trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Mitt livs kärlek

Kategori: Allmänt

Början, början på allt

Jag var sexton år. Skulle snart fylla sjutton. Började andra året på gymnasiet. Hade varit kär några gånger. Så där barnsligt kär. I saker som inte var verkliga. Kär i en föreställning om att det skulle vara som i romantiska filmer. Där killen alltid är fantastisk på alla sätt. Ingen kille jag hade varit lite kär i var fantastisk.

Jag la märke till honom redan första dagen. Kom in i klassrummet för upprop och skannade av alla nya ansikten. Vår klass hade bildats av en mix från flera klasser från första året. Där satt han. Såg rätt alldaglig ut. Som vem som helst. Men jag la märke till honom. Blev nästan lite nervös där och då. Glömde stänga av mobilen som jag aldrig någonsin tidigare gjort. Den ringde under uppropet och jag undrade vems det var. Det var min. En vän som ringde för att veta om jag var klar och skulle åka tåget hem. Det var pinsamt. Undrade redan då vad han måste ha tänkt om mig.

Skolan började på riktigt. Jag började prata med honom. Det var kärlek vid första ögonkastet. Det var en barnslig kärlek först. En sån där som inte grundar sig på något annat än fjärilarna i magen. Men den växte. Fort. Min hjärna upptogs helt av tankar på denna människa. Denna människa som jag egentligen inte visste så mycket om, men allt han sa etsade sig fast som klister i min hjärna. Alla små saker han berättade för mig la jag på minnet. Packade omsorgsfullt om och placerade i min mapp för viktiga saker. I hjärnan. Jag var fokuserad. Jag kunde fokusera. På skolan när det behövdes. På volleybollen. Men all annan tid upptogs av tankarna på honom. Hans hår, som han klippte av sig några veckor efter att skolan börjat, hans lockiga hår som jag älskade över allt annat. Han hade glasögon. Han var en alldaglig person. Först med lockar. Sen utan ett tag. Tills de växte ut igen. Han spelade ishockey. Gillade idrott. Var smart. Inte så där hjärnsmart, utan smart på ett sätt som gjorde att han förstod. Han förstod vad jag pratade om. Han förstod mig.

Jag gjorde alla saker som man gör när man är kär. Var nära honom så ofta jag kunde, utan att det skulle märkas vad jag kände. Gick omvägar. Stod och låtsades leta efter saker för att vi skulle mötas. Noterade varje liten ton av hans doft. Drog in när jag stod nära. Noterade allt han sa, alla hans ansiktsuttryck, hans kroppsspråk. Och jag var kär. I allt. Förstod inte hur jag har kunnat tro att jag varit kär någonsin förut. Det var inte att vara kär. Inget kunde jämföras med det här. Jag försökte fundera ut, försökte förstå om han kände samma för mig. Det kunde han väl inte. En så fin och bra människa kunde inte känna för mig. Men det fanns så många tecken. Så många tecken på att han gjorde det. Han tog sig tid för mig. Dök upp på ställen där jag inte förväntat mig träffa honom. Tappade saker framför mig och gick vidare precis i den sekund jag kom förbi. Hoppade upp från prov när jag var klar och gick ut samtidigt som mig. Men jag kunde inte tro det. Kunde inte tro att någon som han kunde tycka om mig.

Jag är en problemlösare. Jag försökte lägga samman alla fakta. Komma fram till ett svar. En dag kände jag att jag trodde på det. Vi hade haft gympa, vi hade gjort någon övning där vi rört vid varandras armar. Det kändes som att det brann i mig. Som att hans hud var skållhet. Jag kände hans lukt. Han var svettig. Jag var så kär. Jag gick hem och skrev ett brev. Visste att jag inte vågade säga det rakt ut till honom. Jag hade haft många stunder ensam med honom. Men jag vågade inte.

Jag skrev ett brev där jag la ihop alla fakta. Räknade ut sannolikheten för att han skulle gå samtidigt som mig på ett prov. Hur oerhört liten chansen var att det var en slump. Försökte övertyga mig själv, och kanske honom, att det inte kunde vara bara en slump. Att det måste ha betytt någonting. Sen skrev jag att om det bara var en slump att han gått samtidigt som mig, då skulle han läsa brev två. Om det inte var en slump, brev tre. I brev två stod att jag hoppades att det jag skrivit inte skulle förändra något mellan oss. Att jag förstod att han också skulle läsa brev tre men att jag hoppades att vi kunde vara vänner ändå. I brev tre stod det som jag kände. Det som jag velat säga i veckor. Att jag tyckte så mycket om honom. Att jag ville vara med honom.

Jag hade inte haft någon pojkvän innan. Visste inte hur man skulle bete sig. Visste inte vad man gjorde. Visste bara att jag ville vara med honom. Jag var ett barn. Men mina känslor var större än vad jag någonsin trodde att jag kunde känna. Jag vågade inte ge honom brevet själv. Var feg på så sätt. Tyckte att sociala sammanhang generellt var läskiga. Att det var läskigt att få veta vad folk tyckte om mig. Jag trodde inte att jag skulle bli accepterad. Jag trodde inte att de skulle gilla mig som huvudregel.

Min vän lämnade brevet. Samma vän som hade ringt mig på uppropet. Sprang upp till honom i omklädningsrummet inför hans sista idrottskurs på fredagseftermiddagen. När vi redan hade slutat. Jag var alldeles uppfylld. Vågade inte tro, men gjorde det ändå. Känslorna tog över hela mig. Vi gick till McDonalds för att äta glass men jag kunde knappt äta. Allt jag kunde tänka på var honom. Han var som en drog.

När jag kom hem den kvällen visste jag inte var jag skulle ta vägen. Vi hade släktmiddag. Alla var där. Det ringde på hemtelefonen. Det var på den tiden när man fortfarande använde såna i första hand. Jag blev alldeles stel. Vågade egentligen inte tro. Men kände med hela kroppen att det var han. Det är konstigt hur kroppen ibland kan känna saker fastän det inte finns någon yttre faktor som egentligen säger en att det är så.

Mamma svarade. Det var till mig. Jag försökte gå lugnt ut från middagen. Gick upp på övervåningen. Det var han. Han behövde inte säga nånting. För i mitt hjärta. I min kropp visste jag. Ändå darrade jag som ett asplöv när han började prata. Han sa att han hade fått brevet. Att han hade läst det. Sen till slut, sa han att han gillade mig också. Att han hade gjort det länge. Han hade inte läst del två. Han hade inte läst del två för det hade inte varit en slump. Han hade kastat ihop provhäftet utan att riktigt vara färdig när han såg att jag var klar. Han hade gjort det med mening. Han tyckte om mig också.

Vi visste inte var vi skulle ta vägen. Vi visste inte vad vi skulle göra. Vad gjorde man när man var kär och den kärleken var besvarad? Jag visste inte. Visste bara att jag ville träffa honom. Att varje fiber i min kropp ville träffa honom. Det gjorde ont för att han inte var nära. Jag var så förälskad. Känslor starkare än vad jag någonsin känt förut.

Helgen gick och på måndagen efter skolan frågade jag om vi skulle prata. Om vi skulle träffas. Om vi skulle ta en promenad. Så vi gick. Vi gick så oerhört långt. Vi gick till skogen. Vi gick till vattnet. Vi gick och vi gick.

Hela den veckan är som ett töcken för mig. Dagarna flyter ihop. Men jag minns att vi gick. Vi pratade. Den sekunden han tog min hand, höll i min hand, kändes det som att mitt hjärta skulle gå sönder av kärlek. Vi stannade ibland. Ville så gärna kyssas. Men vi vågade inte. En dag stod vi vid busshållplatsen nära hans hem. Vi hade gått långt. Vi var så kalla. Det var i mitten av oktober. Han tog mina händer i sina. Vi frös. Vi ställde oss närmare varandra. Jag drog in hans lukt. Jag satte ansiktet mot hans hals. Han höll om mig. Jag ville kyssas. Min första kyss. Hans första kyss. Men vi vågade inte. Jag stannade där vid hans hals. Länge. Långsamt rörde jag mitt ansikte mot hans. Sen stod vi kind mot kind. I flera timmar. Det var så kallt. Men jag brann inombords.

Några eftermiddagar senare när vi gick i skogen stannade vi till slut till. Allt jag ville var att han skulle kyssa mig. Han saktade in flera gånger. Sen till slut. Till slut stannade vi. Vände oss mot varandra. Och kysstes. Och det var som att hela min kropp exploderade. Jag visste inte hur jag skulle göra. Inte han heller. Ändå så var det som det mest naturliga i hela världen. Det kändes som att jag hade väntat på det ögonblicket i hela mitt snart sjuttonåriga liv. Det var kanske fumligt. Det var kanske inte som i filmerna. Men det var allt man kunde önska sig av en första kyss. Det var allt man kunde önska sig.

Kommentarer

  • A. säger:

    Åh vad fint! Blir själv alldeles pirrig av att läsa. Älskar att tänka på såna historier :) Du kommer också att göra det snart, det lovar jag. Kram

    2013-11-12 | 01:56:01
  • Larah säger:

    Du skriver så otroligt vackert,man kan nästan ta på dina ord, känna känslan.. Wow ..kram på dig

    2013-11-12 | 02:23:57
  • Carro säger:

    Hur än allt blivit, och kommer bli mellan er så ska du se tillbaka på såna här minnen med glädje. Det du upplevt även om det är med en person som sårat dig så djupt så var du lycklig då och det är lyckliga minnen. Du skriver fantastiskt bra! Och som Larah ovan skrev det känns nästan som att man var där själv! Kram

    2013-11-12 | 07:24:10
    Bloggadress: http://justblonde.blogg.se
  • Anonym säger:

    Fina du! <3

    2013-11-12 | 08:33:46
  • Maria säger:

    En dag kommer du att se detta som ett fint minne och inte som starten på ditt liv, jag lovar. Detta har varit ditt liv men det kommer inte vara slutet. Stor kram!

    2013-11-12 | 10:41:00
  • Jennie säger:

    Det här var otroligt fint skrivet, fick rysningar. En dag kommer du se tillbaka på det här med värme. Med vetskapen om att det faktiskt fanns någon som kunde slå honom med hästlängder. Din nya väntar i framtiden. Kan du tänka dig att han är bättre? <3 Det är magiskt.

    2013-11-12 | 13:57:49

Kommentera inlägget här: