R och den där lyckan
Kategori: Allmänt
R. Jag har varit utan honom i nästan fem dagar nu. Det är rätt lång tid när man är nykär. Så. Hur var det då? Har jag gått sönder av saknad? Svar: Nej! Jag har faktiskt bara känt glädje över den där saknaden. Det har känts som en sund saknad, en längtan efter något jag vet kommer att komma men som för den sakens skull inte måste sabba nuet. Hörni. Det är ju helt fantastiskt! Helt jävla underbart. Jag saknar men bara en sån där mysig saknad. Jag har aldrig upplevt det förut. Förut var saknaden inte hälsosam. Det kändes som att det saknades mig något när jag var ute och flängde på egen hand. Nu känner jag mig hel trots att jag kramar en kudde på kvällen och inte en varm grabb. Jag behöver inte R för att känna mig hel och må bra. Men jag vill gärna ha honom i mitt liv ändå. Jag vill ha honom nära för att allt blir så mycket bättre då. Ja, så är det verkligen. Åh, det känns bra ska ni veta. Riktigt, riktigt kalasbra.
Jag minns knappt vad jag har berättat om R längre. Kanske är ni inte lika intresserade av att höra om denna snubbe som jag tänker mig att ni är, men här kommer det ändå. R är 27 bast och mediadude. Han kör en slackerstil men erkänner sig ändå vara fåfäng. Har på sig tubsockor och flänger med ett stort svart paraply. Rockar slitna t-shirts och jeans alternativt krispiga skjortor och färgglada chinos. Är alltid försjunken i nyhetsuppdateringar på mobilen alternativt en tjock jäkla svårbegriplig tegelstensbok. Dricker öl till frukost om han får (nåja, lunch då) och snusar i tid och otid (vitt tranbärssnus - oh yes, det är den icke-snusande partens våta dröm i fråga om snusval).
Han är lång och lite gänglig med begynnande muskler. Hans hår är alltid sängkammarrufsigt och skägget vältrimmat och mjukt. Hans ögonfransar sträcker sig till himlen och när man möter hans blick blir man insugen som om det inte fanns någon botten. Han pratar eftertänksamt och med mjuk röst. Lyssnar noga på vad man säger och ställer frågor. Han har världens mjukaste händer som man helst inte får ge honom komplimanger för. Hans lukt skulle enkelt kunna säljas på flaska - ja, mina vänner har fått lukta på en använd t-shirt och gjort vad jag faktiskt tror är en hyfsat objektiv bedömning - det är en bra doft. Det är en fräsch, mjuk, manlig och behaglig doft. Ja, jag är beroende.
När vi ses böjer han ner huvudet och tittar liksom lite under lugg på mig. Ler. Ler med hela jäkla ansiktet och omfamnar mig hårt och länge. När vi går bredvid varandra letar sig hans hand till min tills våra fingrar är tätt omslutna. Ibland drar han mig intill sig och går med armen runt mig trots att vi båda hamnar i en stapplande position. Ofta, ofta stannar vi på gatan bara för att kyssas. Stannar upp och precis allt fokus är på oss. Det är som att allt bleknar runt omkring och inget annat än smaken av hans läppar och tunga har betydelse. Hans blick borrar sig in i min och jag tappar allt fotfäste. Tappar all sans och uppfylls av sprängfulla kullerbyttakänslor som får det att gå varma, pirriga vågor genom hela kroppen på mig. Förälskelsen är djup och intensiv, det är inget snack om saken.
Vi slötittar ofta på tv i soffan med en himlans massa avbrott av diverse funderingar från någon av oss. Vi har båda en associationsförmåga som är både galen och ostoppbar. Våra samtal är på riktigt knasiga. Knasiga, djupa, skojiga, allvarliga, lättsamma och alldeles underbara. Vi lagar mat och kladdar grädde på varandra (ja, tänk er detta på bästa filmmanér så har ni rätt känsla...). Vi kastar oss som pingviner i sängen och snyter oss som elefanter i omgångar. Ja, alltså angående dessa elefantsnytningarna kan jag ju berätta att det var min lillasysters första uttalande om R. Hon hängde med oss en lördag för någon vecka sen och när R går in i köket och snyter sig så att taket närapå flyger av säger lillasystern glatt: "Men Gud, han snyter sig ju exakt som dig! Har du hittat den enda snubbe som snyter sig som en elefant precis som du gör?!" Jepp, det har jag.
What else? Ja just det. I måndags, det vill säga kvällen innan jag åkte till Rom, tog vi en promenad till min farmor och farfar för att hämta en resväska. Jag tänker i förbifarten att de säkert är på landet men när vi närmar oss ser jag att de såklart är hemma. Yes, en liten introduktion så här en stressad måndagskväll. Idealt. Vi knackar på och farmor möter oss med ett: Men ååååååh, hej R! Mer uppspeld och gladare farmor får man leta efter. Jag springer upp för att hämta väskan och lämnar R helt i händerna på farmor, helt förvissad om att hon kommer överösa honom med fotografier, tavlor, artiklar och annat vackert. När jag kommer ner igen, med farfar i hälarna, ser jag farmor i sitt esse och R i bästa svärmsdrömsmode. Eller ja, alltså, han är typ så för det mesta. I hans fall är det ta mig tusan mer ett normalläge att vara sådär svärmorsdrömmig. Själv måste jag på riktigt svälja både svordomar och retsamma gliringar för att vara svärmorsredo.
Farmor och farfar liksom R beter sig exemplariskt. Den enda som inte sköter sig är jag själv. Farmor är härligt pratig och skrattande och farfar underbart intresserad och glad. R är artig och engagerad på ett sätt som jag vet att farmor och farfar gillar. Hurra!! Succé. Jag och R tar väskan under armen och spatserar hemåt. Det tar inte lång tid förrän R utbrister: "De är ju underbara! Fantastiska och galet härliga!" Jo ja, jag vet, de är det, min lilla farmor och farfar. Det är ju därför jag älskar dem så mycket. Haha. Han var verkligen blown away av dem. Bra bra. Bra att ha en mysig släkt. Helt klart bra.
Nu. Nu mina vänner ska jag åka hem och träffa den där grabben. Gudars va bra. Jag känner mig så löjligt lyckligt lottad just nu. Löjligt lycklig lottad som får ha det så här bra.
