått utlopp för tidigare. Inte fått utlopp för med mig. Jag förstår inte hur de kunde diskutera det. Jag kanske är pryd eller väldigt privat, men jag förstår inte varför de var tvungna att dra in det han och jag en gång delat, i deras förhållande. Usch, jag förstår verkligen inte. Och det gör så obarmhärtigt ont.
Därefter följde diverse genomgångar av sex de hade haft eller planerade att ha. Sättet de skulle göra det på. Jag klarade inte att läsa det. Det gjorde jag faktiskt inte. Tackar Gud för det nu.
Sedan kunde jag följa hur deras relation utvecklades till något mer, till kärlek. Kunde se hur han tog bilder på mat han handlat till dem. Sms där han frågade om hon gillade olika maträtter. Enbart såna maträtter jag hade lärt honom laga. Sms där hon frågar om han tagit med matlåda till henne. Mina matlådor. Sms där han bedyrar sin kärlek för henne. Sms med bilder på kärlekslappar de lämnat åt varandra. Som han brukade göra åt mig. Sms där han kallade henne för sin ängel. Jag var hans ängel. Han sa det hela tiden. ”Min ängel”. På några veckor blev hon hans ängel. Jag blev ingenting. Raderades. Förintades. Smulades sönder och samman.
Jag såg sms där han skickar vår låt till henne, ”Utan dina andetag”. Sms där han skickar andra låtar, låtar som vi brukade lyssna på och dansa till, till henne. Sms där de skriver till varandra hur en särskild låt definierar deras känslor. ”Lips of an angel”. Den låten går ut på att en man ligger i sängen bredvid sin flickvän, men tänker hela tiden på någon annan. Önskar att han var med någon annan. Önskar att han fick kyssa någon annan. En ängels läppar. Där och då blev hon hans ängel. Det gör så ont. Jag skriver det hela tiden, jag vet det. Men det gör verkligen så ofattbart ont. Sliter i bröstet. Varför låter jag honom påverka mig så här? Varför låter jag honom göra mig så här illa? Jo, för att vara hans ängel var det enda som gav mitt liv mening. Mitt liv har ingen mening längre. Fan. Hur ska jag kunna finna något annat att leva för när det enda som betyder något är hans kärlek?
Hans mamma ringde direkt upp honom. Lämnade ett argt meddelande om att han var tvungen att strunta i sin skjuttävling och ringa upp omedelbart. Det gjorde han inte. Sen ringde hon henne. Hennes nummer fanns ju också på datorn. Hon lämnade ett meddelande där hon sa att hon inte fick sätta sin fot i min lägenhet mer. Att hon inte fick ta varken sina hundar eller katter dit. Hon var fly förbannad. Det var skönt. För jag bara skakade. Skakade och mådde illa. Koncentrerade mig på att andas. På att överleva.
Jag har överlevt. Jag lever här och nu. Andas och känner min kropp pumpa runt blodet i kroppen. Fasiken va bra jag är. Jag överlevde och vad som än händer, så måste jag fortsätta överleva. Det måste jag bara. Tack för att ni är med mig. Just nu, är ni min räddning. Från djupet av mitt hjärta, tack.
