Dag 169 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Trött
Hörni. Det här med att vara lite wild and crazy... Det är nog inte min grej. Inte under några längre stunder i alla fall. För nu känner jag mig definitivt inte wild and crazy längre.
Det är onsdag idag. Två dagar sen det brast ordentligt för mig. Det har varit två okej dagar. Men även om det har känts okej, märker jag hur skräcken har flyttat fram sina positioner. Den ligger tätt, tätt under ytan och lurar. Alltid redo att tränga in i mitt huvud och förgöra allt det bra. Förstöra allt det fina.
Jag är förbannad på skräcken. Jag är förbannad för att jag har låtit den ta plats i min kropp och jag är förbannad för att jag inte lyckas mota bort den. Ilskan hjälper mig inte. Den fungerar snarare som en påhejare av desperation och förtvivlan än vad den ger energi. Nej, ilska är inte lösningen för mig.
Jag har alltid haft alldeles för lätt för att bli arg på saker och ting. Orättvisor och elakheter. Gud va arg jag kan bli. Men det arga är aldrig beständigt utan övergår alltid i en förtvivlad ledsamhet. Och så är också fallet nu. Jag blir arg i en nanosekund och sen bara ledsen. Så vedervärdigt ledsen. Och i ledsamheten blir jag ett lätt byte för skräcken. Då rör den runt i mitt huvud utan hämningar och sätter den ena hemska bilden efter den andra framför mina ögon.
Gud, jag är så trött på att vara rädd. Trött på att vara ledsen. Trött på att sakna. Allra mest är jag trött på att sakna.
Trött, trött, trött bara.
