Dag 6
Kategori: Allmänt
Ge inte upp
Sitter på jobbet och tittar in i datorn. Regnet öser ner. Det är kallt, obehagligt och ensamt. Har sovit några få timmar, känner mig svag. Saknaden efter honom väller över mig. Gud vad jag älskar honom. I nästan nio år har vi haft allt och han har varit fantastisk. Varje dag. Vi har skrattat, pratat, hållt om varandra, levt livet till fullo. Han är mitt livs kärlek, jag vet det. Men han väljer att vara med någon annan. Det gör så ont. Jag vill bara ge upp. Varje sekund vill jag ge upp. En tår letar sig nerför kinden. Min kollega går förbi, vänder bort blicken när han ser mig. Allt händer här och nu, och jag får inte fatt i den där kämpaglöden, den där styrkan som måste leda mig genom det här. Usch, vad jag saknar honom. Var är hans famn nu när jag behöver den som mest? Saknaden efter honom river sönder mitt bröst. Jag orkar inte mer. Vill bara ge upp.
Den här texten från Olof Röhlander hjälper mig. När tårarna inte slutar rinna läser jag den om och om igen.
JUST DÄRFÖR GER DU INTE UPP
En morgon som denna funderar ett antal människor på om det fortfarande är värt det.
Några har genomlidit ännu en sömnlös natt av grubbel.
Andra väcktes av mardrömmar som aldrig vill sluta spela och till en framtid som inte längre lockar. Varför gå upp ur sängen?
En tredje startar återigen dagen med ett nattduksbord fullt av smärtstillande tabletter som knappt hjälper längre.
En fjärde vaknar med sorg i blicken efter en oåterkallelig förlust.
Möjligtvis finns det tillfällen då motståndet känns för stort, där en inkastad handduk ses som en utväg, men du får inte ge upp.
Att ge upp vore lika absurt som att ta en krita, måla upp konturerna av en liggande människa på gatan och sedan lägga sig i det markerade fältet. Det är inte du. Det har aldrig varit du.
Det här kanske blir ännu en dag då du får spela en tuff match mot livet, men då får det bli så. En dag till. Lite att förlora och mycket att vinna. Är det kamp som gäller idag, då tar vi upp kampen.
Det spelar ingen roll om andra inte förstår vad du går igenom. Kanske får du göra det ensam, var då din egen bäste vän.
Du kan ha förlorat mycket, men kom ihåg att du har trumfkortet kvar; Din möjlighet att formulera tankar som gör det värt det igen. Just därför ger du inte upp. Inte nu, inte än, inte någonsin.
Jag vet att jag inte får ge upp. Men smärtan är obeskrivlig. Orkar inte. Klarar inte. Hur ska jag hitta styrka när allt bara är svart?
