Dag 167 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Var är stoppknappen?
Jag mår inte bra idag. Jag mår faktiskt riktigt vidrigt dåligt idag. Grät vid skrivbordet och sprang till toaletten tre gånger. Blev desperat och berättade för en vän på "jobbchatten" om de ändlösa tårarna. Det kändes patetiskt men jag fick bara inte stopp på dem. Hon började berätta om ditten och datten för att distrahera. Det var bra. Det hjälpte. Men trots hennes tappra försök, är det fortfarande något som bultar inombords, något som gör luftrören trånga, illamåendet pockande och tankarna svarta. Jag är så trött på att må så här. Jag är så trött på att inte våga lita på mig själv, trött på att gå runt som vandrande mina, när som helst redo att explodera.
Idag fick jag ett infall. Inte ett trevligt, glatt infall, utan ett helvetiskt sådant. Jag gick in på hans Facebook igen. Hans Facebook och ännu värre, hennes Facebook. De fåtal gånger jag har tittat där förut har de varit stängda, men idag fanns det saker att se. Nya profilbilder, nya konversationer. Inget särskilt egentligen, förutom deras ömsesidiga "gillande" av varandras bilder och glada bekymmerslösa konversationer som jag inte ens vågar drömma om att en gång kunna ha. Fy fan, Facebook måste vara djävulens påfund. Så jävla infekterat och vidrigt. Varför har jag ens ett Facebook-konto frågar jag mig. Varför, varför, varför?
Han är fortfarande tillsammans med henne. Om jag ska vara ärlig var det väl egentligen bara därför jag gick in på Facebook - för att hitta bevis för att så inte var fallet, men oj, va helvetiskt dumt det var. För jag vet ju. Innerst inne vet jag att han kommer hänga fast vid den där kvinnan som en igel. För hon, hon var den som fick honom att lämna mig. Och hon kommer inte att lämna en man som han. Inte om han är mot henne som han var mot mig. Och just det vet jag att han är. Exakt, precis, på pricken så som han var mot mig behandlar han också henne. Han ser på henne som om hon är den enda i hela världen. Han visar med varenda handling att han skulle göra allt för henne. Han är omtänksam, ödmjuk och genomsnäll.
Usch och tvi vad detta är destruktivt. Detta ändlösa upprepande av hur fantastisk han var och detta vidriga hetsande kring henne och deras relation. Jag vet det. Men det är som att något har tagit kontrollen över mig och jag kan bara inte hitta stoppknappen. Hur mycket jag än försöker äger någon annan mina tankar just nu och jag förmår inte ta tillbaka dem. Det är läskigt. Det är läskigt och det gör mig så himla rädd. Rädd för mig själv, rädd för framtiden, rädd för livet. Och det är alldeles för mycket rädsla för en person att bära ensam. Alldeles för mycket.