Dag 165
Kategori: Allmänt
Framsteg
Jag hänger på landet idag. Jag, en syster, mamma, pappa, farmor, farfar och hunden. Det är trevligt. Vi badar spa och går promenad. Äter chips och morötter med dip och dricker cola zero. Haha, ni måste tro att jag missbrukar cola, så ofta som jag skriver om det här. Jag försöker faktiskt undvika att dricka för mycket cola, men samtidigt känner jag också att jag ibland kanske helt enkelt får välja mina strider. Och colaförbudsstriden orkar jag inte ta nu. Överhuvudtaget har jag insett att den här "över en natt-förändringen" som jag ibland tror mig kunna genomföra verkligen är en riktig illusion helt utan verklighetsförankring.
Jag kommer inte att vakna upp en dag och längta efter att träna, avguda kesella (ja, det är helt okej, men så jäkla gott är det verkligen inte), älska att använda hundraarton hudkrämer eller känna glädje i att sminka mig i fjorton steg. Jag kommer inte att vakna upp och aldrig mer vilja yppa ett ord av bitterhet, aldrig mer bli förbannad över småsaker eller aldrig mer låta mina känslor ta överhanden. Jag kommer inte heller att vakna upp en dag och helt plötsligt veta vad jag ska göra av mitt liv, veta vad jag drömmer om och veta vad som är min rätta väg. Nej, den förvandlingen kommer inte att ske. Åtminstone inte över en natt.
Möjligtvis, och då menar jag verkligen möjligtvis, kan jag med små steg närma mig en lite bättre S, närma mig lite mer harmoni och balans. Men inte ens de små framstegen vågar jag tro på ibland. För ofta känns det oturligt nog som att jag snarare går bakåt än framåt. Det känns som att förvandlingen jag upplever är en oönskad sådan. Till exempel vaknade jag upp en dag och insåg att huden runt mina ögon var absolut förstörd. En annan dag insåg jag att jag om möjligt har blivit ännu sämre än förut på att hålla irritationen borta och munnen stängd trots att jag vid ett flertal tillfällen har bestämt mig för att rätta in mig i ledet och stryka folk medhårs. Jag verkar på riktigt gå bakåt i den personliga utvecklingstrappan.
Jaja. Åtminstone kravlar jag ju inte i en ändlös sörja av depression längre. Och dessutom skrattar jag ju. Och äter saker som smakar fantastiskt gott. Och upplever saker som gör mig exalterad och passionerad. De är kanske de framstegen jag får ta just nu?
Nä...
Hörni.
Stopp.
När jag tänker efter är det ju faktiskt rätt coolt... Herre Gud, det är ju för bövelen spektakulära framsteg? Alltså, tillvaron är tusen gånger bättre än vad jag någonsin trodde att den skulle kunna bli när jag låg där skakande i fosterställning på mattan för sju månader sen. Inte bra, men tusen gånger bättre. Haha, det är lätt att bli girig märker jag. Girig efter framsteg, girig efter förbättring, girig efter "aha-upplevelsen". Gud, jag behöver en reality check och inse hur långt jag har kommit.
Reality check.
Fan, va långt jag har kommit... Bra gjort S. Jag älskar varken kesella eller livet men båda två känns åtminstone helt okej. Och helt okej är jäkligt mycket längre upp på stegen än dödslängtan. Jäkligt, oerhört, fantastiskt, oändligt mycket längre upp än vad jag någonsin trodde var möjligt.
