Kategori: Allmänt
Usch. Vet precis hur du har det. Upp och ner hela tiden. Man får vara ledsen. Men i morgon kan det finnas något litet glädjekorn som lyfter dig igen. Lyfter dig en liten bit högre upp än tidigare.
Kram
Gråt tills tårarna tar slut och lite till om du vill! Blir så ledsen att du får gå igenom mer jobbiga saker! Ta en sekund i taget och kom ihåg att du jag allt vårt stöd!
Finaste du <3
Håller på dig! KRAM!
Du får vara ledsen,,klart du får vara det,
du är inte mer än människa ,
Hoppas det lättar snart fina du,,kram<3
finaste gulligaste.
skickar all styrka till dig.
Jag finner inga ord. Vill bara ge dig en stor kram, ta bort all din ledsamhet. Sedan dricka the och äta min nybakade kladdkaka.
Kramar!!!
Berätta om/när du känner dig redo för det *Kramar om*
Dagen du inte är ledsen och inte är glad och inte är nånting, då oroar vi oss. Nu läker du ❤️
❤️
Hej! Jag har varit med om samma sak som du och förstår precis. Nu kommer jag att kommentera saker du skrivit i flera olika inlägg, eftersom jag "läste ikapp" några stycken samtidigt.
För det första, sa min psykolog samma sak till mig som din sa till dig, att det vi blivit utsatta för är ett psykiskt övergrepp. Jag hade svårt att ta det till mig först, tyckte ju så mycket om honom och fick bara inte ihop hans namn med ordet "övergrepp". Men efter ett tag bara kom insikten till mig - det ÄR ju ett övergrepp. Och vem vill leva med någon som begått ett övergrepp mot en? (Jag VET att detta faktum inte tar bort saknaden överhuvudtaget, men för mig hjälper det att åtminstone hjärnan inser detta och när saknaden är som värst kan man tänka att "ok, nu saknar jag honom hutlöst, men jag vill inte leva med ett svin, så saknaden ska inte få mig att gå tillbaka")
Och en grej till: grader i helvetet. Jag förstår precis vad du menar. Jag är tvingad att äta i samma lunchmatsal som mitt ex, så jag ser honom flera gånger i veckan. Det är hemskt. Varje förmiddag blir ångesten bara värre och värre och lättnaden när lunchen är över är obeskrivlig. Han söker alltid min blick och jag tittar alltid bort. Efter varje lunch gråter jag på toaletten. Men jag har gått från att pendla mellan -1000 och -500 till att pendla mellan -700 och -200, om du förstår hur jag menar. Det blir bättre! Och i fredags natt kom jag på mig själv med att sitta på en parkbänk efter krogen och prata om livet med en gullig man med lockigt hår som ville ha mitt nummer. Just då var jag faktiskt på +100 och även om vi aldrig kommer att ses igen (jag är inte redo) så gav det mig hopp om att livet faktiskt går framåt och att den där oförutsägbarheten ibland kan vara någonting positivt (även om både du och jag har fått erfara det motsatta).
Kram på dig, jag följer bådas våra framsteg och hejar på oss!
Har nu tänkt länge att den här vill jag att du ska ha. Om du inte lyssnar nu, spara och lyssna sen.
Hopp och framtid.
<3
https://www.youtube.com/watch?v=nrKN0rFcupE
Bloggadress: http://timetobebrave.blogg.se