Absolutely fabulous?
Kategori: Allmänt
Förra våren och sommaren hade vi på skoj en magrutetävling han och jag. Vi brukade skoja om att han var så långt ifrån magrutor man kunde komma medan jag var nära utan att ens anstränga mig (är tjock på andra ställen). Gud va orättvist han tyckte att det var. Han började träna hårt den där våren. Inte för magrutorna så mycket som för jobbet och bara en allmän känsla av att vilja vara riktigt vältränad. Man såg resultat ganska fort. Jag, jag å andra sidan, gjorde praktik, skrev uppsats, sökte jobb och hade samtidigt ett ordentligt skov i min tarmsjukdom. Det i kombination innebar minimal träning. Minimal kroppsnoja och minimal träningshets. Jag åt kakor på nätterna för att hålla mig vaken så att uppsatsen skulle bli färdig i tid. Det var inte optimalt, men det var så jag gjorde.
Sommaren gick och hans mage gick från att vara lite halvmjuk till hård och rutig. Hans rygg- och nackmuskler blev mer definierade och jag såg hur han stod och tittade på sig själv i spegeln. Det här är alltså en person som verkade ha varit helt obrydd i många många år. Klart att han hade brytt sig om sitt utseende, men absolut inte på ett sånt sätt. Nu var det helt plötsligt väldigt viktigt hur musklerna såg ut och inte bara hur starka de var.
Jag. Jag var istället i mitt livs sämsta form. Istället för att ha skaffat mig magrutor hade jag skaffat mig otrevliga valkar runt höfterna. Jag har inga ursäkter. Det bara blev. Jag gillar att laga mat. God mat. Jag gillar att baka. Och jag gillar att äta. Det bara blev. Inte så att jag blev jättetjock, men jag gick upp något kilo som inte placerade sig särskilt väl på min kropp.
När vi hade flyttat in i lägenheten, det vill säga bara några dagar innan han träffade och var otrogen med henne, stod han framför spegeln och ropade på mig. Han ville att jag skulle se magrutorna. Jag skrattade och kände och sa att han var så duktig.
När han lämnade mig såg han snyggare, fräschare och mer vältränad ut än vad han gjorde under hela vårt förhållande. Han var på topp och jag på botten. Man ser det på mitt passerkort, med bilden jag tog i somras, hur kinderna liksom är lite rundare. Jag ser förvisso lycklig och glad ut men också tjockkindad och plufsig.
Jag vet att utseendet inte betyder allt i kärlek. Jag vet det. Men jag vet också att han utan att blinka iskallt bytte ut mig mot en väldigt vacker kvinna. En kvinna vackrare än mig. En kvinna med obehagligt perfekta små bröst och fantastiskt vackra ögonbryn. Det har satt sig i huvudet. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. Stenhårt har det naglat sig fast på ett sätt som gör att det känns som att känslan aldrig kommer att försvinna. Känslan av absolut otillräcklighet. Känslan av att aldrig någonsin vara tillräckligt vacker eller ens lite söt.
Jag har aldrig känt mig riktigt snygg. När jag gick på Handels hade jag en period där jag ibland kunde känna mig okej. Jag gick med ut på några få fester och bar oftast samma linne, ett urringat svart med en bh under som bara fyllde en funktion. Att skapa den perfekta åtråvärda klyftan. Fy fan vad jag kan känna mig patetisk för det nu i efterhand. Jag vet inte varför men efter min tid på Handels blev det som att jag inte ville flasha någonting mer. Jag ville bara vara trygg och älskad som jag var. Och det litade jag på att han gjorde.
När vi träffades på gymnasiet och jag uttryckte min osäkerhet över utseende och liknande till mina vänner (jag hade en mycket märklig acneperiod som kom från ingenstans) sa de till mig att jag i vart fall inte behövde oroa mig i förhållande till honom. De sa att han hade dragit vinstlotten. Jag höll inte med dem. Men jag slöt mig till att vi helt enkelt var perfekta för varandra. En perfekt utseendematch.
Nu är han med henne. Och jag undrar, hur fan gick det till? Hur fan lyckades han snärja henne? För även om jag tyckte att han var världens finaste, vet jag, objektivt sett, att han inte var en klassisk snygging. Åtminstone var han inte det när jag fångade honom. Men kanske var missen jag gjorde just att inte se att han hade blivit precis det. En riktig snygging.
Förra våren kom han hem mer än en gång för att berätta om hur någon tjej på gatan hade gått fram till honom, när han var iklädd polisuniformen, och berättat hur snygg han var. Han liksom pöste av stolthet när han berättade det. Jag var också stolt. Men nu i efterhand tänker jag att det kanske var det som triggade igång något. En känsla av att han kunde få bättre. En känsla av att han inte borde nöja sig med mig.
Jag brydde mig inte så överdrivet mycket om mitt utseende förut. Det var inte så att jag var helt obrydd, men jag körde helt enkelt på mina vanliga grejer; lite (billig) ansiktskräm, eventuellt lite BB-cream och rouge, oftast en smula ljubrunt på ögonbrynen tillsammans med svart eyeliner och mascara. Jag var inte helt clueless, men nästan. Jag försöker bry mig mer nu. Ja, men ni vet ju om mitt bisarra sminkinköp i Boston. Idag var jag äntligen och tränade och dessutom har jag under dessa månader köpt mängder av nya kläder. Jag försöker. Allt för att försöka plåstra om det nedbrutna självförtroendet. Men det känns inte som att det fungerar? Nya problem uppstår hela tiden. Det är som att min kropp nu reagerar på all skit den har blivit utsatt för under hösten.
Mina ögon är alldeles mörka och hänger, det ser ut som att huden under har blivit gnuggad sex månader i sträck (det har den också). Ett antal leverfläckar (bland annat än vidrig jäkel i hårfästet) har på något märkligt sätt växt sig läskigt stora. Min hud är som fnöske, trots att jag dränker den i olja. Mitt hår har tappat all livslust och mina läppar är kroniskt fnasiga. Hårbotten är röd och kliande med flagor som i omgångar seglar ned på mina axlar. Mina ögonbryn har antagit en konstig form som jag inte kan fixa. Mina tänder är missfärgade. Min hud är likblek. Mina celluliter lyser och nya blodkärl spricker hela tiden. Bröst och rumpa ska vi inte ens prata om. Det är bara sorgligt. Ja, men ni hör ju. Jag är ett jävla kap. Ett fantastiskt jävla tiopoängarkap. Konstigt att han lämnade allt det bakom sig va? Jävligt konstigt.
Jag vet att ni är superdupermånga därute nu som förfasas över detta inlägg. Tänker kanske: Men arma flicka, vilken hemsk självbild och vilken usel självkänsla hon måste ha. Eller: Vilken jävla offermentalitet hon har, det måste väl ändå vara bättre att rycka upp sig och fixa skiten istället. Eller till och med: Inte konstigt att han lämnade det där, vem vill vara ihop med en sån osäker person?
Ja, ni har kanske rätt. Jag har nog en usel självkänsla. Och i vissa stunder känner jag mig verkligen som ett offer.Ett offer för all världens skit jag kan komma på. Det är inte roligt att känna sig som ett offer. Därför befinner jag mig inte i de tankarna särskilt länge. Istället går jag till självhatet. Tittar mig i spegeln och förbannar ansiktet som stirrar tillbaka på mig. Tittar på mina fantastiskt söta systrar och undrar: va fan hände i det där genlotteriet?!
Den här killen från Göteborg. Han har inte hört av sig sen i torsdags. Och jag har diskuterat våra sms fram och tillbaka med varenda vän jag har på jobbet och nästan alla är eniga. Han är bara en vän. En kollega (manlig) sa dock att ingen kille skickar hundra (flera hundra kanske?) sms inom loppet av några dagar till en tjej han bara vill vara vän med. Men i övrigt var beskedet klart. Det är inga flirtsms. Och varför skulle det vara det? Jag har inte heller förväntat mig det, men på något sätt har min kärlekstörstande kropp gått och skapat sig en fantasi kring den här människan. En fantasi som är svår att skaka av sig.
Jag vet att det inte är så ofta man kommer så bra överens med någon som han och jag verkar göra. Det är en underbart härlig känsla hela tiden när vi skriver fram och tillbaka. Skämtsam men ändå varsam på något sätt. Jag tror, eller nej, jag är säker på, att problemet sitter någon annanstans. Och det enda min hjärna kan tänka ut är att det är en utseendefråga. Jag ska erkänna att jag inte blev hänförd av hans utseende. Han ser ut precis så som jag alltid har tänkt att min typ INTE såg ut. Inte så väldigt lång, jobbigt smal, brunhårig, skäggig och med ett jättestort kritvitt leende. Alltså, han ser ut som en sån där dressmansnubbe. En dressmansnubbe som olyckligt nog är några hack för snygg för mig.
Jag tror att han känner det. Och jag känner det egentligen också. Varför lägger jag då inte bara ner projektet kan man fråga sig? Jo, men för att jag inte vill vara några hack för ful. Jag vill fixa det. På något sätt vill jag fixa det som fixas kan och sen utvärdera igen. Men saker och ting förfaller i en sån drastisk hastighet på mig nu att jag knappt vet var jag ska börja. Jag surfar frenetiskt på milda schampon och uppljusande ögonkrämer. Jag överväger att lägga för mycket pengar på tandblekning och jag sätter mitt hopp till att läkaren på vårdcentralen kommer kunna trolla bort både det ena och det andra på ett litet kick. Ja, men ni hör ju hur jag låter. Jag är desperat på ett osmickrande sätt och dessutom verkar inga åtgärder jag vidtar hjälpa. Imorse när jag tittade mig i spegeln såg jag värre ut än någonsin.
Vad ska jag egentligen göra? Jag går redan hos psykolog. En psykolog som känner till dessa tankar. Så föreslå inte det. I'm working on it, trust me. Men vad ska jag faktiskt göra åt den här känslan av att förfalla? Vad ska jag göra för att fixa det? Är det någon som vill åka med mig på SPA och lära mig allt om kropps-, hår- och ansiktsvård? Någon? Snälla? Jag vill ju att göteborgaren ska tycka att jag är absolutely fabulous? Är ni med? Absolutely fabulous - är det någon som kan fixa det?!
