Dag 157
Kategori: Allmänt
Ett, två, tre, slut
Vaknade drypande av svett idag. Vaknade med ett ton bly i bröstet. Vaknade och ville inte fortsätta en sekund till.
Jag drömde. Jag drömde att luften plötsligt tog slut. Ett, två, tre, slut. Jag drömde att jag bönade och bad. Jag drömde att jag bad om ett till försök. I desperation bad jag honom att inte ge upp oss.
Jag låg på golvet i vårt vardagsrum, oförmögen att hålla mig upprätt, och kippade efter andan. Det kändes som att jag sakta dog. Det kändes som att hans blick sakta utplånade mig till ingenting. Ett, två, tre, slut. Slut, borta, död.
I sömnen är sorgen fortfarande härskare över min kropp. Då domderar den som den vill och river och drar hänsynslöst i mig tills jag inte orkar mer. När tar det slut? Gör det någonsin det? Ett, två, tre, slut. Slut på smärta. Slut på sorg. Slut på kärlek. När händer det?
