trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Jag kastade påse efter påse fylld med våra tidigare ägodelar. Ut med hans gamla orkidéer, ut med alla krukor, ut med diverse kryddpåsar och teer vi fått av hans pappa. Ut med tatueringspappret. Ut med äckellådan. Ut, ut, ut. Det känns så skönt att ha kastat saker. Kastat dödvikt. Kastat minnen som bara höll mig tillbaka. Höll mig kvar i djävulskapen. Åh, vad jag kastade. Och ännu mer ska det bli. Mycket mer måste det bli. Vilken lättnad när allt är borta. Vilken otrolig lättnad.

 

Funderar på att låta släkt och vänner ta vad de vill ha ur mina köksskåp. Jag var en hamstrare av rang och spenderade mycket tid bland porslinshyllorna på Ikea, Indiska och Åhléns. Även om jag objektivt fortfarande tycker att det är fina saker, är det som att de har tappat sin gnista. Tappat glädjen. Tappat betydelsen. Porslinet trängs i mina skåp och vittnar om gamla födelsedagsfester vi har haft där hela tjocka släkten tryckt in sig i våra olika lägenheter. Jag orkar inte se det mer. Jag orkar inte rusta för att vara den perfekta värdinnan mer. Nej, hädanefter, när folk kommer hem till mig kommer porslinet inte att matcha ett dugg. Så det så.