Dag 154 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Något känns fel
Jag har en obehaglig känsla i kroppen. Obehag och oro. Jag är på bra humör, det är inte det. Men det är som att något hela tiden ligger och gnager. Jag tror att det är rädsla. Det är många på mitt jobb som numera vet om min blogg. Fråga mig inte hur det blev så, men på något sätt kom någon på vem jag var, och så var ordet ute. När jag fick reda på det för en dryg månad sen blev jag chockad. Chockad, upprörd, ledsen och förtvivlad. Vad skulle jag göra? Lägga ner det enda som jag var stolt över? Lägga ner det som utgjort min räddning så många gånger? Nej, det kunde jag inte. Så jag fortsatte att skriva. Kanske med något större restriktivitet, men fortfarande alltid sanningen.
De senaste dagarna har jag inbillat mig att jag ser blickar. Nyfikna, ibland dömande, blickar. Jag vet att såna där saker oftast bara sitter i ens eget huvud, men det har skapat en sån fruktansvärt olustig känsla i mig som jag bara inte blir av med. Först och främst känns det obehagligt att folk i min närhet kan koppla de känslor och tankar jag så naket har blottat för er alla, till mitt ansikte, till min person. Jag har skrivit saker här som jag inte har nämnt för någon annan människa och att det nu finns människor i min omgivning, människor jag inte känner, som vet dessa saker om mig gör mig alldeles knäsvag. Knäsvag på ett dåligt sätt.
Dessutom känner jag en bisarr rädsla för att på något sätt inte leva upp till min blogg. Jag är rädd för att någon ska bli besviken och tänka: men gud, är det bara hon, hon verkar ju så himla tråkig. För ja, jag är rätt tråkig. Jag är rätt slätstruken. Och jag är en helt vanlig person som svär (för ofta), blir arg, säger dumma saker, är bitter osv. Listan på negativa saker jag ser hos mig själv kan pågå i all oändlighet. Det som var bra med den här bloggen, är att jag faktiskt försökte ställa om mitt tänkande från att alltid trycka ner mig själv. Vad är jag bra på, vad gillar jag, hur fungerar jag, hur kan jag bli mitt bästa jag? De tankarna är svåra att ge uttryck för här nu. För det jag skriver är inte längre ord i rymden, det är ord som jag måste bära med mig här på jobbet varje dag.
Skriver jag att jag är ledsen känner jag mig falsk när jag försöker le nere vid kaffeautomaten. Skriver jag att jag är glad känner jag en press att jag måste fortsätta vara glad. Det har blivit konstigt helt enkelt. Och jag vill inte att det ska kännas konstigt. För jag älskar min blogg. Jag älskar den verkligen. Jag älskar att få ha ett forum där jag får skriva vad jag vill. Jag älskar att få dela sorg med er, jag älskar att få dela glädje. Min fina blogg med världens snällaste läsare. Läsare som tipsar, hejar, peppar, tröstar och berättar. Läsare som bara finns någonstans därute. Det känns väldigt fint ska ni veta.
Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här inlägget. Jag är säker på att jag kommer vilja fortsätta dela med mig. Bloggen har blivit min snuttefilt som hjälper mig över varenda grej jag snubblar på och utan den skulle jag famla ännu mer än vad jag redan gör. Men helt klart är att något har hänt. Något känns annorlunda. Och jag vet inte riktigt hur jag ska få det att kännas rätt igen.
