trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

HUR ÄR DET ENS MÖJLIGT?

Kategori: Allmänt

Jag vet att jag har skrivit det förut. Jag vet att jag upprepar mig i oändlighet. Men. Hur är det ens möjligt att det här händer? 

Hur är det möjligt att han inom loppet av drygt tre månader gör en tatuering av mitt födelsedatum, shoppar efter vigselringar, gör en extravagant kärleksresa, insisterar på att köpa en lägenhet med alla våra sparpengar och binda en del av räntan på lånen, målar om och inreder med kolossal iver, investerar massor av pengar i bil och möbler, bestämmer datum för bröllop, planerar detta bröllop på detaljnivå, skickar ut save the date-kort, pratar om att skaffa barn och framtidsplaner nästan dagligen - och sen - några månader, veckor, i vissa fall bara dagar efter dessa saker, gör slut och inleder en ny seriös relation med en annan kvinna? En kvinna han flyttar ihop med efter tre veckor. En kvinna han vill satsa allt på. En kvinna han vill leva samma liv med som han levde med mig.

HUR ÄR DET ENS MÖJLIGT?

 

Kommentarer

  • Anonym säger:

    Hur vet du att han satsar seriöst på henne de kanske bara är en en gångs grej.. ha kommer säkert tillbaka till dig!

    2013-11-28 | 19:41:03
  • Lotta säger:

    Jag har följt din blogg sedan Elaine länkade den och det här är första gangen jag kommenterar.
    Jag har inga tröstande ord för dig, jag kan inte ens börja att föreställa mig din situation för det smärter i bröstet när jag tänker pa det.
    Jag kan bara säga att jag tycker det du gör är sa otroligt vackert och viktigt och bra: Inte bara för dig själv utan ocksa för andra som kanske är i en liknande situation, som har blivit lämnade eller som bara inte mar sa bra just nu.
    Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här, men jag önskar dig allt bra! Du förtjänar att mar bättre, men du far ocksa sörja sa mycket du vill!
    all cyberkärlek till dig!

    Svar: Hej Lotta. Ber om ursäkt för så sent svar. Vill bara säga tack för dina ord. Och tack för att du följer mig. Det känns bra att veta. Många kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-28 | 21:36:09
  • Anna johansson säger:

    Nu måste jag också kommentera har följt din blogg från start och olyckligtvis känner jag igen mig i allt du skriver det e faktiskt som om jag själv skrev inläggen. Jag jag har gått igenom en separation efter att han varit förlovad men en kille i två år. Han gjorde slut efter två år och sa bara jag "vill vara fri o kolla in tjejer på stranden". Som om jag vore nån slags spärr i vägen som inte tillät honom att vara fri. Hans ord och handlingar gjorde ont!!

    2013-11-28 | 21:57:21
  • Anna johansson säger:

    Jag känner igen mig i allt du skriver också för jag just nu går igenom en depression. Men inte på grund av seperationen för separationen var för fyra år sedan. De senaste fyra åren har jag dejtat olika killar men inget förhållande just nu. Ett halvår separationen åkte jag utomlands till frankrike o var utbyttesstudent i ett o ett halvt år. Den tiden var den bästa perioden i mitt liv o man man hade en helt ny miljö och därmed glömde jag bort all sorg av att ha blivit lämnad o fick så mkt bekräftelse från omgivning o killar vilket jag tror hjälpte. Det jag vill säga till dig är man brukar säga att 1 år av att göra fel sak motsvarar en dag av att göra rätt sak. Jag är säker att i framtiden kommer du gå vidare o göra annat o dt kommer lindra o läka din sorg. Men för nu du kan och kommer sörja. Jag sörjde också ett halvår efter seprationen när jag fortfarande befann mig i sverige o var så skör o kände mig så ensam att jag tvingade min rumskamrat att sova i samma säng som mig o hon va gullig nog att ställa upp. Jag kände alltid behov av att vara med andra annars kände jag mig otroligt ensam. Sen vill jag bara säga att jag känner igen mig i dig för jag också den här duktiga flickan, en ansvarstagande storasyster till två yngre syskon, bror och syster. Har stränga föräldrar som alltid har poängterat vikten av utbildning o karriär o dem underskattar alltid ens problem. Är också en nyexaminerad ekonom o har pluggat master i marknadsföring så jag känner igen mig i dig. Tillåt dig själv o vara ledsen! Gråååt så mkt du vill o låt den här tiden passera såsom din själ o kropp önskar..för just det här med separationer det kommer vända

    2013-11-28 | 22:11:45
  • Anna johansson säger:

    Vill också bara säga att jag kan inte påstå att jag förstår hur du känner och vet att han varit tillsammans med en kille i nio år är inte samma som att han varit tillsammans i två år.men jag var väldigt "attached" till mitt ex då jag verkligen att det var jag o han föralltid. Plus att min familj flyttade permanent till paris kort efter att vi blev tillsammans så jag trodde verkligen att han va min person. Han va världens snällaste kille som gjorde allt för mig o aldrig nånsin i mina vildaste fantasier trodde jag att dt skulle komma en dag då han lämnade mig på ett så kallt sätt. Liksom du klandrade jag mig själv o att jag inte alltid ansträngde mig till det yttersta för att se bra ut o lät stressen från min ekonomutbildning komma i vägen. Men nu många 4 år senare inser jag bara att han inte var rätt person o jag hoppas innerligt att du kommer känna så i framtiden. En annan grej liksom dig hoppades jag o fantiserade ihop efter att han har lämnat mig att han ska komma tillbaka o inse mitt värde o vad vi hade. Kunde inte förmå att acceptera o kunde inte ta in när andra poängtera han vill inte längre o att dt e över. Jag skickar en stor värmande kram till fina fina du!

    Svar: Tack för din berättelse Anna. Många varma kramar till dig.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-28 | 22:26:14
  • Elin säger:

    Jag trillade in på din blogg ikväll, och har läst nästan alla dina texter. Jag vet att det finns absolut ingenting som jag eller någon annan kan säga som kommer göra denna situationen enklare, men jag vill ändå skicka all kraft jag kan till dig! Din situation är tusen gånger värre än min var, men jag känner så väl igen mig i dina texter. Jag var på ett väldigt likt ställe för bara några månader sen.

    Min pojkvän och jag skulle precis flytta ihop i vår alldeles egna, fina lägenhet mitt i Stockholm. Vi hade pluggat i en annan stad och jag följde honom till hans hemstad, utan att känna någon. Men vi skulle starta våra liv tillsammans och jag var så fruktansvärt kär! Men något hände i flytten och han ändrades. Jag började bli vaksam över vad jag sa, han blev helt plötsligt lättstörd och sur över minsta lilla. Mina fina kille blev ett svin helt enkelt, och när vi äntligen skulle flytta till vår lägenhet som vi hade jobbat på hela sommaren så gick allt åt helvete. Han betedde sig så illa mot mig och min familj, och min mamma var chockad. Hon väckte mig ur min förnekelse, och jag lämnade honom. Det värsta var att han släppte oss på två sekunder. För honom var vi ingenting.

    Jag valde att flytta hem, hem till min stad och min familj. Jag fick flytta upp på vinden, och i tre månader kunde jag knappt gå upp ur sängen. Vissa säger att det är jag som gjorde slut, och därför borde jag vara lättad, men för mig var det inte så. Jag kände att han inte gav mig något annat val och han hade drivit mig till att lämna honom för att han var för svag för att själv avsluta det.

    Det tog mig väldigt lång tid att inse att det var HAN som hade förstört oss. Jag gick länge och rannsakade mig själv om det fanns något jag hade kunnat göra annorlunda, och jag väntade på att han skulle komma krälandes tillbaka väldigt länge. Jag såg framför mig någon fantastisk filmscen, men samtidigt visste jag att han hade sårat mig alldeles för djupt för att jag någonsin skulle kunna leva med honom igen.

    Allt jag vill säga med den här historien är att jag då kände mig som om mitt liv var över. Som att allt hade stannat och ingenting längre spelade någon roll. Men jag fortsatte framåt varje dag, helt utan motivation eller hopp, men jag fortsatte framåt. Jag grät, jag skrek, jag grät ännu mer. På månader hände absolut ingenting, och jag fortsatte att leva i mörker.

    Men sen hände något som jag fortfarande inte kan beskriva. Jag vet inte hur eller när, men hoppet kom tillbaka, och med den blev det lite lite ljusare i min värld. För mig var det att gå ner i vikt, jag tog tag i ett konkret problem som krävde mycket tid och med klara mål, men det hjälpte mig verkligen att GÖRA någonting.

    I dag mår jag ändå okej. Mina dagar är inte alltid lätta, jag känner ibland fortfarande avgrundssorgen trycka mot mitt hjärta, men då låter jag mig själv få vara ledsen. Men jag ser ljuset i tunneln, jag tror igen på att allting en dag kommer att bli bra. Jag kommer kanske inte att kunna älska någon på ett tag, men jag älskar mig själv. Och det är stort nog just nu!

    Jag vill bara säga att jag tror på dig! Du kanske inte gör det själv, men du ska veta att det finns andra som gör det åt dig nu! Visa den jäveln, en dag så kommer du att stå som vinnaren ur denna kris <3






    Svar: Hej Elin. Ber om ursäkt för så sent svar. Tack för din berättelse. Jag tror inte riktigt på mig själv just nu. Men jag försöker. Många kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-28 | 22:51:02
  • CeCe säger:

    Ja hur är det omöjliga möjligt? Tyvärr kommer du kanske aldrig få svar. Om du skulle få ett svar från honom kanske det ändå inte är ett riktigt SVAR, jag förstår att det är som en omöjlig ekvation för dig.
    Du har sorg, du har förlorat någon du älskar. När någon dör får man lära sig acceptera att personen för alltid är borta. Du har hoppet kvar att återförenas. Det är det förbannade hoppet som är så grymt. Som gör det svårt att gå vidare. Man kan försöka välja att inte lyssna på hoppet och kämpa uppåt från botten, lite lite i taget. Eller leva på hoppet för att göra det lite drägligare på botten (självbedrägeri oftast), sen kanske en vacker dag så har du på riktigt ha kommit förbi det där förbannade hoppet som gör smärtan värre. Jag tror hoppet är din värsta fiende, men en kortsiktig lindring.
    Allt det som hänt dig är utom din kontroll. Du är maktlös i din tragedi. Du kommer nog inte hitta svaret på varför.
    Jag hoppas du får ett annat slags hopp i ditt liv snart och att du håller ut. Och kämpar för DIG.

    Svar: Jag kan inte sluta hoppas. Inte just nu. Kanske aldrig någonsin. Förlåt för så sent svar.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-28 | 23:01:10
  • Mia säger:

    Åh, det är inte bara möjligt, det är jättevanligt. Fick han välja så skulle han säkert känna allt det där för dig, vilja att det var just dig han hade alla dessa känslor för. Han ville säkert inte alls bryta upp utan intalade sig själv att om han bara fortsatte vara kärleksfull och leva så som han ville att livet skulle vara, så skulle känslorna komma tillbaka. Lurade sig själv, alltså. Vi alla gör ju det, emellanåt. Men förr eller senare kommer verkligheten ikapp, och han var tvungen att agera på det. Han ville såklart inte alls krossa dig, eller vara elak, tvärtom. Men när man inte tar ansvar för vad man känner och säger det till sin partner medan tid finns, så blir det så småningom försent att gå tillbaka. Och just därför sårar ens feghet den lämnade partnern oerhört mycket mer än om man hade varit ärlig.
    Stor kram till dig!

    2013-11-29 | 12:43:02
  • Sandra säger:

    För att han förmodligen försökte rädda något som inte gick att rädda. Han VILLE säkert att det skulle bli bra mellan er och trodde att bröllop osv skulle göra det bättre. Det är inget du någonsin skulle kunnat göra något åt, ibland dör känslor. Det är fruktansvärt. Lider verkligen med dig.

    2013-11-30 | 19:26:28
  • Anna säger:

    Kan inte komma med något tips eller råd, utan vill bara ge dig en stor kram! Önskar att jag kunde krama dig på riktigt och finnas där för dig, även fast jag inte har en aning om vem du är. Din berättelse smärtar i bröstet på mig och hade önskat att ingen behövt genomlida det. Men du måste genomlida det. Du måste klara det. Och i framtiden kommer du må bra. Tusen kramar till dig!!! Jag tänker på dig!

    Svar: ❤
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-10 | 21:55:50
Kommentera inlägget här: