trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Balsam för allt möjligt

Jag visste att mitt föregående inlägg skulle orsaka en massa kommentarer. Välmenande, ibland lätt kritiska, omfattande och väldigt kloka kommentarer. Och hörni. Jag håller med. Jag håller med om, ja, hundra procent av allt ni skriver. Men det spelar på något sätt ingen roll? För att hålla med i teorin är inte detsamma som att faktiskt klara av att tillämpa det i praktiken. Och jag hoppas, hoppas, hoppas att ni alltid kommer ihåg att det jag skriver om är mina känslor och inget annat, om hur de ter sig och hur de tar sig uttryck, oavsett orimlighet och konstig logik.

Jag har en klok vän som brukar säga att en snygg människa är en människa som utstrålar självförtroende; en människa som man märker tycker om sig själv. Jag håller med! För så är det. Men bara för att jag håller med i teorin betyder inte det att jag genom ett trollslag kan förändra min egen självbild. Och även om förändringen givetvis måste ske inifrån är det onekligen lättare om man ser i alla fall levande ut, och lättast måste det väl vara om man ser ut som den bästa versionen av sig själv? Det tror i alla fall jag.

Meningen med mitt inlägg var inte att måla upp en bild där jag tror att utseendet är det viktigaste i hela världen och att kärlek helt utgår från hur man ser ut. Såklart är det inte så. Det är inte alls så. Men nog finns det ett element av yttre fåfänga med när man väljer partner? Det tror i alla fall jag. För att fånga en annan människas intresse blir det helt klart lättare om man utstrålar självförtroende och på så sätt även skönhet. Och för att kunna göra det tänker jag att man väl måste känna sig nöjd med sig själv? Och även om det finns hjärnspöken med i bilden vågar jag nog påstå att den versionen av mig själv som jag just beskrev i vart fall inte är toppversionen.

Idag har jag varit på Sephora igen. Ja, ni kan håna mig som tror att varje besök där kommer att lösa alla mina problem. Sanningen är att jag aldrig någonsin har unnat mig saker i fråga om hudvård eller smink. Aldrig någonsin. För jag har sparat, sparat, sparat pengar i hela mitt vuxna liv. Sparat till en drömlägenhet. Nu tänker jag inte spara mer pengar. Nu tänker jag göra allt jag kan för att putsa till den här tjugosexåriga skatan jag har blivit.

På Sephora träffade vi en fantastiskt gullig tjej som hjälpte mig och min syster att hitta rätt i djungeln. Jag har köpt mig en ny hudvårdsrutin. Oh yes, skatan ska bli svan. Eller åtminstone rödhake? Ja, vi får se vad det blir, men hur ytligt det än må vara, ska ni veta att det känns i alla fall lite bättre än igår. Jag ska tvätta och smörja och min hy ska banne mig glittra. För min skull. För att underlätta demonbekämpandet.

Och angående den här göteborgaren. Ja!! Ni har rätt. Jag fäster alldeles för stor vikt vid honom. Hänger upp allt möjligt på en person jag bara har träffat i några timmar. Och ja, jag kan erkänna det. Jag skulle verkligen önska att han såg något mer än en rolig typ i mig. Det skulle jag. Just nu verkar det väl kanske inte som att det är så, men jag kommer nog fortsätta att fantisera. Det är liksom så jag fungerar. En drömmare av stora mått. Sen hur det blir i verkligheten, det får framtiden utvisa.

Hoppas att ni får en fortsatt fin söndag bästa ni. Och tack för era kloka råd. Även om man egentligen vet är det alltid bra att bli påmind. Nu ska jag gå ut med vovven. Balsam för själen är han, den där egensinniga vovven. Sen ska jag botanisera bland mina inköp. För lite balsam för utsidan tror jag faktiskt att jag också kan behöva. Förhoppningsvis blir det en okej helhet till slut. Hoppas jag. Någon gång. I framtiden.