Dag 176 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Att känna sig avgudad
Jag inser att det måste låta som att min dag idag bara har utgjorts av solsken. Solsken utan en strimma moln. Solsken utan ens en minsta vindpust. Så är olyckligtvis inte riktigt fallet. Det finns nämligen ytterligare en kille på mitt jobb. Ja, det är mycket prat om olika "jobbkillar" nu, och jag förstår att det kan verka knäppt - knäppt och tragiskt kanske - men det är bara för att det som händer på jobbet på något konstigt sätt har blivit så himla viktigt nu. I alla fall så är den här killen världens snällaste. Han är på riktigt en av de snällaste människor jag någonsin har mött. Utöver att vara snäll och trevlig är han ödmjuk, omtänksam, rolig och smart. Han har sen dag 1 varit alldeles extra snäll mot mig. Snällheten har sedermera utvecklats till att han har bjudit med mig på opera ett flertal gånger (vilket jag har tackat nej till) och idag slog han till med att bjuda med mig på bio. Han har gjort en spotifylista till mig som han regelbundet uppdaterar med nya låtar. De låtval han gör får mig att tro att han känner mig utan och innan. Han hittar låtar som jag älskade när jag var tolv, femton, tjugo år gammal. Otippade låtar som han bara verkar veta är just mina favoriter. Det är coolt.
Jag har länge gått och funderat lite över om han inte har helt andra intentioner med vår relation än vad jag har. Och även om jag nog har tänkt att det måste vara så, har jag försökt slå bort tanken för att den känns så orimlig. Men de senaste veckorna har aningarna kommit tillbaka med full kraft. Utan att överdriva får jag på riktigt ibland känslan av att den här killen avgudar mig. Jag vet, jag låter som att jag har fått hybris nu, men det känns faktiskt så ibland. Det är små saker han säger, små saker han gör. Allt det här låter ju finfint och som en spikrak väg till lycka, om det inte vore för att jag känner absolut noll. Noll attraktion. Noll pirr. Och då kan jag säga att jag har gått både till den ena och den andra tanken i huvudet, men nej, det går inte. Så idag när han frågade om bion kände jag bara att jag var tvungen att berätta hur jag känner. Jag drog på det hela dagen. Drog och drog och drog tills jag inte längre kunde hala på det mer. Min kollega som alltid ger mig råd på olika sätt sa åt mig att jag inte fick skicka sms. Jag var tvungen att säga det.
Sagt och gjort. På väg hem ringde jag honom. Och sen följde utan att tveka de mest obekväma minuterna telefonsamtal som någonsin har ägt rum. Jag visste inte vad jag skulle säga och hasplade ur mig någonting om att jag inte känner som jag tror att han vill att jag ska känna. Sen fortsatte jag med att det nog är dumt att gå på bio tillsammans om han förväntar sig mer än vänskap. Egentligen är jag osäker på om jag sa just det, men det var i alla fall tanken. Åh Gud, det gick hemskt dåligt. Jag frågade hela tiden om han förstod vad jag menade, men han sa mest nej. Det var fruktansvärt. I alla fall så har jag nu gjort det. Känner mig som världshistoriens elakaste människa. Att göra denna person - som har lyckats få mig att känna mig närmast avgudad - besviken, känns uselt. Men jag var tvungen. För jag vet att jag lätt skulle kunna bli kär i bekräftelsen, kär i kärleken. Och det kan inte sluta bra. Dessutom vill jag ju inte träffa någon på riktigt. Jag älskar fortfarande en annan människa. En jävla helvetesmänniska som för länge sen raderade mig ur sitt liv.
Ja, jag ska erkänna att det var trevligt att känna den där bekräftelsen. Trevligt att inte känna sig absolut värdelös hela tiden. Trevligt, härligt och distraherande, men sorgligt nog inte pirrigt. Skulle betala rätt mycket för lite pirr ska jag säga. Väldigt mycket faktiskt.
