Dag 155
Kategori: Allmänt
Kräla i sorg
Vaknade glad idag. Den där roliga mänskan i Göteborg gör mig nog gladare än vad jag egentligen vill erkänna. Blir lite rädd för det. För vad händer den dagen det inte är roligt längre? Vad händer den dagen han slutar höra av sig? Vad händer om jag en dag inte vill höra av mig? Är jag tillbaka i mörkret då?
En sak som i alla fall alltid skänker lite ljus i mitt liv är era kommentarer. En läsare skrev en fantastiskt fin kommentar i morse som träffade mig rakt i hjärtat.
"Du har varit och är fortfarande en tröst (även om det kanske låter själviskt?), en olyckssyster som finns där och visar att man inte är ensam. Det betyder hur mycket som helst när man krälar i sorg och gråter i förtvivlan på kalla golv. Att veta just att man aldrig är ensam i det där parallella universumet av hjärtesorg."
"Kräla i sorg." Så är det. Det är den mest träffande beskrivningen jag någonsin har hört. För det är exakt så det har känts. I månader. Ett evigt krälande där man aldrig riktigt får fotfäste. Man kippar efter andan men sorgen är så massiv att den tränger in precis överallt. Man tappar andan. Man gör det. Både psykiskt och fysiskt.
Länge, länge, länge kändes det som att jag inte fick någon luft. Jag kravlade och slet men sorgen var på riktigt nära att dränka mig. Varenda sekund slet paniken i mig. Rev, slet och gjorde sönder hela min kropp. Jag höll på att gå under. Det var nära. Det var så himla nära.
När jag låg skakande på gatan på väg till akutpsykiatrimottagningen den där dagen i höstas, då tänkte jag att nu går det inte mer. Även om det inte kommer någon bil så kommer jag inte att överleva det här. Det kändes som att jag gick fullständigt sönder. Krossad i småbitar utspridda över marken. Jag vet på riktigt inte hur jag lyckades samla ihop mig själv tillräckligt för att ta mig upp från gatan.
Men på något sätt gick det. På något sätt har jag överlevt nästan sju månader. Sju månader där jag har fått kräla mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle klara av. I början var det ett ändlöst krälande utan uppehåll. Jag kommer aldrig att glömma hur jag låg på mattan i vardagsrummet i fosterställning och bara hoppades att hjärtat skulle stanna. Stanna och göra slut på mitt lidande.
Ibland tänker jag så fortfarande. Ibland kommer sorgen ikapp och krafsar efter mig med sina stora vidriga klor. Men vet ni. Varje gång den får fatt i mig släpper den också taget. Om än bara för en liten stund släpper den tag och låter mig andas igen. Nuförtiden andas jag nästan hela tiden. Nuförtiden fantiserar jag om skogspromenader i Göteborgstrakten. Och mysiga restauranger i Boston. Och soliga dagar i skidbacken. Och där, där är det lätt att andas.
