Dag 7
Kategori: Allmänt
Analyserar och försöker förstå
Alla era kommentarer berör mig så. Påverkar mig. Hjälper mig. Lyfter mig en smula uppåt. Ni fyller mig med styrka, kärlek och jävlar anamma. Får mig inse att jag, och alla som utsätts för något sånt här, förtjänar bättre. Det är så. Jag vet det egentligen och jag värdesätter alla dessa kommentarer oändligt. Men samtidigt, samtidigt kan jag inte släppa tanken på att det ska vara vi. Att vi är menade för varandra. Jag kan inte. Det är närmast en manisk tanke.
Jag försöker att i tanken pröva att föreställa mig ett liv utan honom. Jag insuper alla kloka kommentarer om att det faktiskt finns något mycket bättre där på andra sidan. I ljuset. Att jag när de här 365 dagarna har gått inte kommer att känna så här. Att något fantastiskt väntar ovan hålfanskapet jag ligger i nu. Men jag klarar det inte. Är inte tillräckligt stark. Tappar allt och hamnar i paniktillstånd. Ångesten kväver mig.
Jag älskar honom så fruktansvärt mycket. Logiska saker, som att han faktiskt inte vill vara med mig och att jag, även om han en dag skulle vilja ha mig tillbaka, aldrig skulle kunna lita på honom igen, får inte fäste i min hjärna. Jag hör mina vänner säga det, jag läser era kommentarer om att det är så, men hjärnan förstår inte när hjärtat säger annorlunda. Jag vill så gärna ha honom tillbaka, någon gång i framtiden, när såren har läkts och jag har vuxit mig starkare. Hur vidrigt han än betett sig, och hur ofattbart svårt det skulle vara för mig att någonsin lita på honom igen, är det det som vilar innerst i mitt hjärta. Varje dag. Varje sekund. Jag får inte bort det. Hoppet om att han ska älska mig igen. Att det djupt därinne i hans hjärta ska finnas något kvar som älskar mig. Jag vet att allt han säger och gör just nu talar för att han redan har gått vidare. Att han är klar med mig. Att han går vidare med henne. Men jag kan inte få bort tankarna längst där bak, i mitt undermedvetna, som säger mig att det inte kan vara så. Att ingen kan spela ett sånt bra dubbelspel. Att han måste ha älskat mig. Trots att han säger att han inte gjort det på länge. Trots att han säger att han bara visat kärlek på rutin, att han vetat exakt hur han ska göra för att han har gjort det så länge.
Hade han stått och nickat och bara hållit med, bara kramats tillbaks, men aldrig tagit några egna initiativ, då hade jag kanske förstått. Men det var inte så. Han ansträngde sig till sitt yttersta för att visa hur mycket han älskade mig. Engagerade sig i att hitta den perfekta vigselringen. Pratade om hur nervös han var för att hålla tal på bröllopet. Att han ville att det skulle bli lika fint som den danske kronprinsens. Satt i timmar och tittade på när jag och mina kusiner prövade att göra olika bröllopsfrisyrer. Tittade på alla brudklänningar jag tog fram på olika sidor. Han var absolut stensäker på att lägenheten vi köpte i juli skulle bli perfekt. Han var den som tog kommandot. När vi skulle ta lån ville han att vi skulle binda en stor del av lånen. För tryggheten. Så vi band räntorna på flera år. Han ville att vi skulle köpa halva Ikea till vår nya lägenhet. Den 11 augusti var vi där och köpte tusen saker. Tusen saker som vi förut aldrig skulle ha unnat oss. Han ville alltid vara nära mig. Alltid. Drog sig inte undan, var aldrig undvikande. Mötte mig vid tunnelbanan efter jobbet om han var hemma. Stod utanför provrummet i oändlighet när jag provade kläder. Höll om mig varje kväll. Varenda kväll somnade jag på hans arm. Herregud, sista veckan i maj gjorde han en tio centimeter stor tatuering av mitt födelsedatum på armen. Men nu säger han att han var osäker redan då. Vem gör så? Är det ens möjligt?
Även om jag förstår att han inte kan ha varit lika lycklig som jag var, förstår jag inte hur allt bara kan ha varit fejk. Förstår inte hur han kan säga att han inte har älskat mig på länge. Jag förstår att något kändes fel för honom. Han skulle inte kasta bort ett nio år långt förhållande för en förälskelse på några dagar. Något var fel. Jag har analyserat och vänt ut och in på allt. Hittat saker som jag tror kan ha påverkat. Men han tror ingenting. Han tänker ingenting. Han analyserar inte. Har bara bestämt sig för att det var givet. Att han inte älskar mig mer och att vad vi än hade gjort hade inget förändrat det. Att hon inte ens har med det att göra. För kärleken för mig saknades ändå. Det spelar ingen roll hur mycket jag analyserar då. För han har bestämt sig. Det spelar ingen roll om jag gör förändringar. Om jag fixar det som jag tror var fel. För han har bestämt sig. Jag vet inte vad han tänker. Men jag vet att han inte vill tänka på mig, han är klar med mig. Han vill inte att något ska lösa sig mellan oss. Han vill bara bort. Hur har han kommit dit när jag trodde att vi var lyckligast i hela världen? Hur har han kunnat upprätthålla en sån fasad, spelat ett sånt dubbelspel? Jag har inte ens sett en spricka i den fasaden. Jag har aldrig varit så lycklig som veckorna innan han lämnade mig. Hur är det ens möjligt?
Han säger att känslan försvann i våras. Att han tappade gnistan. Han tänkte att om han gjorde alla sakerna; tatuering, förlovning, lägenhet, giftermål, då skulle känslan komma tillbaka. Men att den inte gjorde det. Hur skulle känslan kunna komma tillbaka när han ljög om sina känslor för mig? Hur skulle han kunna känna något äkta när han bar på en sån hemlighet? Varför sa han ingenting? Jag hade kunnat göra förändringar. Ansträngt mig för att vi skulle hitta gnistan. Såklart att man inte alltid kan fixa en förlorad känsla. Ibland är den kanske bara inte där. Men så här i efterhand ser jag att vi inte hade några förutsättningar för att klara det. Jag fixade inte till mig, klädde inte upp mig, var trött och sjuk, orolig och nervös inför nytt jobb, ville mest ligga i soffan. Jag var bekväm. Min lyckligaste stund var att bara få sitta i soffan med honom. Gå en promenad med honom. Ligga och mysa med honom. Laga våra favoriträtter tillsammans. Så jag gjorde det. Jag var helt övertygad om att han också ville det helst.
Det fanns små tecken. Tecken som jag inte såg då, kanske inte ville se dem för att jag var så lycklig, var så otroligt kär i honom. Nu ser jag att han hade förändrats. Han tränade mer. Brydde sig mer om sitt utseende. Var mer lättretlig. Inte lika tolerant mot andras beteenden. Körde fort med bilen, trots att jag bad honom sakta ner. Han sa att han visste vad han gjorde, att det var säkert. Han pratade mycket om sitt jobb, och dömde de som inte förstod. Jag var kanske en av dem. Jag förstod inte varför han tog det på sånt allvar. Jag var naiv, trodde att jag var det viktigaste i hans liv, för han var det viktigaste i mitt. Men nu ser jag att jag inte varit det viktigaste för honom på länge. Då, var det nästintill omöjligt för mig att se det. Han höjde aldrig tonen mot mig, var alltid genomsnäll, ödmjuk, omhändertagande, kärleksfull. Förutom jobb, lade han all sin tid på mig. Ville alltid vara med mig. Pratade om framtiden. Barn. Smekmånad. Bröllop. Höll om mig. Ville alltid vara nära mig, hålla handen, krama mig, kyssa mig. Jag tyckte inte alltid att det var lika viktigt som han gjorde. Varför gjorde jag inte det? Är så arg på mig själv för att jag tog honom för given. Trodde att han alltid skulle vara där. Trodde att han avgudade mig. Mina vänner sa det om och om igen. Att man såg att han verkligen älskade mig, avgudade mig. Att vi var det ”perfekta paret”. Så fruktansvärt dumt. Han bad mig ofta om att jag skulle komma och mysa i sängen med honom efter att jag gått upp. Ibland ville jag inte. Ville komma igång med dagen. Nu skulle jag ge allt för att bara få en minut i hans famn. Hans famn där någon annan ligger nu. Känner hans kärlek. Känner tryggheten. Det som var min kärlek, min trygghet. Jag har ingenting kvar. Även om det finns fantastiska människor därute, människor som bryr sig, här på bloggen och i min omgivning, saknas han mig. Och den saknaden gör att jag känner mig så fruktansvärt ensam.
