trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Absolutely fabulous?

Kategori: Allmänt

Förra våren och sommaren hade vi på skoj en magrutetävling han och jag. Vi brukade skoja om att han var så långt ifrån magrutor man kunde komma medan jag var nära utan att ens anstränga mig (är tjock på andra ställen). Gud va orättvist han tyckte att det var. Han började träna hårt den där våren. Inte för magrutorna så mycket som för jobbet och bara en allmän känsla av att vilja vara riktigt vältränad. Man såg resultat ganska fort. Jag, jag å andra sidan, gjorde praktik, skrev uppsats, sökte jobb och hade samtidigt ett ordentligt skov i min tarmsjukdom. Det i kombination innebar minimal träning. Minimal kroppsnoja och minimal träningshets. Jag åt kakor på nätterna för att hålla mig vaken så att uppsatsen skulle bli färdig i tid. Det var inte optimalt, men det var så jag gjorde.

Sommaren gick och hans mage gick från att vara lite halvmjuk till hård och rutig. Hans rygg- och nackmuskler blev mer definierade och jag såg hur han stod och tittade på sig själv i spegeln. Det här är alltså en person som verkade ha varit helt obrydd i många många år. Klart att han hade brytt sig om sitt utseende, men absolut inte på ett sånt sätt. Nu var det helt plötsligt väldigt viktigt hur musklerna såg ut och inte bara hur starka de var.

Jag. Jag var istället i mitt livs sämsta form. Istället för att ha skaffat mig magrutor hade jag skaffat mig otrevliga valkar runt höfterna. Jag har inga ursäkter. Det bara blev. Jag gillar att laga mat. God mat. Jag gillar att baka. Och jag gillar att äta. Det bara blev. Inte så att jag blev jättetjock, men jag gick upp något kilo som inte placerade sig särskilt väl på min kropp.

När vi hade flyttat in i lägenheten, det vill säga bara några dagar innan han träffade och var otrogen med henne, stod han framför spegeln och ropade på mig. Han ville att jag skulle se magrutorna. Jag skrattade och kände och sa att han var så duktig.

När han lämnade mig såg han snyggare, fräschare och mer vältränad ut än vad han gjorde under hela vårt förhållande. Han var på topp och jag på botten. Man ser det på mitt passerkort, med bilden jag tog i somras, hur kinderna liksom är lite rundare. Jag ser förvisso lycklig och glad ut men också tjockkindad och plufsig.

Jag vet att utseendet inte betyder allt i kärlek. Jag vet det. Men jag vet också att han utan att blinka iskallt bytte ut mig mot en väldigt vacker kvinna. En kvinna vackrare än mig. En kvinna med obehagligt perfekta små bröst och fantastiskt vackra ögonbryn. Det har satt sig i huvudet. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. Stenhårt har det naglat sig fast på ett sätt som gör att det känns som att känslan aldrig kommer att försvinna. Känslan av absolut otillräcklighet. Känslan av att aldrig någonsin vara tillräckligt vacker eller ens lite söt.

Jag har aldrig känt mig riktigt snygg. När jag gick på Handels hade jag en period där jag ibland kunde känna mig okej. Jag gick med ut på några få fester och bar oftast samma linne, ett urringat svart med en bh under som bara fyllde en funktion. Att skapa den perfekta åtråvärda klyftan. Fy fan vad jag kan känna mig patetisk för det nu i efterhand. Jag vet inte varför men efter min tid på Handels blev det som att jag inte ville flasha någonting mer. Jag ville bara vara trygg och älskad som jag var. Och det litade jag på att han gjorde.

När vi träffades på gymnasiet och jag uttryckte min osäkerhet över utseende och liknande till mina vänner (jag hade en mycket märklig acneperiod som kom från ingenstans) sa de till mig att jag i vart fall inte behövde oroa mig i förhållande till honom. De sa att han hade dragit vinstlotten. Jag höll inte med dem. Men jag slöt mig till att vi helt enkelt var perfekta för varandra. En perfekt utseendematch.

Nu är han med henne. Och jag undrar, hur fan gick det till? Hur fan lyckades han snärja henne? För även om jag tyckte att han var världens finaste, vet jag, objektivt sett, att han inte var en klassisk snygging. Åtminstone var han inte det när jag fångade honom. Men kanske var missen jag gjorde just att inte se att han hade blivit precis det. En riktig snygging.

Förra våren kom han hem mer än en gång för att berätta om hur någon tjej på gatan hade gått fram till honom, när han var iklädd polisuniformen, och berättat hur snygg han var. Han liksom pöste av stolthet när han berättade det. Jag var också stolt. Men nu i efterhand tänker jag att det kanske var det som triggade igång något. En känsla av att han kunde få bättre. En känsla av att han inte borde nöja sig med mig.

Jag brydde mig inte så överdrivet mycket om mitt utseende förut. Det var inte så att jag var helt obrydd, men jag körde helt enkelt på mina vanliga grejer; lite (billig) ansiktskräm, eventuellt lite BB-cream och rouge, oftast en smula ljubrunt på ögonbrynen tillsammans med svart eyeliner och mascara. Jag var inte helt clueless, men nästan. Jag försöker bry mig mer nu. Ja, men ni vet ju om mitt bisarra sminkinköp i Boston. Idag var jag äntligen och tränade och dessutom har jag under dessa månader köpt mängder av nya kläder. Jag försöker. Allt för att försöka plåstra om det nedbrutna självförtroendet. Men det känns inte som att det fungerar? Nya problem uppstår hela tiden. Det är som att min kropp nu reagerar på all skit den har blivit utsatt för under hösten.

Mina ögon är alldeles mörka och hänger, det ser ut som att huden under har blivit gnuggad sex månader i sträck (det har den också). Ett antal leverfläckar (bland annat än vidrig jäkel i hårfästet) har på något märkligt sätt växt sig läskigt stora. Min hud är som fnöske, trots att jag dränker den i olja. Mitt hår har tappat all livslust och mina läppar är kroniskt fnasiga. Hårbotten är röd och kliande med flagor som i omgångar seglar ned på mina axlar. Mina ögonbryn har antagit en konstig form som jag inte kan fixa. Mina tänder är missfärgade. Min hud är likblek. Mina celluliter lyser och nya blodkärl spricker hela tiden. Bröst och rumpa ska vi inte ens prata om. Det är bara sorgligt. Ja, men ni hör ju. Jag är ett jävla kap. Ett fantastiskt jävla tiopoängarkap. Konstigt att han lämnade allt det bakom sig va? Jävligt konstigt.

Jag vet att ni är superdupermånga därute nu som förfasas över detta inlägg. Tänker kanske: Men arma flicka, vilken hemsk självbild och vilken usel självkänsla hon måste ha. Eller: Vilken jävla offermentalitet hon har, det måste väl ändå vara bättre att rycka upp sig och fixa skiten istället. Eller till och med: Inte konstigt att han lämnade det där, vem vill vara ihop med en sån osäker person?

Ja, ni har kanske rätt. Jag har nog en usel självkänsla. Och i vissa stunder känner jag mig verkligen som ett offer.Ett offer för all världens skit jag kan komma på. Det är inte roligt att känna sig som ett offer. Därför befinner jag mig inte i de tankarna särskilt länge. Istället går jag till självhatet. Tittar mig i spegeln och förbannar ansiktet som stirrar tillbaka på mig. Tittar på mina fantastiskt söta systrar och undrar: va fan hände i det där genlotteriet?!

Den här killen från Göteborg. Han har inte hört av sig sen i torsdags. Och jag har diskuterat våra sms fram och tillbaka med varenda vän jag har på jobbet och nästan alla är eniga. Han är bara en vän. En kollega (manlig) sa dock att ingen kille skickar hundra (flera hundra kanske?) sms inom loppet av några dagar till en tjej han bara vill vara vän med. Men i övrigt var beskedet klart. Det är inga flirtsms. Och varför skulle det vara det? Jag har inte heller förväntat mig det, men på något sätt har min kärlekstörstande kropp gått och skapat sig en fantasi kring den här människan. En fantasi som är svår att skaka av sig.

Jag vet att det inte är så ofta man kommer så bra överens med någon som han och jag verkar göra. Det är en underbart härlig känsla hela tiden när vi skriver fram och tillbaka. Skämtsam men ändå varsam på något sätt. Jag tror, eller nej, jag är säker på, att problemet sitter någon annanstans. Och det enda min hjärna kan tänka ut är att det är en utseendefråga. Jag ska erkänna att jag inte blev hänförd av hans utseende. Han ser ut precis så som jag alltid har tänkt att min typ INTE såg ut. Inte så väldigt lång, jobbigt smal, brunhårig, skäggig och med ett jättestort kritvitt leende. Alltså, han ser ut som en sån där dressmansnubbe. En dressmansnubbe som olyckligt nog är några hack för snygg för mig.

Jag tror att han känner det. Och jag känner det egentligen också. Varför lägger jag då inte bara ner projektet kan man fråga sig? Jo, men för att jag inte vill vara några hack för ful. Jag vill fixa det. På något sätt vill jag fixa det som fixas kan och sen utvärdera igen. Men saker och ting förfaller i en sån drastisk hastighet på mig nu att jag knappt vet var jag ska börja. Jag surfar frenetiskt på milda schampon och uppljusande ögonkrämer. Jag överväger att lägga för mycket pengar på tandblekning och jag sätter mitt hopp till att läkaren på vårdcentralen kommer kunna trolla bort både det ena och det andra på ett litet kick. Ja, men ni hör ju hur jag låter. Jag är desperat på ett osmickrande sätt och dessutom verkar inga åtgärder jag vidtar hjälpa. Imorse när jag tittade mig i spegeln såg jag värre ut än någonsin.

Vad ska jag egentligen göra? Jag går redan hos psykolog. En psykolog som känner till dessa tankar. Så föreslå inte det. I'm working on it, trust me. Men vad ska jag faktiskt göra åt den här känslan av att förfalla? Vad ska jag göra för att fixa det? Är det någon som vill åka med mig på SPA och lära mig allt om kropps-, hår- och ansiktsvård? Någon? Snälla? Jag vill ju att göteborgaren ska tycka att jag är absolutely fabulous? Är ni med? Absolutely fabulous - är det någon som kan fixa det?!

Kommentarer

  • Anne säger:

    Asså gud vad duktig du är på att skriva. Man sitter liksom och högläser för sig själv (i huvudet). Man lusläser liksom varenda ord du skriver. Det är få förunnat att kunna skriva på det viset. Antingen kommer/borde du bli författare, eller så är det som folk säger, att detta endast är PR för en bok.. För så där skriver fan inte en vanlig knegare ska jag säga dig! sjukt bra är du.

    2014-04-06 | 03:14:00
  • GC säger:

    Du är såå jäkla gullig och mänsklig då du berättar för oss om dina tankar. Du är absolut mycket vackrare än vad du själv känner att du är. Slår man sen ihop ditt yttre med ditt inre så blir det en alldeles bedårande ung kvinna. Vänskapen med göteborgaren kan utveckla sig till riktig kärlek eller också ett roligt kompishäng. Alla för hållanden borde ju börja på detta sättet egentligen. Att sakta lära känna varandra genom sms, typ. Ha en bra söndag rara tjej. Kram.

    2014-04-06 | 07:51:25
  • K säger:

    Skulle det kännas bättre för dig om det INTE var hennes utseende han föll för? Om det var hennes utstrålning, självsäkerhet och personlighet? Jag har ingen aning men förstår inte varför du hänger upp så mycket på utseendet.

    Det spelar ingen roll hur snygg du är om du inte har något som strålar inifrån. Det blir bara platt, tråkigt och patetiskt.

    Jobba på det som är du i stället och sluta dissekera ditt utseende. Börjar man så är ju allt bara skit! Dessutom för 100 procent av alla människor. Du har många styrkor som person, låt DET vara det som är värt det och utseendet bara ett tillägg. Tro att DU faktiskt är värd något och att utseendet är en möjlig liten bonus. Ju mer du hänger upp på ditt utseende och ju mer du låter det vara det som spelar roll desto svagare blir det som är du, det som du i längden vinner på, hur du än ser ut. Till slut ser vi alla ändå ut som vi gör en tisdagmorgon, utan smink och snygga kläder, fixat hår eller höga klackar. Den biten måste få vara ok att det är den som är verklig.

    Självförtroende är sexigt. En härlig personlighet som inte är snyggast i världen, vinner så otroligt mot en snygg person som inte lyser på samma sätt.

    2014-04-06 | 07:56:40
  • Anonym säger:

    Tro på Gud.

    2014-04-06 | 08:37:45
  • Zandra säger:

    Jag brukar alltid säga att det är utsidan som fångar intresset men det är insidan som får en att stanna!
    Så haka inte upp dig för mkt på ditt utseende, det ligger ändå i betraktarens ögon! Alla har vi olika smaker och det finns flera som tycker det du tycker är fult på dig är det som gör dig fin :)

    Åk på spa & gör ansiktsbehandlingar, slappna av & njut :) gå till en frisör (?) som får fixa dina ögonbryn :) små saker kan bli stora!

    & killar är dryga på att svara på sms ;)

    2014-04-06 | 08:42:46
  • M säger:

    En snygg/vacker människa kan ha en rutten eller ingen personlighet alls. Om det är så, finns det inget speciellt med den människan. De glider bara fram i livet genom sitt utseende och inget annat. En dag försvinner det vackra utseendet och vad har de kvar då? Tänk på det :)

    2014-04-06 | 09:31:54
  • Bea säger:

    Jag tror fortfarande att "dressmansnubben" är intresserad av dig! Varför skulle han annars lägga ner så mycket tid på att skriva sms till dig? Att sms:en inte låter flirtiga behöver verkligen inte betyda något. Och på tal om ingenting, sluta häng upp dig så mycket på utseendet, det finns så mycket som betyder mer.

    2014-04-06 | 09:45:45
  • Frida säger:

    Du skriver så fantastiskt otroligt!! Det kittlade lite i magen när jag läste den översta kommentaren, med konspirationsteorin om att det hela skulle vara ett pr-trick.. Nu tror jag inte att det är så, men jag är övertygad om att dina texter skulle kunna bli något mer än blogginlägg.

    En grej som jag kan tipsa dig om som kan hjälpa mot irriterad hårbotten och bångstyrigt hår är balsammetoden. Man tvättar helt enkelt håret med balsam istället för schampo. Inte med vilket balsam som helst dock och först är det viktigt att tvätta ur allt kemikaliejox med ett särskilt schampo, ja alltså det kanske låter lite krångligt men när man väl får grepp om det är det fantastiskt. Lockig.se är en skitbra sida med en massa instruktioner och tips. Jag har kört balsammetoden i ungefär två år och det har fungerat jättebra.

    Om det känns för avancerat kan jag iallafall ge dig ett litet minitips på hårvård: när du tvättat håret, krama ur det med en gammal t-shirt istället för en frottéhandduk! Vanliga handdukar gör håret frissigt. Och inget gnuggande utan kramande pga håret är extra känsligt när det är blött. Försök att låta bli hårtorken också ;)

    Kram!

    2014-04-06 | 10:23:10
  • Jessica säger:

    Haha (förlåt skrattet men haha!) jag känner igen mig i mycket av det du skriver!
    Jag vet inte om det här stämmer för dig också men för mig har det nog varit lite såhär: Jag gick in i mitt förra förhållande när jag var knappt vuxen och allt såg helt annorlunda ut då. När jag blev singel nu som vuxen hade jag inte alls hängt med och så fort någon kille visade intresse så hängde jag upp mig massor på det. För honom kanske det bara var en liten flirt utan ambition att leda vidare medan jag genast tog det mycket allvarligare och skenade iväg och betedde mig precis så som jag under så många år gjort med mitt ex, som om han var den enda killen i världen. Som om han var den enda jag kunde tänka mig att vara med och som om det viktigaste som fanns var att ville vara med mig. Det låter ju knäppt men jag tror egentligen inte att det är så himla konstigt, för sist jag var ensam var jag tonåring och då är ju varenda känsla på liv och jävla död. Man hänger inte riktigt med på att den saken har ändrats. Att människor som varit singlar fått erfarenheter och letar efter mer än bara känsla eller att man har kul ihop. Det är såklart viktiga delar men de har fått uppleva hur mycket som finns där ute och har krav på ett annat sätt än bara att vilja hitta någon söt och rolig som man tycker om. Har mer kött på benen för att kunna tänka lite mer långsiktigt på vad man kan och vill leva med. Sedan när man är i en sådan situation som du är i och som jag också är/varit i är man nog så törstande efter bekräftelse och att vara omtyckt/älskad att det lätt tar över. Man känner sig inte riktigt hel utan tryggheten man fått i ett långt förhållande och det är svårt att inte vilja hasta sig fram till ny trygghet. Min enda slutsats efter ett år av dejting är typ att det inte är någon idé att analysera (vilket jag såklart fortsätter med ändå!) för att man fan aldrig kan veta vad folk vill ändå och att man måste lära sig att varenda känsla faktiskt inte är på liv och jävla död. Det är svårt och konstigt och jobbigt men man lär sig mer och mer. Och man behöver nog dejta och träffa lite olika även om man egentligen bara vill tillbaka till riktig kärlek och trygghet och inte alls känner för att prova sig fram med olika killar.

    När det kommer till utseendet känner jag också igen mig. Jag tycker att jag är rätt snygg men i perioder känner jag mig fruktansvärt förfallen och bortom allt hopp och det hjälper inte vad man än gör. Jag brukar tänka att jag fortsätter att träna (även om man inte blir musklig direkt så ser människor som tränar mycket piggare och friskare ut! och så blir man ju piggare och friskare också haha), hålla mig välvårdad, använda produkter anpassade efter mina "problem" och kanske piffa lite extra med nagellack eller så för att slippa känna att jag är aktiv i mitt eget förfall haha. I övrigt handlar det för mig mest om att "vänta ut" och när jag finner mig i det och slipper "stressen" över hur ful jag för stunden är så brukar det gå över fortare. En dag vaknar jag bara och tänker "åh, jag har visst blivit snygg igen!"

    2014-04-06 | 10:49:00
  • Carro säger:

    Det låter på dig som att du är intresserad av Göteborgaren. Inlägg efter inlägg. Förstår inte varför det ska gömmas bakom ord om att nej det är bara vänskap osv. Vad är det skämmiga eller felaktiga i om det skulle vara mer? Om det är självbevarelsedrift så förstår jag. Men det är väl ganska jättenormalt att man blir uppspelt och fattar tycke för någon med så mycket kontakt. Varför vill du annars vara helt fab för honom?

    Bilden av din utsida sitter på insidan tror jag. Det brukar göra det när man tycker att man är fulast i världen. Bara fortsätt skrubba dig, kör lite brun utan sol, kräma, snygga kläder... Och jobba med självkänslan klart. Så försvinner nog känslan av pösighet. Och kolla på Girls!! Så befriande med Hannah. Älskar Girls. Och varför inte trycka in tuttarna i världens pushup och svart linne ifall det känns lite gött nån gång. Man måste ju inte vara porrfia eller kyska duktiga hemmafrun, antingen eller.

    Du är vacker och absolut i dressman-hugo boss-killarnas klass!!

    2014-04-06 | 11:18:39
  • M säger:

    Kroppen mår inte bra när du inte mår bra, så är det. Istället för att lägga fokus på utsidan är det kanske bäst att du fortsätter försöka må så bra du kan nu och sköta om dig som sig bör (ät nyttigt och mycket, drick vatten, sov, rör på dig och få i dig frisk luft osv).

    Ju bättre du mår inombords desto bättre kommer du känna dig även utseendemässigt, både pga att självkänslan kommer bli bättre men också att kroppen till slut kommer ikapp. Det kan ta ett tag innan du ser att hud, hår och allt annat blivit bättre just för att det kommer i efterhand - men försök ha tilltro att det ordnar sig.

    Sen vill jag bara poängtera hur oviktigt utseendet är när det kommer till partners. Det handlar inte heller endast om att tycka om varandra och passa bra ihop, det är just därför man kan ha vänner av motsatta könet. Det handlar om något mer, kemi och biologi, lukt och attraktion som handlar om dragning och inte hur snygg någon är (vilket dessutom är VÄLDIGT subjektivt, det finns ingen universell snygghets-mall).

    Sist men inte minst vill jag tipsa om ashtanga-yoga! Ge det tre gånger och försök ha ett öppet sinne. Yoga-filosofin kanske kan låta flummig om man inte är insatt men den är så himla vettig och jag tror att den skulle kunna vara ett sätt för dig att ändra tankesätt. Hoppas du vill överväga att prova på det!

    Sköt om dig!

    2014-04-06 | 11:47:09
  • M säger:

    P.S. Känns dumt att jag skrev så heteronormativt om attraktion - självklart gäller det inte bara motsatta könet. Poängen var bara att allt kan se så bra ut på pappret men att man inte behöver vara intresserad av mer än vänskap för det. På samma sätt som man själv kan tycka att någon är supersexig och underbar som någon annan tycker något helt annat om. Okej, slut på tillägget :) D.S

    2014-04-06 | 11:50:04
  • Anonym säger:

    åh, jag vet precis.. har övervägt både botox, tandblekning, hårförlängning, och bröstoperation... inte gjort något ännu som tur är men fy vad det tog hårt på självkänslan att bli lämnad. gick iaf ner i vikt av att knappt äta något första halvåret. skönt det men vad hjälper det ett krossat hjärta? inte älskar han mig igen bara för att jag väger 10 kg mindre nu. har uder det här året iaf börjat intressera mig mer för hälsosam mat, ayruveda, naturlig hår/hudvård och mår bättre fysiskt och har finare hår och hud än tidigare! alltid något.. hör gärna av dig om du vill gå på spa få lite tips och ha någon att älta skiten med. så skönt att prata med någon i samma situation! alla mina bekanta tror att jag mår bra nu bara för att tiden gått, ingen orkar nog lyssna på samma skit längre men jag har fortfarande behov av att ösa ur mig efter snart ett jävla årjävel av sorg. kram sofie

    2014-04-06 | 12:20:03
  • Sofi säger:

    Vet du? Det kanske låter ytligt, men det får vara okej ibland. Jag tycker du skall gå och sola (skitdåligt för kroppen, men solduscha är ju också ett alt.) och blek tänderna. Det löser inga världsliga problem, men du kanske kan få må lite bättre för en stund, och det är väl bättre än inget? Unna dig lite spa, någon ansiktsbehandling eller liknande! Kram

    2014-04-06 | 12:30:28
  • Hanna säger:

    Nu säger jag något som du förmodligen inte kommer tro på, men som jag tror pga egen erfarenhet; Jag tror att allt det här brytit ner dig till dåligt självförtroende, vilket det skulle göra med vem som helst. Och med dåligt självförtroende så kan man inte lita på vad man ser. Ju mer man tänker på det, ju mer upplever man att man "förfaller". Man ser något som verkligen ingen annan ser. man kan tillslut inte lita på sin egen uppfattning. Och jag VET att du kommer att tänka att "nehejdu, jag ser allt att jag förfaller PÅ RIKTIGT". Så tänkte jag med. Att "jag SER ju mina mörka ringar under ögonen" eller mina valkar kring magen. Jag var vid den här tiden fast i ätstörningsmonstrets gap och idag när jag ser tillbaks på det så hade jag inga valkar, jag såg inte så hemskt dålig ut som mina ögon själv såg. Det är läskigt det där, vad ens psyke kan skapa sanningar långt ifrån verkligheten. Precis som att min hypokondri skapade äkta fysiska symptom, som verkligen kändes och skrämde livet ur mig. Idag, när jag mår bra igen, har jag aldrig sjukdomssymptom. De försvann på direkten när jag mådde bättre. Ytterligare något som visar att ens psyke spelar spratt. Jag tror det är så med dig, även om du inte kommer tro det nu.

    2014-04-06 | 12:34:05
  • Weronika säger:

    Jag tror att det du behöver är att få upp ditt självförtroende. Lågt självförtroende gör att du ser dig själv som sämre på olika sätt (i detta fall utseendemässigt) utan att det för den skull stämmer med "verkligheten"/hur andra ser dig. Självförtroende kommer inifrån och speglar till mycket stor del hur en person mår. Du mår dåligt till största del pga den sorg du har och det svek du blivit utsatt för. Men, och ta det inte fel, jag har många gånger tänkt på vad du tillför dig själv och din kropp ät- och motionsmässigt. Du skriver att du har en tarmsjukdom som kommer i skov. Jag har själv crohns och känner igen det du skriver så jag gissar att det kan vara den sjukdomen eller kanske ibs eller något liknande. Sedan jag fick diagnosen har jag inte haft ett enda fullt skov (jag hade sjukdomen i många år innan den blev bekräftad och då hade jag många skov som jag ju vet nu i efterhand) vilket jag tror beror på hur jag äter. Socker, men framförallt mjöl (vitt mjöl är bevisat att det skapar inflammationer i kroppen, och tarmsjukdomar är ju just inflammationer i tarmarna - så där har vi en riktigt dålig kombination) är det som jag undviker nästan helt - i mina ögon är dessa saker ett gift - och går man tillbaka i människans historia så är det onaturligt för oss att äta det. Innan diagnosen åt jag bröd, ofta godis och liknande ofta. Jag hade humörsvängningar, otroliga blodsockerdippar och perioder av nästintill depression, där jag "kurerade" mig själv med godsaker. Bara av att sluta med framförallt socker och mjöl mådde jag sjukt mycket bättre. Sedan har jag under några år också sakta byggt upp en stark kropp genom träning, som gett mig självförtroende och en betydligt bättre självkontroll. Jag vill med detta lååånga inlägg bara tipsa dig om att, på sidan av din sorg, tipsa om att kanske ta in lite av detta. För MYCKET av vårt mående kommer från magen och hur vi lever och behandlar vår kropp. Det är naturligt för människan att röra på sig många timmar om dagen.. Det är ju ofta omöjligt i dagens samhälle, men träning några timmar i veckan gör stor skillnad! Läs lite om vad andra med samma sjukdom som du har skriver om det! Crohns och andra tarmsjukdomar är ganska nya företeelser.. det ökade jättemycket efter andra världskriget.. varför gjorde det det? Vad började människor i västvärlden göra annorlunda då? Osv. :)

    2014-04-06 | 12:57:44
  • Týn säger:

    Vet inte riktigt vad jag ska skriva eftersom det mesta blir något slags skuldbeläggande. Oftast blir råden av två slag -
    Antingen att det är insidan som gör dig vacker, man betonar personlighet, karisma och utstrålning vilket skapar skuld och skam när man mår dåligt som du gör. Eller,
    Tips på hudvård och träningstips som återigen förstärker bilden av att den goda feminiteten är den som är "vackert fixad". Varför det här skapar skuld är uppenbart, man blir ju liksom aldrig "färdig" eller "tillräckligt snygg".

    Själv blir jag mest ledsen över att framförallt kvinnor konstant går i dessa tankar om hur de aldrig är tillräckliga och bra. Även om det inte hjälper dig just nu tror jag att nyckeln ligger i att fråga sig varför man har den här hetsen, för att kunna bryta sig fri från det.
    Men det är klart att det är svårt när man hela tiden matas med feminina ideal och har lärt sig att tänka på sig själv på det sättet. Man är van vid att en kvinnas uppgift är att, på olika sätt, behaga och vara attraktiv.

    Så mitt tips är att vara snäll mot dig själv. Ta det lugnt. Jag menar heller inte att det finns en skam i att vilja hålla på med hudvård eller snygga kläder. Det är väl bara en fråga om man gör det för sig själv och för att man vill det, eller om man bara försöker konstruera en samhällsanpassad bild av sig själv?

    2014-04-06 | 13:55:54
  • C säger:

    Känner igen mig i så mycket du skriver, även det om osäkerhet kring utseende, etc. Dessutom smsar jag också med en kollega (dock fr samma kontor) och jag känner igen din "men-vad-menar-han-noja". Och noja kring varför även min kollega inte heller hört av sig sen i torsdags (var han inte lite kylig på jobbet i fredags? JO). Gah. Män.

    Skulle lätt vara på spa, skulle vilja testa ögonfransförlängning. Och bleka tänderna. Mejla om du är på.

    2014-04-06 | 21:39:35
  • Johanna säger:

    Haha, kanske inte borde kasta ved på elden och faktiskt "sminktipsa" men jag förstår hur du menar för ibland när det är jobbigt blir man som någon skrev här ovanför "ful" eftersom man känner sig ful, som nån slags mild dysmorfofobi som (föhoppningsvis!) blåser förbi :)
    I alla fall: Emma S har en superpeeling, sån där kemisk historia som man bara får ha på i 1 minut, jag köpte den när jag varit "frisk" från min depression i ett halvår eftersom huden fått ta många slag under den tiden, och därför blir den lika mycket balsam för själen som för huden. Man blir först röd och det hettar, och så smörjer man in sig och dagen efter tror man att man är med i Twilight för att det riktigt glittrar ur huden :D
    Det behöver inte vara den produkten, men hitta en och gör den "magisk" så den får symbolvärde för dig!

    Sen tycker jag också som någon här ovan att du ska köra endera balsammetoden eller eko för håret ett tag, även det fungerar dubbelt då det dels är milt och "naturligt", och dels känner du dig mjukare på något vis efteråt.

    Och om du har råd så blek tänderna, det har jag gjort (tack cola zero och kaffe) och ångrar mig inte en sekund. Vita tänder är en sån himla humörhöjare :)

    Kram och kämpa på! Du är så himla bra på att skriva!

    2014-04-06 | 22:36:57
  • P säger:

    Åh vad jag känner igen mig när det kommer till utseendet, det tror jag är ganska normalt ändå. Man kan ju inte känna sig super fab varje dag. Jag körde på "fake it til you make it" och låtsades att jag var lyckligast i världen tills det hjälpte, tillsammans med träning och en del andra saker.

    2014-04-07 | 06:13:34
  • Sabina säger:

    Hej raring! Jag har följt dig sedan start, kommenterat 1-3 gånger kanske. Du har verkligen gjort framsteg i ditt liv och inte bara med dig själv. Jag vet precis hur det känns, det här med hjärtesorg. Grym du är som inte ger upp utan tar en dag i taget, i din takt.

    Angående detta med självkänslan och självförtroende, så tar det tid men du kommer att lära dig att att bygga upp det. Med hjälp utav psykolog och intressen, blev jag "botad" jag är idag enligt inte bara mina nära och kära men också enligt mig själv. En fantastisk, genuin och vacker människa. (vacker på insidan och ut) Men det tog tid att se och känna det. Idag är mitt intresse inom hudvård, makeup och mode super stort. Jag är alltid personlig stylist och mina vänner och familj när det är shopping-dags då jag har sinne för vad som passar ihop med vad men också att det ska passa ihop med personens personlighet. Sedan ska man självklart känna sig bekväm i det man har på sig. Du är mer än välkommen till Göteborg så kan vi strosa runt i butikerna och jag kan hjälpa dig med det du vill ha hjälp med =) Bara att höra av dig när du känner för det.
    Ha en fin dag. Stor kram till dig!

    2014-04-07 | 16:25:08

Kommentera inlägget här: