trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 5 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Utnyttjad och äcklad

Dagen innan han åkte hem till henne för att ha sex var han lite konstig. Vi hade varit hos mina föräldrar och sovit över. Åkte hem och stannade och handlade mat på vägen hem. Handlade för hela veckan. Jag märkte att han verkade trött. Vi satte på musik, spelade ”Utan dina andetag” om och om igen. Jag masserade honom. Sen duschade vi tillsammans. Han måste ha tänkt på henne då. Dagen innan han hade planerat att åka hem till henne, ha sex med henne, tog han initiativ till att vara med mig. Där i duschen. Jag kommer ihåg att han inte tittade mig i ögonen. Då lade jag ingen vikt vid det. Men nu, nu förstår jag. Illamåendet väller över mig igen. Hur kunde han göra så? Världens finaste människa, min person, har sex med mig, blundar och tänker på någon annan. Tänker på vad han redan planerat göra dagen efter. Jag blir äcklad. Fy fan vad jag blir äcklad. Jag tycker att bara det här borde räcka. Borde räcka för att jag aldrig mer ska vilja se fanskapet igen. Men hjärtat förstår inte. Hjärtat förstår inte det uppenbara. Han har betett sig vidrigt. Utnyttjat mig och min tillit. Min lojalitet. Men hjärtat förstår inte. Jag älskar honom mer än någonsin. Vad är det för fel på mig?

Kommentarer

  • Hannah säger:

    När jag satt i precis din situation sa min bästa vän att "Beslut kommer när beslut skall tas". Det spelar inte någon roll att du "vet" hur och vad du borde känna. Att du vet att han betett sig som en idiot. Du älskar honom än så länge och du är inte redo att släppa taget ännu!

    Helt och fullt tror jag att det är just detta du går igenom nu som gör att du kommer vara så mycket starkare än ditt ex och som kommer att göra att du sakta men säkert går vidare och läker ordentligt. Man kan inte skyffla 9 år under mattan, tids nog kommer det ikapp ditt ex också och då kommer det göra riktigt ont. Då har du bearbetat separationen, blivit stark och känner dig säkert ganska klar med det som varit. Terapi är oändligt hjälpsamt om man känner att man ältar länge och absolut inte kommer vidare på något sätt men annars är just ältandet hela hjälpen. För det är inte förrän man gått igenom situationen 100 gånger som man accepterar fakta. Och när man accepterar situationen börjar läkningen...

    Kram på dig! Vi finns här!!!

    Svar: Tack Hannah. Jag går och pratar med professionella. Men ibland gör det ju så ont så det spelar ingen roll vad man gör. Jag hoppas att han en dag inser vad han gjort. Men jag önskar ju också mest att han vill älska mig igen. Det är inte kul att bära runt hela tiden. Hela tiden. Stor kram.
    Sara

    2013-11-04 | 16:28:15
  • Frida säger:

    Det är ett otroligt respektlöst sätt han avslutar hela er historia på. Det är bara sig själv/ sin egen panik och ångest han klarar av att hantera. Han ger dig hugget, och sen inget. Det betyder ju att det blir sjutton resor svårare för dig att förstå, att acceptera, att hantera. Hur skulle ditt hjärta kunna förstå? Du fick ju inga svar!? Ett fanskap till fegis är vad han är i mina ögon. Du kommer att få det tufft att acceptera men du kommer att bli klar. Terapi är guld. Terapi via vårdcentralen är både billigt och bra. Ge dig själv det. Vad är det för sömntabletter du har? Prata med din läkare så att du får rätt sort. Sök hjälp. Finns ingen anledning att försöka vara stark ensam. Kram till dig

    Svar: Jag har sökt hjälp. Skulle dött annars... Fasiken, va tufft det är. Så tufft. Om han pratat med mig tidigare. Flera månader tidigare. Då hade vi haft en chans. Då hade jag känt om det var dåligt. Nu har han lyckats få mig att älska honom mer än någonsin. Jag var så högt upp man kan komma... Kramar
    Sara

    2013-11-04 | 17:51:45
  • C säger:

    Det är inget fel på dig. Jag tänkte exakt likadant! Så förbannad, äcklad osv men ville inget hellre än att han skulle komma tillbaka, krypandes och be på sina bara knän. Men visste också att om det skulle hända så skulle jag aldrig nånsin mer lita på honom. Ändå ville jag ha honom mer än nånting.
    Vi tänker inte rationellt i de där stunderna. Och det tar tid! Först nu, ca8 månader senare känner jag inte längre att jag vill ha honom.
    Du orkar dig genom det här, det är jag säker på!

    Svar: Kan inte hjärtat förlåta då... Jag vill tro det. Men det spelar ju ingen roll. Han vill vara med någon annan. Och det gör så fruktansvärt ont.
    Sara

    2013-11-04 | 18:00:49
  • Anna säger:

    Att läsa dina texter är som att slängas tillbaka ett år i mitt eget liv. Efter åtta år, i ny lägenhet i ny stad. Med varsin ny examen, han polis, valde han att avsluta det jag trodde skulle vara för alltid.

    Nu har det gått ett år. Visst gör det fortfarande ont. Kommer aldrig glömma det sveket.

    Samtidigt har jag valt, som du, att jag vill bygga upp mig själv. Starkare än någonsin ska jag bli. Sakta provar jag mig fram, testar nya saker, utmanar mig själv fast jag inte riktigt vågar. Lär känna nya människor, klarar av saker helt själv. Fattar beslut helt själv. Vågar sakta men säkert skratta igen och stundtals känna den där inre glädjen, som jag trodde jag endast kunde känna tillsammans med honom.. Jag känner hur jag blir starkare hur jag formar om mig själv till den personen jag kommer vara hädanefter.

    Det kommer vara skit stundtals. Låt det vara det och klättra/dra/kravla dig lite högre upp än sist. Omge dig med människor du litar på, med människor som fyller dig med energi. Gör roliga, oväntade saker även om du inte är jätte sugen för stunden. Hitta glädjen, den finns där!

    Heja dig!

    Svar: Jag vet att jag måste bygga upp mig själv. Annars dör jag. Men jag vill inte leva hela livet utan honom. Det gör för ont. Du är stark som har klarat dig. Så bra jobbat.
    Sara

    2013-11-04 | 18:29:26
  • Michael säger:

    Det är bra att du kan känna ilska. Det kommer att vara berg och dalbana för dig en tid framåt nu. Så är det när vi håller på att läkas. Det är helt normalt att både känna sig äcklad och samtidigt saknad. Det är minnena du saknar och idealbilden du hade av honom. Du är inte ensam. Kram Michael

    Svar: När jag kan känna riktig ordentlig ilska. Då berättar jag för er. Stor kram
    Sara

    2013-11-04 | 18:41:57
    Bloggadress: http://separation.se/blogg/
  • Jessica säger:

    Hej.
    Jag hittade hit häromdagen och jag är fast. Jag kommer att skriva lite nu, och du kommer förmodligen inte gilla allt, men efter att ha läst dina texter så väller minnerna fram.

    För 5 år sedan ganska precis förstörde jag mitt dåvarande förhållande. Jag hade en kille som älskade mig, jag älskade honom , vi planerade ett liv tillsammans. Vi hade varit tillsammans i lite över ett år, när han mer och mer gick in i sitt jobb. Det enda han gjorde var att jobba. När han kom hem från jobbet jobbade han, när vi var på semester jobbade han, och jag kände mig flera gånger som ett litet barn som ville ha uppmärksamhet från sin pappa - typ. Det kanske låter konstigt, men du kanske fattar vad jag menar.

    Det fanns en kille på mitt jobb som flirtade otroligt mycket med mig, och jag sög åt mig av varje blick han gav mig, men jag hade lovat mig själv att aldrig "göra nåt".

    Det löftet bröt jag en natt, på en fest. Vi hånglade. Hett och härligt var det. För jag var så full att jag knappt minns nåt, men jag minns att jag ville vara med honom.

    Min kille ringde mig flera gånger under natten, och efter kanske 7-8 missade samtal så svarade jag. Han var vansinnig - med all rätt - och orolig. Jag berättade direkt vad jag hade gjort, jag var onykter och hade inga spärrar, och han blev ännu mer vansinnig. Så klart.

    Timmarna efter hamnade jag i någon slags panikångestattack. Vad fan hade jag gjort? VAD HADE JAG GJORT`???!!!
    När jag dagen efter insåg att jag förmodligen sabbat det bästa jag hade haft, för en helt jäkla totalt onödig flirt så ville jag bara dö.
    Jag ville dö. Och kräkas. I flera dagar efteråt var jag hemma "sjuk" från jobbet. Jag kunde knappt ta mig ut. Jag har en hund, och var det inte för henne så skulle jag inte ha tagit mig ut alls.

    Dagarna blev veckor, och vi pratade inte alls. Vi sågs en gång efter det som hänt, och sedan sågs vi aldrig mer. Jag bönade och bad om förlåt, försökte förklara varför jag hade gjort som jag gjort (fast jag inte riktigt kunde), men han var fast besluten att vi aldrig mer kunde vara tillsammans. Jag smsade, jag mailade, jag skrev brev och skickade på posten.
    Jag var knäckt.
    Jag trodde helt klar att mitt liv var över.
    Jag kommer ihåg en gång när jag efter 2 månader låg på soffan i min lägenhet och grät som ett barn framför min mamma, för att jag inte orkade gå ut, inte orkade leva vidare för att JAG hade förstört allting.
    Det var ju bara mitt fel (fast jag vill gärna så här i efterhand tycka att han drev mig till det). Min kille var bara arg, han ville aldrig ha mig tillbaka. Han hatade mig tror jag. En gång skickade han ett sms där han skrev "du är vackrast". Dagen efter svarade han inte när jag ringde. Han ville verkligen inte ha något med mig att göra.

    Jag mådde så dåligt, jag trodde verkligen aldrig att jag skulle ta mig igenom det.
    Nu vet jag att detta inte är samma sak som det du går igenom, eftersom det var du som blev sårad, lurad och sviken. Jag hade aldrig något förhållande med killen jag hånglade med, vi sågs på jobbet någon gång då och då, men inget mer.
    Min kille träffade en ny tjej efter 3 månader, dom är nu gifta och har 3 barn, och jag har också ett barn med min sambo.

    Vad jag vill att du ska veta är att det KOMMER att bli bra till slut. Det låter så klychigt, men det är sant.
    Ibland, vare sig man förtjänar det eller ej (du förtjänar det inte), så måste man nå botten innan man kan ta sig upp.
    Du kommer att bli stark igen. Du kommer att våga älska igen. Du kommer att kunna lita på någon igen.
    Jag lovar dig det.




    Svar: Jag dömer inte någon för otrohet. Det gör jag verkligen inte. Det är ett misstag. Ett mänskligt misstag. Det är ett fruktansvärt svek mot den som blir utsatt för det, men vi är inte mer än människor. Det som har krossat mig är det utstuderade ljugandet. Det faktum att han på egen hand kastade oss i sjön utan att ta med mig på beslutet. Gick i månader och funderade. Och samtidigt lurade mig tro att allt var fantastiskt. Det som krossar mig är att han är borta ur mitt liv nu. Att han gör de sakerna vi skulle göra med nån annan. Att jag inte ens märkte att han försvann från mig. Att jag inte ska få bli gammal med honom. Det gör så in i helvete ont. Och jag vet inte om jag ens vill älska någon annan än han igen. Så hårt har han satt sig i mitt hjärta. Tack fina du för att du tar dig tid att dela med dig.
    Sara

    2013-11-04 | 18:49:53
  • Emma säger:

    Hej, jag känner igen mej. 2004 träffade jag...som jag trodde då,mannen imitt liv. Julafton 2006 förlovadevi oss...för han ville. I mars... Dumpade han mej.. Kort efter fick jag reda på att han träffat enny tjej...på sitt jobb. Fick reda på att han varit otrogen sen innan den julen. Jag försökte allt...i början när han lämnat mej var jag helt under isen... Men jag var bestämd... Jag ville vinna tillbaka honom. Känner mej sååå äcklad. Att han var med mej samtidigt som han va med henne. Han sov jos kompisar, sena matcher... Jo visst. Men jag har goda nyheter. Idag är jag starkare än någonsin... O i somras gifte jag mej... Med min drömprins. O hade han te varit otrogen hade jag aldrig lämnat hnomutanlevt kvar i vår destruktiva relation. Jag är hel, trygg o älskad och jag älskar. Jag vet dekänns som döden nu. Men jag vet att dekommerbli bättwre. Allkärlek o styrka till dej. Lev i tron o på hoppet om ny kärlek.

    Svar: Så fruktansvärt. Fantastisk är du som tog dig vidare. Som har gift dig. Många kramar.
    Sara

    2013-11-04 | 19:38:57
  • Anonym säger:

    <3 <3 <3
    skickar massvis med styrkekramar till dig. det här fixar du!

    2013-11-04 | 20:42:02
  • Frida säger:

    Jag håller med Hannah i det hon skriver ovan. Jag gick igenom något liknande 2005. Jag önskade då att jag bara kunde stänga av kroppen för att slippa känna mer. Jag fick insomningstabletter för att fungera över huvud taget. Jag grät tills jag hade sår på kinderna. Klarade inte att vara själv, inte att äta, inte att behålla maten jag åt. I ungefär två månader hade jag tagit tillbaka honom utan att blinka, men sen vände det. Inte så att allt blev bra, men jag blev arg istället för ledsen. Med ilskan kom handlingskraften. Jag ordnade nytt boende, löste upp allt praktiskt man har ihop efter ett långt förhållande. Men framförallt bestämde jag mig för att försöka ha kul igen. Först lite tafatt, men "fake it til you make it".
    Idag, åtta år senare, måste jag ändå säga att det som hände gjorde mig starkare. Jag är mer förberedd idag. Jag älskar inte min nuvarande sambo mindre, tvärtom, men det är viktigt för mig att veta att jag klarar mig även om det inte är han och jag.
    Men älta och åter älta. Gråt och åter gråt. Använd din familj, dina vänner och den här bloggen. En dag vänder det. Känslor och situationer är inte statiska, helt plötsligt har du kommit en liten bit vidare och sen en liten bit till.
    Ta hand om dig. Kram Frida

    Svar: Allt det du beskriver har jag upplevt/upplever nu. Jag kan äta igen. Jag kan framkalla lite ilska, men alldeles för lite för att det ska lyfta mig. Jag hoppas att det vänder. Det måste göra det. Så som du säger - att det är viktigt att känna att man klarar sig själv också, så är det. Tack fina du.
    Sara

    2013-11-05 | 07:50:06

Kommentera inlägget här: