Dag 8 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Söka hjälp
Jag sökte hjälp på en gång. Professionell hjälp. Det var nödvändigt. Åt inte. Sov inte. Hade svårt att andas. Grät. Hela tiden grät jag. Jag har varit hos läkare, psykolog, psykiatriker, sjukgymnast. Med hjälp av min mamma har jag panikslaget sökt all hjälp jag kunnat få. Det har varit bra att få prata om det. Samtidigt har det känts hopplöst. Alla har sagt att tiden är min vän, att det kommer mattas, att det kommer kännas bättre. Små, små stunder har jag kunnat mota bort ångesten och tårarna. Tränat försiktigt. Tittat på frisyrer och kläder. Suttit några timmar på jobbet. Men jag får inte bort tankarna på att allt jag gör, gör jag för att få honom tillbaka.
Psykologen säger att han inte tycker att jag ska gå hos honom mer. Jag har ”bara” 22 gånger via jobbförsäkringen och han tycker inte att jag ska slösa dem nu. För nu vill jag bara ha honom tillbaka. Han säger att jag måste acceptera att han inte kommer tillbaka. Inte någonsin. Att jag måste sluta hoppas. Annars kan han inte hjälpa mig. Är det så? Måste jag verkligen sluta hoppas? Jag vet att han har betett sig vidrigt. Jag vet att han väljer att leva med någon annan nu. Jag vet att det vi en gång har haft är borta. Men måste jag verkligen sluta hoppas på att vi ska få de där barnen jag redan såg framför mig? Att jag någon gång ska få honom tillbaka och att vi ska få bli gamla tillsammans? Att vi ska kunna bygga något nytt? Alla säger till mig att jag inte kommer vilja det. Att jag inte kommer vilja ha honom. Det kanske är så. Men måste jag verkligen sluta hoppas? Det kanske jag måste. Jag vet inte. Vet bara att jag just nu inte kan sluta hoppas. Det är som en mani och även om jag försöker tänka på annat, även om jag anstränger mig av full kraft för att koncentrera mig på andra saker i livet, ligger det och maler där i bakhuvudet. Han måste komma tillbaka. Nån gång. Inte nu. Men nån gång.
På akutpsykiatrimottagningen har de varit fantastiska. Fantastiska människor som jobbar där. De säger inte mycket, de lyssnar mest, men det de säger, är så viktigt. De säger att jag måste koncentrera mig på mig själv. Måste äta. Sova. Försöka leva vidare. Just nu måste jag koncentrera mig på att må bra själv. Sorgen, smärtan, ledsamheten, ensamheten, den kommer inte att försvinna. Men jag måste ändå ta hand om mig själv. Jag har frågat vad jag ska göra när paniken väller över. När den tar över min kropp så att jag är nära att ge upp. När tårarna flödar trots att jag står mitt i gatan. Trots att jag sitter i en fullsatt tunnelbanevagn. De säger att jag ska tillåta känslorna komma. Tillåta mig själv känna. Inte försöka ta kontroll. Inte pressa mig själv att sluta. Inte pressa mig själv till att må bättre. Utan bara släppa kontrollen och se vad som händer. Är hela tiden rädd att jag inte ska klara nästa attack. Nästa panik. För det är omöjligt att föreställa sig hur svart allt känns. Hur otroligt hopplöst och meningslöst livet känns. Som att det saknar värde och därmed lika gärna kan kastas bort.
Jag har fått sömntabletter. Både såna som gör en trött och såna som man somnar in av. Utan dem hade jag dött på riktigt. Har inte sovit mer än en halvtimme i taget utan dem. Jag måste börja få bort dem ur mitt liv. Men jag vet just nu inte hur.
På psykiatrimottagningen har de erbjudit mig alla möjliga sorters hjälp. Jag har fått ett fantastiskt bemötande där. Fantastiska människor. De har erbjudit remiss till KBT, precis som många av er skriver är bra. Hjälp att inte bara nu, i det här vedervärdiga, komma vidare och börja leva ett normalt liv, utan även sen. Hjälp att försöka kunna leva ett liv utan så mycket krav, utan så mycket press, utan så mycket ångest. Jag är en högpresterande person. Jag tror det i alla fall. Det är så jag definierar mig själv. Det är så andra definierar mig. Om jag möter hinder, och det har jag verkligen gjort, då övervinner jag dem. Biter ihop och tar mig igenom det svåra. Med det inte sagt att jag inte ofta har varit svag. Ofta har jag fallit, gått sönder inombords, för att det jobbiga känns för tungt. Men då har han varit där. Han har alltid varit där för att fånga mig. Varit där med sin kärlek och gjort att jag orkat. Gjort att jag kämpat vidare. Kämpat vidare genom sjukdomar och höga krav från familj. Vet inte hur jag ska klara det utan honom. Vet bara inte det. Men jag vet att jag måste försöka. Tack för att ni finns där.
