Dag 178
Kategori: Allmänt
Brustna hjärtans lägenhet
Jag sitter på tåget hem. Tänkte precis skriva om en härlig kväll. En kväll där jag gick långt ur min bekvämlighetszon. En kväll där två av världens bästa kollegor tog mig under sina vingar och var den där beskyddande kraften jag behöver.
Men det går inte. Fan, det går inte. Framför mig på tåget står två poliser. Helt plötsligt stod de där. Två jävla poliser. Säkert är de både trevliga och duktiga. Men jag vill bara skrika. Skrika av ångest. Skrika av panik. Skrika för att det alltid kommer att finnas poliser. Vart jag än tar vägen kommer det att finnas poliser som med sin närvaro gnuggar in den svidande sorgen i mitt bröst.
Jag avskyr poliser. Ja, förut älskade jag dem. Älskade deras uniformer. Älskade deras utstrålning. Älskade stoltheten jag kände så fort polisen kom på tal. Men nu. Nu representerar poliser bara mörker. Mörker som verkar finnas överallt. "Ta era töntiga mössor och stick", vill jag skrika. Stick härifrån och kom aldrig tillbaka. Tänk att han har lyckats med konststycket att befläcka ett helt yrke. Ett yrkesfolk jag förut imponerades av och kände enorm tillförlitlighet till.
Fan, vad jag hatar honom just nu. Hatar att jag älskar honom - visst är det så ni brukar skriva till mig? Hatar. Hatar. Hatar.
I helgen flyttar jag till lägenheten. Den ska inbos nu. Den ska bara det. Och ni vet väl att ni alla är välkomna? Alla är välkomna hem till mitt hem nu. Jag läste en bok häromveckan. "Brustna hjärtans café" hette den. Ett sånt ska jag ha en dag. Ett underbart, varmt, härligt café. Till dess är mitt hem "Brustna hjärtans lägenhet". Välkomna.
